Våra drömmars V

Ledaren # 44 2020

▶ Vänsterpartiet är i en brytningsperiod

▶ Mer än att bara ”gå vänsterut”

▶ V måste bli rörelsernas parti

En märklig tid att gå till kongress och en märklig kongress lär det bli när Vänsterpartiet denna helg samlar sig för 43:e gången. Corona-året markerar en brytningstid i politiken på mer än ett sätt. Framför allt är det en brytningstid på ett djupare plan, vilket får betydligt mindre uppmärksamhet än pandemin (och dess praktiska implikationer på mötesformerna), partiledarskiftet och de opinionsmässiga framgångarna. De politiska kontinentalplattorna är i rörelse, eller om man så vill; den liberala hegemonin med socialdemokraterna som maktpolitisk konstant är nu på allvar på upphällningen – och det ställer krav som pekar mot en annan typ av politisk roll än den som Vänsterpartiet blivit van vid att spela.
Det råder förstås ingen tvekan om att Vänsterpartiet, med alla sina tusentals positioner runt om i landets valda församlingar, är en progressiv faktor i svensk politik. Vänsterpartiet gör skillnad, som det ibland heter – men man är inte skillnaden. I en tid dominerad av borgerliga politiska vindar och krafter blir en parlamentarisk inriktning av nödvändighet ett spel om att försöka åstadkomma det minst onda. Och det är förstås en viktig roll. Det betyder att det mest onda gång efter annan har hållits stången, men det är inte i sig nog för att utmana ordningen.

Ofta används uttryck som behovet av att förflytta Vänsterpartiet vänsterut, men det säger egentligen mycket lite om vad det är som menas och vad som behövs. För det går att flytta sig vänsterut med frasradikala formuleringar och klasskampsparoller utan att det förpliktigar i den praktiska politiken. Den radikalisering vi drömmer om handlar inte om att presentera radikala värderingar utan om att förankra politiken i konkreta intressefrågor, intressen som det går att mobilisera kring. Vi kan se hur Vänsterpartiets beslutsamma markeringar för intresset av anställningstrygghet nu ger en skjuts i opinionsmätningarna. Det är lönen för att stå upp för väljarnas intressen, men det vi talar om här handlar om mer än så. För den centrala frågan rör inte förmågan att rida på en opinion utan om att göra politiken till en röst för det levande intresset. Om att skapa levande band och ett ömsesidigt beroende. Därför består utmaningen i att förankra V och att bli det rörelsernas parti som socialdemokraterna en gång var. Inte genom att länka samman partiet med arbetarrörelsens vittrade byråkratier och på den vägen ersätta SAP, utan genom att bli röst, kanal och en levande del i byggandet av de breda och djupa rörelserna. Vad våra drömmars vänsterparti ställer för krav vet vi inte ännu för den politiken kommer komma ur rörelsernas förväntan och behov. Dess intressen kommer vara rörelsernas intressen. Det handlar alltså om en kvalitativ utveckling på djupet, snarare än om förskjutning i höger-vänsterled.

Vart vi är på väg vet så klart ingen, men säkert är att när framtidens människor ser tillbaka på vårt nu kommer det att vara som ett historiskt brytningsläge. Ett läge där det krävs av oss, i hela vårt samhälle och alla våra åtaganden, att välja väg framåt, eller klamra oss fast vid en döende ordning och få vägen utvald åt oss som ett öde. De utmaningar som framtiden ställer på vänstern kräver starka rötter.

Dela