Moria. Foto: Tim Lüddemann
I september besökte ett antal EU-parlamentariker och anställda vid Europaparlamentet den grekiska ön Lesbos och resterna av flyktinglägret Moria. Det var bara några dagar kvar till dess att EU-parlamentet skulle fatta beslut om den nya migrations- och asylpakten. Efter besöket skrev deltagarna ett öppet brev till EU-kommisionären Ylva Johansson, med uppmaningen att tänka om. Detta skedde inte. EU:s redan inhumana migrationspolitik kommer nu att bli värre.
INTERVJU
Gonzalo Donaire från spanska Anticapitalistas.
Gonzalo Donaire var en av dem som besökte Lesbos den 19 och 20 september. Han tillhör den spanska organisationen Anticapitalistas och arbetar som sekreterare åt Miguel Urbán, som representerar det spanska regeringspartiet Podemos i parlamentet. Han berättar att delegationen på Lesbos bestod av parlamentariker från parlamentets vänstergrupp GUE/NGL och från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE. De lokala medborgarrättsorganisationerna hade uppmanat parlamentarikerna att besöka det som tidigare varit ett flyktingläger, och att med egna ögon se den humanitära katastrof som följde på branden.
– Askan efter Morialägret är en metafor för den institutionella och xenofobiska skräphög där EU har bränt mänskliga rättigheter i åratal. Vi anlände dagen efter en flera dagar lång och hård repression utförd av den grekiska polisen mot de som bott i Moria och som nu vandrade omkring. Hela familjer hade, på ett skoningslöst vis, utsatts för polisens tårgas och slag, berättar Gonzalo Donaire och fortsätter:
– Vår ankomst sammanföll med öppnandet av det nya lägret som ligger vid det redan existerande lägret Kara Tepe. Situationen var helt utom kontroll med byggfordon som for fram och tillbaka medan familjer stod med alla sina ägodelar i solhettan, omgivna av kravallpolis.
Det nya lägret är en improviserad lösning och ligger placerat på en del av Lesbos som aldrig varit bebodd tidigare på grund av utsattheten för väder och vind: det finns knappt några träd som skyddar mot solen under sommaren, jorden är lerig och den ligger helt öppen för kylan och vätan under de hårda vintermånaderna.
– Tälten byggs utan isolerade golv och överbeläggningen var redan uppenbar då vi besökte lägret. Då hade ännu bara en mindre del av de som ska ”leva” där anlänt, säger Gonzalo Donaire som menar att det som oroar mest är hur det testnings- och filtreringssystem, som satts upp vid ingångarna till lägret på grund av den rådande pandemin, används:
– Om det upptäcks att någon är smittad placeras personen och hela dennes familj i en avskild del av lägret där det bara finns tre latriner och två kranar för hundratals människor. Latrinerna var redan överfulla eftersom ingen hade i uppgift att tömma dem. Och för att ”skydda de som måste vara instängda” var hela lägersektorn omgiven av taggtråd. Bilden av barn som springer bland taggtråden utan dricksvatten eller skydd mot solen, med hus byggda av lite plast, är Fästning Europas nakna ansikte.
När det gäller frågan om vad som bör göras åt situationen på Lesbos, börjar Gonzalo Donaire med att beskriva hur det finns en märklig, de facto och genuin, enighet på ön:
– Ingen vill att migranterna ska vara där. Vare sig de lokala myndigheterna, befolkningen, hjälporganisationerna, extremhögern eller migranterna själva. De sistnämnda hade inte ön som sin slutdestination men är nu inlåsta där. Givetvis har var och en av dessa aktörer sina egna anledningar men i grunden är de eniga. Emellertid har EU och den grekiska regeringen enats om att så länge Turkiet och andra transit- och ursprungsländer inte fullgör sin uppgift som underleverantör av gränspolistjänster, så ska Lesbos anta rollen som ”Europas sköld”. Det är just de ord som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nyligen använde.
Gonzalo Donaire anser att ett första steg borde vara att evakuera Lesbos:
– Lösningen är inte ett nytt läger och framförallt inte den typ av koncentrationsläger som det nya utgör. Migranterna måste spridas ut i EU:s medlemsländer, lagliga och säkra vägar in i Europa måste skapas och Frontex måste upplösas och omvandlas till en räddningsmyndighet. Frontex är nu en kriminell institution som enligt den senaste överenskommelsen fått ökade resurser och befogenheter.
