”Konflikten i Nagorno-Karabach är inte olöslig”

De av Turkiet utrustade och uppbackade Azerbajdzjanska styrkorna har framtvingat en ny etnisk rensning. Nu är det Armenierna som lämnar området. Världen har fått en ny flyktingkatastrof. Konfliken är inte olösbar, men en varaktig fred är långt borta.

KOMMENTAR

Strider har i snart två månader rasat i Nagorno- Karabach. De stridande parterna är de före detta sovjetrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan. När Sovjetunionen upplöstes i början på 1990-talet bildades en rad olika nya stater. Nagorno-Karabach ligger inne i Azerbajdzjan men befolkningsmajoriteten är Armenier. I samband med att staterna bildades utbröt krig. Resultatet blev att området utropade sig självt till republiken Artsakh men republiken saknar internationellt erkännande. Man kunde göra det genom den militära hjälp man fick av den nybildade republiken Armenien. Azerbajdzjanerna (då 25 procent av befolkningen i Nagorna-Karabach) flydde till Azerbajdzjan. Och många armenier som bodde i Azerbajdzjan flydde till Armenien. Armenien är traditionellt kristet, Azerbajdzjan muslimskt och turkiskspråkigt. En dubbel etnisk rensning alltså.
Det faktum att Nagorno-Karabach var avskilt från Armenien med en remsa som tillhör Azerbajdzjan var förövrigt ett påhitt av Josef Stalin vid förhandlingarna i början på 20-talet.
Vid den med rysk hjälp framförhandlade vapenvila i maj 1994 behöll den armeniska befolkningsgruppen kontrollen över Nagorno-Karabach samt över ett rejält område av Azerbajdzjan vilket garanterade landförbindelse mellan Armeniska republiken och Nagorno-Karabach. Enligt förhandlingsförslaget skulle Armenien återlämna dessa områden till Azerbajdzjan men å andra sidan få en korridor som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach. Den förbindelse som Stalin klippte av.

Men idag är allt ändrat. De av Turkiet utrustade och uppbackade Azerbajdzjanska styrkorna har framtvingat en ny etnisk rensning. Nu är det Armenierna som lämnar området. Världen har fått en ny flyktingkatastrof. I början av konflikten fanns det ett litet hopp om att detta skulle kunna undvikas. När Sveriges Radio den 1:a oktober intervjuade Shaban Niknam, ordföranden i Azerbajdzjanska föreningen i Linköping svarade han så här:
– Vi är oroliga eftersom det är krig och folk dör på båda sidor. Vi hoppas att kriget avslutas och att de kommer överens om att alla har rätt att bo i sina hem.
Han förklarade sej också positiv till kontakt med armeniska föreningar i Sverige.
– Det kan vara mycket avslappnande för azerbajdzjaner och armenier som bor i Sverige att träffas och prata, diskutera, och höra med varandra vad de vill.
Och Loran Sharoyan från ”Akut hjälp till Armenien” i Södertälje svarade:
– Vi är mycket oroliga. Vi vill att det här kriget stoppas. Vi vill inte ha mer blod mellan länderna.
På frågan om kontakt med Azebajdjanska föreningar svarade han:
– Ja, varför inte? Så länge målet är att det här kriget ska stoppas. Vi kan göra hur som helst, bara det här kriget stoppas.
Överraskande och hoppingivande svar. Men ett hopp som körts över med tanks och artilleri.

När väl strider kommer igång och människor, även civila och barn, dör och lemlästas, ja då får chauvinism och längtan efter hämnd så oerhört lätt fäste. Vilket leder till likadana övergrepp på ”motståndarsidan”. Spiralen ner i helvetet är igång. I det här fallet är det glasklart att båda sidor utsatts för samma lidande men att det är så förtvivlat lätt att bortse från ”motståndarens” lidande. Den konflikt som utspelas om Nagorno-Karabach är naturligtvis inte alls olöslig. Det visar citaten från de båda föreningsordförandena i Linköping och Södertälje. I ett inslag på BBC intervjuades häromdagen en grupp kvinnor. Alla hade släktingar som dött i kriget på 1990-talet, det korta kriget 2016 och i det pågående kriget. En av dem ropade i förtvivlan”Vi bär barnen i nio månader, föder fram dem uppfostrar dem i skyddsrum och skickar dom sedan till fronten. Varför: Var är ledarnas söner?”
Och det finns också andra exempel på människor som vänder sej mot kriget och kräver fred.
I Dokument utifrån för två veckor sedan intervjuades en Azerbaj­dzjansk författare som propagerade för en fredlig lösning. Utanför hans hus samlades folk och brände hans böcker.

Tyvärr växer nu folkhatet och chauvinismen på båda sidor. I en konflikt som inte alls är olösbar. Men nu är allt förvärrat genom armeniernas flykt. Den armeniska sidans ledarskap hade å sin sida 25 år på sej att erbjuda de Azerbajdzjaner som flydde på 1990-talet en återkomst. Ingen vilja att tillmötesgå ”den andre” kan skönjas hos ledningarna på någon sida.
Att bygga en politisk kraft som går mot chauvinismen och räcker handen till arbetande och fattiga på ”den andra sidan” det är inte lätt. Det krävs mod och järnhård beslutsamhet. Och en organisering med dessa visioner. Men det finns ingen annan lösning.

Peter Widén