Jens Ljunggren är professor i historia. Hans tyngdpunkt är orienterad mot idrottshistoria, men han har även rört sig inom andra forskningsdomäner. Av tidigare utgivna böcker kan nämnas Inget land för intellektuella: 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella (2009). I den nyligen utgivna Den svenska idrottens historia försöker han att ta ett vittomfattande grepp över idrotten som en mångfasetterad samhällsföreteelse.
Tankar om att människan bör träna och vårda sin fysik har självklart uråldriga anor. Redan under första århundradet efter Kristus myntade den romerska poeten Juvenalis uttrycket ”en sund själ i en sund kropp” Sådana tankegångar kom inom de härskande klasserna i svang efter att det uppkommet ett tillräckligt stort samhälleligt mervärde – och därav en utvecklad statsapparat – som gjorde att alla människor inte längre var tvungna att kroppsarbeta för brödfödan utan vissa kunde framleva sina dagar med stillasittande kontorsarbete medan en del andra överhuvudtaget inte behövde arbeta.
Det finns många skäl till att studera idrotten som ett socioekonomiskt- och historiskt fenomen. Om vi ser till dagens Sverige är över tre miljoner av befolkningen medlemmar i
någon idrottsförening, därtill uppskattas över en miljon träna på gym enbart i Friskis- och Svettis regi. Och vid stora idrottsevenemang bänkar sig miljoner svenskar framför TV-apparaterna. Dessutom är idrotten som en kommersiell mångmiljardindustri en väsentlig del av den rådande kapitalismen och samhällsekonomin. Med dessa fakta i bagaget var det med stor förväntan som jag närmade mig Jens Ljunggrens bok Den svenska idrottens historia – för, som sagt var, ingen kommer undan idrotten.
Boken innehåller en uppsjö av detaljer om idrottens utveckling i vårt land – från Gustav Vasas fäktskola på 1500-talet fram till dags datums modeflugor som spinning och aerobics. Och visst är det intressant att exempelvis få sig till livs att Sveriges så kallade första idrottsförening – med namnet Livsskvadronen – grundades 1773 eller att den första moderna tävlingen i friidrott och simning ägde rum i Falun 1792. Haken är dock att Ljunggren inte klarar av att ge tillräckligt must och färg åt sitt berättande utan det hela landar i allt för mycket av rabblande, en redovisningsnit som i längden har en tendens att trötta ut läsaren. En annan brist är att boken dras med en historisk baktyngd där exempelvis perioden kring förra sekelskiftet ges mer av utrymme än de senaste decennierna. Dessutom är det en del väsentliga aspekter som Ljunggren nästan helt utelämnar, exempelvis går det knappt att finna en endaste rad som behandlar ämnet doping.
Sedan går det utöver Ljunggrens målsättning att sätta olympiska spel, rekord och bragder i fokus, och visst nämns ändå såväl 70-tals essen Björn Borg och Ingemar Stenmark som 40-talets löparikoner Gunder Hägg och Arne Andersson. Men undertecknad hade önskat att några väl utvalda magiska ögonblick skildrats med nerv och hetta. Jag tänker då inte minst på en afton 1989 i Dortmund då Sveriges bordtennistrio – Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren – i VM:s lagfinal betvingade Kinas racketvirtuoser med utsklassningssiffrorna 5-0 och där kineserna i slutskedet inte hade långt till tårarna.
Till bokens försteg bör emellertid nämnas att den med skärpa belyser damidrottens underordning och utveckling där det först under kvinnokampens 1960- och 70-tal uppstod en situation som överhuvudtaget kunde liknas vid åtminstone en början till jämställdhet. Ett citat ur boken, hämtat från Idrottsbladet 1922, får i sammanhanget illustrera den rådande patriarkala tidsandan: ”Det är oskönt att se en flicka hoppa längd eller höjdhopp. Springa kan hon få göra – efter en spårvagn – men löpa 100 meter absolut icke”.
Sammantaget kan sägas att Den svenska idrottens historia passar bättre till att användas som något av ett uppslagsverk, där man efter intresse kan inhämta väl utvalda passager, än att sträckläsas kapitel för kapitel.
Anders Karlsson
BOKEN
Den svenska idrottens historia
av Jens Ljunggren
Natur & kultur, 2020