Några dagar efter att delegationen från Europaparlamentet besökte Lesbos, lanserade EU sin nya överenskommelse om migration och asyl. Gonzalo Donaire tycker att den sammanfattar den rådande migrationspolitiken:
– Den är nämligen varken ”ny” eller en ”överenskommelse”. Den är inte ny eftersom den bara formaliserar det dåliga sätt som europeisk migrationspolitik i praktiken har bedrivits på under de senaste åren. Den är inte en överenskommelse eftersom den är ett genomförande av den dagordning som satts av Visegradgruppen – Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern – och den främlingsfientliga högern. Den har inte någonting med asyl att göra utan handlar om militariseringen av Europas gränser och kriminaliseringen av såväl de som migrerar som solidariska organisationer och människor.
Samtidigt behöver den europeiska ekonomin migranter.
– Men den behöver dem utan rättigheter, nedbrutna, rädda, ständigt hotade av deportation och interneringsläger. Detta för att migranterna ska gå med på arbets- och bostadsvillkor som annars vore oacceptabla. Det är grunden för EU:s migrationspolitik och Fästning Europa, säger Gonzalo Donaire.
Hur skulle då en långsiktig politisk lösning på migrationssituationen kunna se ut? Gonzalo Donaire menar att varje lösning vore ofullständig om vi inte förstår att kampen mot en rasistisk politik och mot en nedskärningspolitik i grunden är samma kamp.
– Givetvis finns skillnader och strider att ta separat men till syvende och sist måste banderollerna ”Refugees Welcome” och ”Troika go home” höjas tillsammans. Nedskärningspolitik skapar en föreställning om brist, vilket underbygger en politik som syftar till utestängning. Om det ”inte finns tillräckligt åt alla” så riskerar följden att bli ”släpp inte in fler”. Det är så kapitalismen bäddar för ett krig mellan de som har det sämst och de som har det näst sämst, säger han och fortsätter:
– Den andra delen är att förstå att det reellt existerande EU, inte det som framträder i fina officiella tal, är senkapitalismens främsta nyliberala experiment. Därför är ingen annan migrationspolitik möjlig, om den inte går hand i hand med det permanenta flödet av billig arbetskraft utan rättigheter. Den europeiska ekonomin behöver detta för att klara den hårdnande kampen i den globala ekonomin. Därför kommer det inte att bli någon långsiktig lösning för vare sig den rådande situationen för migranter eller EU:s migrationspolitik, om vi inte placerar Europas politiska ekonomi i centrum för debatten och som en grundval för en alternativ strategi.
Vilken roll kan då vänstern spela i det hela? Gonzalo Donaire tycker att det finns en specifik fråga som vänstern har negligerat de senaste åren: situationen för lokalbefolkningen på de platser, exempelvis Lesbos, dit migranterna anländer.
– Människor, som inledningsvis var solidariska och som tog över uppgifter från dysfunktionella nationella regeringar och europeiska organ, övergavs av institutionerna. De blev utmattade och desperata och tog slutligen till sig av högerns antimigrationsdiskurs. Betyder det att de blev fascister? Nej, det innebär att när solidaritet inte leder till rättigheter så kan det utmynna i apati, obehag och ilska, säger han och fortsätter:
– Det finns ytterligare en fråga: migrationskrisen, som Europa upplevt sedan 2015, är i första hand inte en humanitär kris utan en rättighetskris och därigenom också en politisk kris. Vänstern måste kämpa mot den permanenta ”humanitärisering” av hanteringen av migranternas situation. Den visar upp ett mänskligt ansikte åt ett tillstånd där det råder avsaknad av rättigheter, ett tillstånd som har gjorts permanent. Hjälporganisationerna på Lesbos var tydliga mot oss: ”Vi borde inte vara här.” Givetvis måste vänstern bekämpa kriminaliseringen av solidaritet och det civila samhällets arbete. Framförallt måste dock insatserna riktas mot dem som eftersträvar att det exceptionella ska vara den nya normen.
På frågan om vilket som är hans skarpaste minne från Moria, svarar han att minnet är mer av en tanke:
– Morias aska finns på Lesbos, men bålet brinner fortfarande i hjärtat av EU och den europeiska kapitalismen.
Emma Lundström
