När jag läst Martin Klepkes bok Kanalerna i De Kooi flyter det opp ett minne i skallen. Sommarn 1965 efter studenten och lumpen jobbade jag som guide på Stockholms Spårvägar. Det kom ofta holländska turister. Den tiden talade de bättre tyska än engelska. De öppnade alltid med samma fras:
– Guten Tag, wir sind Holländer.
Det var bara tjugu år efter kriget. De holländska turisterna ville inte bli tagna för tyskar.
Martin Klepke är politisk redaktör på tidningen Arbetet. Hans far var från Nederländerna. Boken börjar i Kungsträdgården. En stor nazistisk demonstration urartar i bråk med folk som protesterar mot nazisterna. Klepke råkar hamna närmare tumultet där polisen plockar ut motdemonstranterna en och en. Hans fru lägger märker till en man som fotograferar varje demonstrant. Hon frågar varför han gör det:
– Kommer de hit för att jävlas får de skylla sig själva.
Vad ska han göra med bilderna?
– Det ska du skita i. Antingen runkar jag till dem eller så lägger jag ut dem på nätet.
Martin Klepke förstår att mannen kartlägger demonstranterna åt nazisterna och när mannen riktar kameran mot honom känner han hotet. Det känns som den nazistiska övermakten redan kört fram sina lastbilar för att hämta honom, som de hämtade hans släktingar oom Bart och tante Co. Han slår undan kameran. Mannen får ett sår på läppen. Polisen ingriper. Vid rättegången förnekar mannen att han har något att göra med nazisterna.
Så förflyttas vi till den 1 maj 1938 och arbetarstadsdelen De Kooi i staden Leiden. Det är fest bland röda fanor, arbetarna demonstrerar, socialdemokrater, socialister. Efter demonstrationen går Martins far, Steef Klepke, till sin esperantoklubb. Lära sig esperanto är ett sätt för arbetarklassen att få ett gemensamt språk. Men det finns holländska nazister och de gillar inte internationell solidaritet. Esperantisterna blir trakasserade och misshandlade, en av dem körs ihjäl av nazisterna.
Steefs familj råkar också illa ut. Men så ser han en affisch om praktikplatser på bondgårdar i Sverige och han och en kamrat tar sig genom det nazistiska Tyskland till landet i norr. Och här blir han kvar.
Fem dagar tog det nazisterna att lägga under sig Nederländerna. Och nu berättar Martin Klepke vad som sedan hände hans släkt i De Kooi. Först for ockupanterna inte så hårt fram, de försökte betrakta holländarna som några slags ”ariska” reservtyskar. Men det funkar inte. Kontrollen och repressionen skärps – och motståndet. Tyskarna roffar åt sig av landets produkter, samtidigt som tiotusentals holländare svälter ihjäl. Man kan bli skjuten på gatan om man tar potatis som ramlat av en tysk bil.
I en scen från 60-talet rullar ett tåg med den nioåriga Martin och hans far mot Nederländerna. Så följer skildringar av möten med de holländska släktingarna varvade med berättelser om deras öden i det ockuperade landet. Oom Bart kom att tillbringa hela kriget i tyskt arbetsläger. Tante Co spred underjordiska tidningar, ertappades och hamnade i koncentrationsläger. Bägge överlever. På bokens omslag finns en bild av en staty. En grupp utmärglade kvinnor. En bärs på ryggen av en annan. Det var under dödsmarschen från Dachau när tyskarna tömde koncentrationslägren. Danserskan Suzy van Hall orkar inte. Nazisterna skjuter dem som inte orkar. Tante Co tar henne på ryggen och stapplar vidare på sina av tortyren sönderslagna ben:
– Jag bär dig. En dag ska du dansa för oss!
Lite senare sticker de tyska vakterna och de allierade hittar kvinnorna. Statyn står i Leiden och en replika i museet i det holländska koncentrationslägret Vught, där tante Co satt innan hon fördes till Tyskland.
I boken funderar Martin Klepke över vad fascismen gjort med de överlevande, och med deras efterkommande. Och om försoning, hans far sökte upp sina barndomsvänner i Leiden, både dem som tillhörde motståndsrörelsen och dem som samarbetade med tyskarna:
– Man måste kunna tala med folk, sa fadern. Men boken förmedlar också ett arv som är en varning från Martin Klepkes släktingar till oss som lever nu.
Mats Leander
BOKEN
Kanalerna i De Kooi
av Martin Klepke
Verbal 2020