Bokslut Podemos

Det började som en spansk proteströrelse mot korruption, nedskärningar och social och ekonomisk ojämlikhet. Rörelsen blev ett koalitionsparti. Partiet fick större och större stöd. Nu sitter det i regeringen. Men vad hände med rörelsen? Vad hände med förändringsviljan? Vad hände med kampen för ett annat Spanien? Vad hände egentligen med Podemos? Emma Lundström har talat med en av dem som var med från början, Alex Merlo från Fjärde Internationalens spanska sektion Anticapitalistas.

Ljuset växlar i rummet i Madrid där Alex Merlo sitter när vi talas vid över Skype. Han talar snabbt och intensivt. Trots att han bara är 34 år har han lång erfarenhet inom politiken. Han har hunnit jobba både på Fjärde Internationalens institut i Amsterdam, IIRE, och i Europaparlamentet. Det är inte första gången han blir ombedd att berätta historien om Podemos, eller Unidos Podemos som partiet numera heter efter samgåendet med vänsterpartierna inom Izquierda Unida. Men kanske den första efter att hans egen organisation, marxistiska Anticapitalistas, lämnat det populistiska parti som bildades i januari 2014 och som ingår i en koalitionsregering tillsammans med PSOE sedan januari i år.
Det är just regeringsbildningen som fått Anticapitalistas att till slut ta steget och lämna Podemos. Men det fanns andra anledningar. Jag ber Alex Merlo att berätta hela historien.

Alex Merlo blev politiskt engagerad när han studerade i Madrid 2006. I arbetet mot privatiseringen av universitetet kom han i kontakt med människor i den organisation som senare blev Anticapitalistas. När Podemos bildades var han med från början och arbetade först åt en av frontpersonerna, Teresa Rodríguez, och sedan som assistent i Europaparlamentet för partiets räkning när det vann fem platser i valet 2014. När Miguel Urbán – den parlamentsledamot han arbetade för – blev omvald 2019, valde han att återvända hem.
– Jag kände att jag hade fått nog av Europaparlamentet, säger han och tillägger att han nu arbetar som frilanstolk. Sedan berättar han om hur det gick till när Podemos skapades. Om proteströrelsen Indignados, som han själv var en del av. Den som var en del av den omfattande protestvågen 2010 – 11. Då när torgockupationerna spreds från arabvärlden till Europa och USA:
– Det var en massrörelse som verkligen skakade om spansk politik. Det pågick i alla städer och i alla delar av Madrid. Det var en erfarenhet av självorganisering för en betydande del av den spanska befolkningen. Rörelsen hade ett starkt stöd och det fanns ett krav om verklig demokrati. Den gav också upphov till flera andra sociala rörelser kring mer specifika och lokala frågor.
Trots att rörelsen var omfattande vann den inga större segrar under de första åren. Samtidigt hade de två dominerande partierna – socialdemokratiska PSOE och högerpartiet Partido Popular – förlorat mycket stöd. Alex Merlo menar att detta gav utrymme för ett politiskt projekt som tog kraven från Indignadosrörelsen – som hade starkt stöd i det spanska samhället – till den politiska arenan.
– Det var något som många människor i rörelsen förstod och det gjordes flera försök att bygga sådana politiska projekt. Podemos var det försök som blev framgångsrikt, säger han och tillägger att den framväxande proteströrelsen och krisen för det politiska systemet givetvis hade sin grund i den sociala och ekonomiska krisen mellan 2007 och 2009.
Podemos var ett initiativ som Anticapitalistas tog tillsammans med ett antal oberoende aktivister som partiet hade goda relationer med. Den mest kända av dessa var statsvetaren och programledaren Pablo Iglesias:
– Han hade skapat sitt eget TV-program och därigenom lyckats bli en välkänd talesperson för radikala idéer. Framförallt hade han lyckats komma med i högerinriktade debattprogram och gjort bra ifrån sig. På så vis blev han populär. Han hade gjort ett bra arbete tillsammans med några av våra kamrater i fråga om politisk kommunikation. Vi hade en långvarig, god relation till honom. Han förstod också att det fanns ett utrymme och en möjlighet att skapa ett nytt politiskt projekt med ett brett stöd och han gick med på att bli ansiktet utåt för detta projekt.

