Husby gravfält. Foto: Jssfrk/Wikipedia
Det eskalerande gängvåldet och dödsskjutningarna i våra så kallade ”utsatta områden” är ämnet för två nya böcker, Lasse Weirups Gangsterparadiset och Fredrik Kärrholms Gangstervåld. Per Leander har läst dem.
Som uppvuxen i Husby, där jag fortfarande har mina föräldrar boende, har den senaste tidens dödsskjutningar där och i liknande Stockholmsförorter självklart berört mig. I somras blev dessutom en tidigare granne till mig mördad i en gängrelaterad uppgörelse. Jag minns honom som en blyg och artig pojke med en snäll och hårt arbetande ensamstående mamma, och har svårt att fatta vad som gick så snett. Något har i alla fall hänt, för när jag var tonåring i Husby för inte allt för länge sedan, förekom inga ungdomsmord alls vad jag kan minnas, även om livet där precis som i andra miljonprogramsområden nog alltid har varit lite hårdare och tuffare än i övriga Sverige.
Två aktuella böcker som skildrar den senaste tidens utveckling är journalisten Lasse Weirups Gangsterparadiset och polisen Fredrik Kärrholms Gangstervåld. Lasse Weirup, som är kriminalreporter på Dagens Nyheter, ger en övergripande bild om gängens framväxt i bland annat Märsta, Rinkeby och Tensta utanför Stockholm, samt Biskopsgården i Göteborg. Som journalist har han följd händelserna i flera års tid och intervjuat så väl polisen som offer och gärningsmän, i den mån de går med på att ställa upp. Många av de idag så våldsamma gängen verkar ha uppstått ur småkriminella grupperingar, vilkas brottslighet och våldsutövning har eskalerat när samhället dels har övergett ungdomarna, men också inte satt ner foten i tid.
En gemensam faktor är knarkförsäljning och tillgång till skjutvapen. Däremot finns det inget i Lasse Weirup framställning som pekar på att så kallade klaner styr gängen. Snarare är frånvarande fäder och bristen på äldre manliga förebilder en viktig del av förklaringen till varför många vilsna unga killar söker sig till och låter sig styras av de något äldre yrkeskriminella. Trasiga familjekonstellationer är snarare undantag än regel i den här miljön.
Läsningen är lika spännande som skrämmande, men eftersom många av konflikterna som skildras fortfarande pågår, slutar kapitlen ofta något otillfredsställande. Den läsare som likt i en deckarroman förväntar sig en lösning på mordgåtan med fällande domar får vänta på uppföljaren. Det står också klart att en stor del av problemet ligger just här. Det verkar nästan omöjligt för rättsväsendet att lagföra någon för dödsskjutningar i gängmiljö. Bevisen räcker inte, de misstänkta skyller på varandra, ingen vågar vittna.
Om Lasse Weirups Gangsterparadiset är en sorts resonerande reportagebok, ska Fredrik Kärrholms Gangstervåldet ses som ett tydligt debattinlägg från höger. Han är polis som själv har arbetar i Norra Järva, det vill säga Husby, Kista och Akalla, och börjar övertygande med en rad konstateranden som måste tas på allvar. Gängvåldet ökar och blir mer brutalt och skoningslöst. Från att tidigare ha skjutit i bena siktar man nu rakt mot huvudet, och det tas ingen hänsyn till om vanligt oskyldigt folk finns i skottlinjen och stryker med. Kärrholm argumenterar också för att det här hör ihop med en ny gängkultur, där våldet förhärligas genom musik och andra attribut i form av smycken och kläder. Han menar vidare att fängelsestraffen för unga förbrytare är så låga att de gärna är beredda att sitta av tiden för ett mord eller två, då de snart är ute på gatan igen med mer respekt inom den kriminella världen och med ett ännu större våldskapital. Självklart måste även den som normalt är kritisk mot stränga straff se en problematik i detta.
Men sen spårar Kärrholms resonemang ur. Som när han påstår att svensk lagstiftning är präglad av en marxistisk samhällssyn som vill göra brottslingar till offer. Eller när han hävdar att svenska småföretagare är mer benägna att acceptera maffians utpressningar, eftersom de ändå är så vana att betala höga skatter till staten. ”För en företagare som redan betalar stora belopp i många olika typer av skatt, i ett land med ett av världens högsta skattetryck, är det inte omöjligt att förlika sig med tanken att betala ytterligare ’lokala avgifter’,” skriver han.
För Fredrik Kärrholm blir den skoningslösa lösningen på gängkriminaliteten inte bara att straffa brottslingarna, utan att helt sonika riva de ”utsatta områdena”, som om det är husen det är fel på. I själva verket håller de flesta av miljonprogrammen en unikt hög standard med sina välplanerade stora och ljusa lägenheter, som med sina ofta bilfria miljöer och närhet till grönområden är idealiska för barn att växa upp i. Det kan jag själv intyga. I den mån vissa av husen på senare tid har fått förfalla så är det till följd av utförsäljningen av den tidigare allmännyttan till privata slumvärdar som inte bryr sig om underhållet.
Lasse Weirup är också i en av sina svagare stunder inne på idén att riva delar av miljonprogramsområdena, men hans mål med det verkar vara att förortsborna istället ska integreras bättre med stadskärnorna. Fredrik Kärrholm vill istället att de som bor i förorterna ska tvingas bort, helst till sina ”hemländer” genom ”återvändarbidrag”. Hans tidigare försäkringar om att majoriteten av de invandrare som bor i utsatta områden inte är kriminella, verkar inte spela någon roll när han ändå i slutändan vill straffa alla med utvisning. Och var ska de förortsbor som inte har något annat ”hemland” än Sverige ta vägen när Kärrholm river deras hus? Som min pappa som redan en gång i tiden trängdes bort från Stockholms innerstad när arbetarklasstadsdelen Vasastan, där han växte upp, gentrifierades.
Nej, anledningen till att vi har en växande gängkriminalitet i de av politikerna övergivna ytterstadsområdena beror inte på någon marxistisk konspiration eller för höga skatter, som Kärrholm hävdar. Som polis borde han kunna göra ett tillräckligt bra detektivarbete för att se att den här utvecklingen sammanfaller med den högst medvetna nyliberala politik som har förts de senaste 30 åren och lett till att Sverige har de snabbast växande klyftorna i den rika världen. Det är inte konstigt att hopplöshet och kriminalitet frodas när skolor försvinner från de områden där de behövs som bäst (som min gamla skola Tensta Gymnasium som var klassad som en av Stockholms bästa skolor när jag gick där vid millennieskiftet. Den privatiserades först och lades sedan ner), när skatterna sänks för de rika och resurser tas från de fattiga, när det är nästan omöjligt att få en fast anställning redan innan de planerade försämringarna av LAS träder i kraft, och när det inte går att flytta hemifrån om du inte har rika föräldrar som kan gå i borgen för ett banklån. Då hjälper det inte hur många hus man än river eller hur många ungdomar man än spärrar in på livstid eller hur många människor man än utvisar.
Det enda sättet att vända den här negativa spiralen är att börja bygga ett mer jämlikt och rättvist samhälle igen där vi tar hand om varandra, istället för att den slicka uppåt, sparka neråt-mentalitet som råder idag och uppmuntrar till brottslighet inom alla samhällsklasser.
Per Leander
BÖCKER
Gangstervåld
av Fredrik Kärrholm
Fri Tanke, 2020
Gangsterparadiset
av Lasse Wierup
Forum, 2020