Andra vågens pandemism

Ledaren # 47 2020

▶ Vänstern måste sluta vara reaktiv

▶ Förankra krav i samhällsbehov

▶ Formulera socialistisk krispolitik

Inte mycket skiljer regeringens retorik när den andra vågen av pandemin nu gått från farhåga till faktum. På presskonferenserna talas om att lyssna på evidens, att invänta rapporter, ta grundade beslut och att göra det minsta mängd inskränkningar som är nödvändiga för att få ned kurvan. Och även om kritiken mot respektive uppslutningen kring den strategi som Anders Tegnell blivit internationell symbol för blivit något mindre febrig än den var i våras så radar människor upp sig längs ungefär samma konfliktlinjer som då. Antingen uppslutning kring vad man upplever som en evidensbaserad och balanserad strategi, eller kritik mot vad man uppfattar som likgiltighet eller till och med försummelse av mänskligt liv.

Någonstans längs samma front kan vi märkligt nog också ana en höger-vänsterlinje, vilken alltså egentligen bara grundar sig i vem som befinner sig i beslutande ställning. För om vi gör en internationell utblick ser vi att vad som är höger- respektive vänsterposition i olika länder skiljer sig kraftigt åt. Ytterhögerns positioner tycks endast baseras på vad de upplever att det ”liberala etablissemanget” förespråkar. Ansiktsmask i Sverige och ”anti mask, anti vax” på de flesta andra håll. Så då blir det följaktligen ansiktsmask av för Sveriges vänster och ansiktsmask på för USA:s. Helt reaktivt – och faktiskt ganska korkat. Att högerpopulismen lever på att sprida misstro mot etablerad vetenskap gör det förstås inte per definition vänster att tro på varje nytt rön.

En genuin vänsterposition måste grunda sig i något annat.
I ett omfamnande av det faktum att samhället är en social skapelse och att styrandet av samhället därmed är politiskt. Det finns ingen objektiv eller vetenskaplig position fri från politiska och ideologiska bedömningar. Att rota all retorik i tro på byråkrati och expertis leder till en form av ideologisk blindhet, eller är i värsta fall ett sätt att kamouflera ett politiskt projekt. Till och med det torraste och mest detaljerade beslutsunderlag kommer att mynna ut i politik grundad i intressen och värderingar (det är därför det inte finns någonting mer marinerat i ideologisk dogmatism än teknokratregeringar).

Därför måste en progressiv pandemipolitik utgå ifrån de krav och behov som de mest utsatta och essentiella yrkesgrupperna har. Alltså måste vården och dess behov stå i centrum. Vidare skulle en sådan politik identifiera de kritiska knutar i samhället där smittspridningen är som värst och ställa progressiva krav för att lösa upp knutarna. Drastiska utbyggnader för att bygga ut kollektivtrafiken. Snabbt genomförda försök att reglera delar av arbetsmarknaden där de anställda är som mest utsatta. Krav på att slå hål på budgetdisciplinens nyliberala tvångströja.
Allt detta är politiska initiativ som en socialist skulle förespråka även om vi sluppit COVID-19, områden som samhället nedprioriterat i årtionden, vars behov och brister pandemin satt i blixtbelysning.
Progressiv pandemipolitik handlar om att omfamna krismedvetenheten och de möjligheter den öppnar. Bortsett från miljörörelsens paroller så har det blivit en högergren att utropa undantag för att öka den samhälleliga toleransen för drastiska åtgärder. Men undantagstillståndet kan innefatta mer än att polis patrullerar folktomma gator. Det kan också innefatta att man genomför åtgärder som under ”normala” omständigheter uppfattas eller utmålas som politiskt omöjliga.

Den som tror att coronan automatiskt skulle leda till ett mer hållbart samhälle har underskattat hur starkt rotad den borgerliga ordningen är, men precis som de senaste årtiondenas många kriser ledde oss in i nyliberalismen finns nu möjligheten att använda krismedvetenheten som väg ur den. I den insikten bottnar en verkligt socialistisk pandemipolitik.

Dela