Den kanadensiska författaren Margaret Atwoods författarskap är skrämmande aktuellt. Både det hon producerade för över trettio år sedan, och det hon skriver idag.Skrämmande, därför att det inte är särskilt önskvärt att det blir så som hon förutspått. Aktuellt därför att hon redan för över tio år sedan skrev om syndafloden som en pandemi. För över trettio år sedan skrev hon om en patriarkal, totalitär teokrati styrd av män som i hög grad påminner om Donald Trump. Uppföljaren lät vänta på sig. Det var det värt.
När A Handmaid’s Tale – på svenska Tjänarinnans berättelse – blev tv-serie härom året var det nästan som om den fantastiska och fruktansvärda boken från 1985 föddes på nytt – särskilt i USA där aktivister använde boken i kampen för kvinnors rätt till sina kroppar.
Men egentligen har den aldrig varit inaktuell. Nya upplagor har hela tiden utkommit och enbart den engelska utgåvan har sålts i över åtta miljoner exemplar.
Historien om tjänarinnan Offreds liv i den totalitära teokratin Gilead har aldrig upphört att kännas in i märgen på varje läsare. Det har också gjort att väldigt många människor genom åren har hört av sig till Margaret Atwood med mångfacetterade frågor och med en önskan om att få veta vad som hände sen.
Hösten 2019 besannades till slut dessa läsardrömmar. Då kom The Testaments – på svenska Gileads döttrar. En bok som inte kan lämna någon oberörd.
I The Testaments har det gått femton år sedan händelserna i A Handmaid’s Tale. Berättarrösterna är tre och berättelsen känns nästan kusligt verklig. Som om den hade kunnat utspela sig just nu. Margaret Atwood menar själv att hon har tagit inspirationen från allt som någon någonsin har frågat henne om nationen Gilead. Resten av inspirationen har kommit från världen vi lever i.
Precis som när hon skrev den första boken har hon varit noga med att allting som beskrivs har sin grund i verkligheten, så som den har tett sig för kvinnor någonstans, någon gång i historien. I olika diktaturer, teokratier och lokalsamhällen.
När någon – i samband med tv-serien och den nya uppmärksamheten kring A Handmaid’s Tale – frågade henne på Twitter hur hon lyckats ”hitta på all den här skiten”, svarade hon att hon inte alls hittat på den. Alla tidningsklipp kring hur kvinnor och kvinnors kroppar och fertilitet hanterats genom åren på olika platser i världen – liksom annan historisk information i ämnet – finns samlade i The Handmaid’s Tale-arkivet på Thomas Fisher Rare Books Library vid University of Toronto.
När Margaret Atwood går till väga, gör hon det grundligt.
Samma sak gäller The Testaments. Boken bottnar i verkligheten. Vilket gör den till så mycket mer nervkittlande och uppfordrande läsning. Det borde ju vara svårt att tänka sig att Make America Great Again-män gör statskupp i USA. Men det är det inte.
Margaret Atwood har en förmåga att ställa frågor kring etik och moral, utan att höja tonläget. Att kunna skriva lågmält om hur en människa kan förlora aktningen för sig själv genom att – självmant, eller påtvingat, frångå sina principer och sin karaktär – är ingenting annat än mästerligt. Det är detta som gör henne så tidlös. Hon ställer de stora frågorna, utan sensationslystnad.
Skräcken är avskalad, vardaglig. Det allra mest vedervärdiga kan hända utan att någon höjer nämnvärt på ögonbrynen. Något vi har sett många gånger under årens lopp. Slaveriet. Förintelsen. Apartheid. Och så vidare.
Men Margaret Atwood beskriver inte bara det totalitära mörkret. Hon målar också fram motståndet. Det där motståndet som alltid finns. Det som får tårarna att flöda nedför kinderna när man tänker på det. Alla de människor som genom historien har varit beredda att offra sina liv i hopp om att det i slutändan ska leda till alla människors befrielse från förtryck.
Essensen av dessa människor tar Atwood vara på.
Inte så konstigt då att hennes över trettio år gamla roman har blivit en symbol för dagens motstånd mot Donald Trump och den kristna extremhögern i USA. Den nya boken har samma pondus.
De första tankespånen till berättelsen om Gilead fick Margaret Atwood efter att hon hade bott en period i Västberlin innan murens fall. Annars säger hon att böckerna i hög grad har USA:s puritanska historia att ”tacka” för sitt innehåll.
Som den irländska författaren Anne Enright mycket riktigt påpekade i en artikel i Guardian när boken kom förra hösten, har Margaret Atwood tagit tillbaka makten över sin berättelse genom att skriva The Testaments. De som trodde att de visste hur det skulle gå – tv-producenter och fanfictionförfattare – har fått en knäpp på näsan. Det är Atwood som förutspår framtiden. Inte framtiden som förutspår Atwood.
Emma Lundström
BOKEN
Gileads döttrar av Margaret Atwood
Översättare: Annika H Löfvendahl, Inger Johansson
Nordstedts 2019