En tolvårig flicka skjuts till döds i Hallunda endast på grund av att hon befinner sig på samma restaurang som personer tillhörande ett kriminellt nätverk. På Twitter skriver kontot ”Dunkelblå, som drivs av en polis ett kort inlägg: ”Little Girls Lives Matters”. Polisontot ”YB Södermalm” lyfter frågan om varför så många som protesterade mot polisvåld tidigare nu är så tysta. ”YB Södermalm” har över 167 000 följare, vilket innebär att anställda vid statliga myndigheter idag mycket framgångsrikt kan använda sin yrkesidentitet för att bedriva politisk opinionsbildning. Gemensamt med andra konton drivna av poliser formas bilden av ett vekt Sverige och politiker som sviker. Det talas pliktskyldigt om sociala insatser, men detta är inga konton som talar utförligt om socialpolitik eller effekterna av de ständiga skattesänkningarna. Nej, hårdare tag mot buset är vad som efterfrågas – och den som deltar i en internationell protest mot polisvåld målas ut som indirekt apologet till gängvåldet.
Politikerna – de som utmålas som svikare, syltryggar eller till och med landsförrädare – gör sitt bästa för att rädda ansiktet. Inrikesminister Mikael Damberg använder tillfället att driva på för hårdare tag mot ungdomsbrottsligheten, trots att vare sig gärningsmännen eller den de var ute efter är några ungdomar. Vi kan förstås känna lättnad att han inte gör en etnisk eller ”kulturell” fråga av skjutningen, vilket inte alls skulle vara otänkbart för en socialdemokratisk minister år 2020, men vad säger det om vår politiska samtid när det enda som finns i repertoaren är tuffa tag eller rasistiska anspelningar?
Det är svårt att se som något annat än en accelererad tävling om vem som kan nå botten först. Tyckare som använder sina plattformar för att sprida rädsla och misstro mot politiken. Politiker som skjuter ansvaret på de enskilda förövarna genom att förvandla komplexa sociala problem till enbart en rättslig fråga. Samtidigt som oviljan och/eller oförmågan att gå till rötterna med problemen leder till ytterligare misstro, rädsla och politikerförakt. För om det är något som med fog kan kallas signalpolitik så är det ökade straff och hårdare tag. Parallellstrukturer växer fram överallt där det gemensamma drar sig tillbaka. Vi kan diskutera attityder och individens (brist på) ansvarskänsla till döddagar, eller så kan vi konstatera att så här har det sett ut exakt överallt där samhällsstrukturer monterats ned eller förfallit sedan de allra första civilisationernas uppkomst. Människan är som individ ansvarig för sina handlingar, men kollektivt sammantagna är beteenden som vatten på väg mot havet. Den närmaste vägen kommer alltid att hittas. I brist på andra inkomstmöjligheter kommer människor till sist att plocka ned elkablar för att smälta ned och sälja till råvarupriser. Är inte då den rätta frågan att ställa sig om det inte vore bäst om samhället erbjöd enklare och mer meningsfulla aktiviteter för att tjäna ihop till brödfödan? Nej, på menyn för dagen finns bara moralism och straff.
Det passar den som vill slippa följdfrågor om vad som hände med bostadspolitiken, med skolpolitiken, med arbetsmarknaden och med ungdomars framtidsutsikter generellt. Den politiska bördan läggs på de enskilda när det gemensamma inte tar sitt ansvar. Det som utmålas som ”mjuka frågor” i den breda debatten är i själva verket de allra hårdaste och mest konkreta, för det är där politiken kan göra verklig skillnad. En socialistisk politik frigör individen genom att se på strukturerna och de kollektiva lösningarna. Blåljuspolitik är ropet från ett samhälle som redan gett upp.