Den arabiska revolutionära processens första tio år

För 10 år sedan, den 17 december 2010, utlöste en ung gatuförsäljare i staden Sidi Bouzid i centrala Tunisien en politisk storm som snabbt drabbade hela landet innan den spred sig över hela den arabisktalande regionen, i något som sedan 2011 har blivit känt som den ”arabiska våren”. Gilbert Achcar ger här en snabbskiss av den arabiska revolutionens första tio år.

FOKUS

Vårens första månader var euforiska, när en våg av massiva protester uppslukade regionen, och kulminerade i i totalt sex stora uppror, när Egypten, Jemen, Bahrain, Libyen och Syrien följde Tunisiens exempel. Men kort efter detta första uppsving drog sig den revolutionära vågen tillbaka och ersattes av ett kontrarevolutionärt angrepp. Revolutionen i Bahrain belägrades och slogs ner. Den syriska regimen lyckades stå emot det folkliga upproret, som omvandlades till ett inbördeskrig, tills Iran 2013 kom till regimens räddning. Strax därefter ägde en reaktionär militärkupp rum i Egypten, följd av andra bakslag och utbrott av inbördeskrig i Libyen och Jemen. Detta svåra nederlag skingrade de eventuella illusioner som kvarstod. Euforin lämnade plats för pessimism, och på många håll förkunnades att den ”arabiska vårens” drömmar var döda.

Men både euforin och uppgivenheten var ett resultat av ytliga känslomässiga reaktioner på den revolutionära vågen och det efterföljande bakslaget. Båda två förbisåg två grundläggande kännetecken hos den stora smäll som skakade regionen 2011.
Det första kännetecknet är att explosionen har djupa rötter i den envisa strukturella kris som beror på att det förhärskande sociala och politiska systemet har omvandlats till ett hinder för utveckling, vilket har lett till mycket låg ekonomisk tillväxt och följaktligen mycket hög arbetslöshet, speciellt bland unga och kvinnor. Den revolutionära vågens nedgång och det reaktionära angrepp som följde gjorde inget för att lösa denna centrala strukturella kris, som fortsatte att förvärras under den politiska instabilitet som har varit rådande i regionen ända sedan början av krisen. Det betyder att händelserna 2011 bara var inledningen på en långvarig revolutionär process som inte kommer att upphöra förrän det förhärskande politiska och sociala systemets karaktär har genomgått en nödvändig radikal förändring. Om denna förändring inte äger rum, riskerar regionen att glida ner i en katastrofal nedgång som förebådar en lång mörk tidsålder.

Det andra förbisedda kännetecknet är den hårda kontroll som det politiska och sociala systemet i arabregionen har över statsmaktens viktigaste hävstänger – i synnerhet de väpnade styrkorna. De utbredda förväntningar som fanns under den ”arabiska vårens” första månader, att regionen skulle bevittna en lika mjuk ”demokratisk övergång” som i andra delar av världen, grundade sig på en naiv underskattning av hur stabila statens viktigaste organ och dess förtryckande ryggrad var, liksom de härskande eliternas beredvillighet att krossa sina länder, massakrera sina befolkningar eller driva bort dem under sina försök att bevara sin makt och sina privilegier – som den syriska regimen har gjort. Denna naiva missuppfattning förstärktes av att exemplen Tunisien och Egypten. Där offrade den ”djupa staten” sin ledare för att bevara sina grundvalar tills en ny ledare dök upp som toppen på ett isberg. Detta misstogs för det ”störtande av regimen” som folket ville ha, och som den berömda talkören löd.

Sammantaget leder dessa två kännetecken till slutsatsen att den förändring som regionen behöver för att övervinna sin kroniska kris kräver ledarskap

eller ledande organ för den folkliga rörelsen, ledarskap som har en stark revolutionär beslutsamhet och är lojala mot folkets intressen. Sådana ledarskap är oumbärliga för att hantera den revolutionära processen och övervinna de svåra prövningar och utmaningar som oundvikligen möter under kampen för att besegra de befintliga regimerna, för att vinna både över deras civila och militära bas. Det krävs ledarskap som är vuxet uppgiften att omvandla staten från ett verktyg för social utsugning å de fås vägnar till ett verktyg som tjänar samhället och dess arbetande majoritet. Så länge sådana ledande organ inte har uppstått eller fått överhanden, så kommer den revolutionära processen obönhörligen att genomgå faser av ebb och flod, revolutionära uppsving och kontrarevolutionära bakslag. Den arabiska revolutionära processens första decennium bekräftade verkligen att det är en långvarig process.

Den ”arabiska vårens” misslyckande – med inbördeskrig i tre länder och återinförande av den gamla regimen med ett nytt ansikte, och till och med en ännu värre i fallet Egypten – gav inte alls någon social stabilitet i regionen. Sociala våldsamheter och politiska protester fortsatte i land efter land, och i olika regioner inom varje land, som i Marocko, Tunisien, Egypten, Sudan, Jordanien, Syrien, Irak och så vidare.
Åtta år efter den första revolutionära vågen bevittnade regionen en andra våg. Den inleddes med upproret i Sudan för två år sedan, den 19 december 2018. 2019 följdes det algeriska ”Hirak” och upproren i Irak och Libanon. Allt som allt har tio arabländer upplevt uppror under det senaste decenniet, vilket innebär att hälften av regionens länder och befolkningens överväldigande majoritet har gått igenom massiva revolutionära utbrott. Dessutom har nästan alla de andra arabländerna upplevt en tydlig ökning av sociala och politiska protester under det senaste årtiondet. Det är sant att Covid-19-pandemin har hämmat den existerande samhällskampen och hindrat uppkomsten av fler strider, men dess inverkan kommer inte att bli bestående, i synnerhet som den förvärring av regionens ekonomiska kris som blir följden bara kan underblåsa den folkliga ilskan ännu mer.

Den största utmaning som den nya generationen av revolutionärer, som politiserades under upproren, står inför är den tidigare nämnda frågan om ledarskap – den grundläggande förutsättningen för att upproren ska kunna omvandlas till framgångsrika revolutioner, både i organisatoriskt och politiskt avseende. Den nya generationen rebeller, inte bara i arabregionen utan över hela världen, är med rätta trötta på de gamla politiska och ideologiska bildningarna, och vet hur dessa slutade i byråkratiskt välde, eller individuella ledarskap, som förrådde de principer som de påstod sig förkroppsliga för att i stället anpassa sig till olika sorters socialt, politiskt och kulturellt förtryck. Den nya rebellgenerationen är således angelägen om att behålla en horisontell gräsrotsstruktur, avvisa hierarkisk centralism och istället sikta på en nätverksliknande samordning på ett sätt som allra bäst representeras av Sudans motståndskommittéer.
Precis som alla andra långdragna revolutionära processer i historien är den regionala processen kumulativ. Varje generation drar lärdomar från processens erfarenheter och misslyckanden, lärdomar som förs vidare från en generation till en annan, och från ett land till ett annat, inom samma utdragna historiska process. Således har vi sett hur den andra revolutionära vågen – eller det som en del kommentatorer döpte till en ”andra arabisk vår” – verkligen undvek de illusioner som förstörde den tidigare vågen. En behöver bara jämföra de tre länder i regionen som karakteriseras av att deras militära etablissemang har stor makt: Egypten, Sudan och Algeriet. Medan det 2011, och senare 2013, verkligen fanns illusioner i Egypten om det militära etablissemangets ”frälsarroll”, så undvek de senare folkliga rörelserna i Sudan och Algeriet denna fallgrop och hävdade sina krav på en civil regering som en förutsättning för demokrati. På samma sätt lyckades både rörelsen i Irak och i Libanon undvika att gå i fällan av sekteristiska stridigheter, som sedan länge har använts av härskande grupper för att splittra folket och befästa sin makt över det.

Det är förvisso fortfarande en lång väg att gå från de nuvarande folkliga rörelserna, i synnerhet ungdomsrörelser, till att uppfylla de nya generationernas progressiva revolutionära strävanden. Samtidigt fortsätter den reaktionära arabiska samhällsordningen att förbereda sina motåtgärder, alltmedan dess ledare samarbetar för att konfrontera den regionala revolutionära processen. Vägen till den önskade revolutionära räddningen är lång och svår, men beslutsamheten att slå in på den stärks av medvetenheten att det enda alternativet är vanheder och utrotning.

Gilbert Achcar

Tidigare publicerad i CADTM
Översättning: Göran Källqvist