I januari 2014 satte Podemos upp ett antal mål. Det skulle bli en politisk rörelse baserad på ett antal politiska krav, inspirerade av de krav som växt fram i rörelsen.
– Dessa krav var ganska radikala. Till exempel krävde vi förstatligande av banksektorn och av nyckelindustrierna, liksom utträde ur NATO. Vi krävde även radikaldemokratiska åtgärder och socioekonomiska åtgärder. Det var helt enkelt ett program, ett manifest, som vi tog fram och det var tydligt redan från början att vi hade tryckt på de rätta knapparna. Projektet blev väldigt populärt, väldigt snabbt, berättar Alex Merlo och förklarar att förslaget i manifestet var att ställa upp i Europaparlamentsvalet. Människor uppmanades att organisera sig kring detta:
– De första månaderna, som ledde fram till valet i maj 2014, hade vi en mycket intressant process i form av självorganisering på massnivå. Det var ett eko av Indignadosrörelsen och vi organiserade presentationer av det politiska projektet i olika städer. Det var alltid jättestor uppslutning. I de flesta fall räckte lokalerna inte till utan vi fick flytta ut mötena på torg och liknande. Vi uppmanade också människor att organisera sig själva. Det blev en form av massrörelse.

Visionen var att Podemos skulle bli ett rörelseparti. En självorganiserad rörelse som tog de politiska och parlamentariska verktygen i användning för att förespråka förändring. Folket runt Pablo Iglesias var viktiga för att göra detta möjligt.
– De hade mycket värdefull erfarenhet av politisk kommunikation. Välutvecklade idéer om hur politisk kommunikation ska bedrivas idag. De insåg att vänstern ofta har hamnat i en rutin i sitt sätt att kommunicera. Att vi har blivit vana att bara kommunicera till de som står närmast våra idéer och som redan är mer eller mindre övertygade. De förstod att vi måste anstränga oss för att kommunicera mycket bredare, eftersom vi stod inför en historisk möjlighet att få ett enormt genomslag, berättar Alex Merlo som menar att Pablo Iglesias erfarenhet av att arbeta med tv-mediet var oerhört viktig:
– De flesta människor hämtar sina politiska ståndpunkter från televisionen och de har lättare att identifiera sig med en enskild person: ”han verkar hederlig, jag gillar vad han står för”. Människor identifierar sig med politiska personligheter. Det har betydelse om du vill sprida dina idéer.
I praktiken innebar det att Podemos inte presenterade sig som en vänsterorganisation. Detta berodde också på att det inte sågs som ett parti utan som ett verktyg för folket att organisera sig och uttrycka sig politiskt.

Den första Podemoskampanjen blev en stor succé. Framförallt för att så pass många människor blev involverade i organiseringen. Den stora överraskningen var att partiet fick fem platser i Europaparlamentet.
– Vi hade inledningsvis hoppats på att Pablo Iglesias skulle bli vald, men det blev mycket mer framgångsrikt än vi hade förväntat oss. Som en liten vänstergrupp var vi inte vana vid detta, så det var verkligen enormt, säger Alex Merlo och berättar att Podemos fick ungefär elva procent av rösterna. Något som gav genklang i medierna, både nationellt och internationellt:
– Efter den valnatten blev det ännu lättare att organisera. Människor såg att det var en ny politisk organisation. Pablo Iglesias höll ett mycket bra tal den natten. Han sade inte att vi var nöjda. Istället sade han att detta inte alls var tillräckligt eftersom människor i morgon fortfarande kommer att bli vräkta från sina hem, miljoner kommer att vara arbetslösa, det kommer att finnas korruption. Det här är inte tillräckligt bra. Vi vill ha mer. Vårt mål är makten.
Han menar att det var ett viktigt element för Podemos, detta att inte bara vara en plattform för idéer och krav utan också en väg till makten:
– Jag tror att det ledde till ett fortsatt stort stöd. Människor vill ha något som de ser verkligen kan förändra deras liv, inte bara något som är ärligt och ligger i linje med deras ideologi. Det här ledde till att partiet byggde sig självt.

Podemos fick en speciell roll i spansk politik. Rörelsepartiet skakade om hela partisystemet och några månader efter att det bildats sade bankägare och andra ekonomiska storspelare att de behövde ett högerinriktat Podemos. Det ledde till att partiet Ciudanos skapades. Senare har även Vox tillkommit på yttersta högerkanten.
– Podemos inledde den här omstöpningen av partisystemet. Sedan dess har partiet förändrats och nu är det ett av de styrande koalitionspartierna, säger Alex Merlo och beskriver hur rörelsen var motsägelsefull ända från början:
– Det blev tidigt tydligt att Pablo Iglesias och personerna runt honom hade helt andra idéer än vi i Anticapitalistas angående vad Podemos skulle vara. Vi tänkte oss ett rörelseparti. De hade mer idén om ett parti med en mycket stark ledning, vilket innebar en stor autonomi från de självorganiserade cirklarna på gräsrotsnivå. Jag tror att den här motsägelsen var positiv på ett sätt. Vi hade olika poler som ändå samverkade och gjorde att vi varit mer framgångsrika än andra delar av den populistiska vänstern. Där fanns bakgrunden i Indignados, där fanns självorganiseringen och där fanns de som strävade efter en stark ledning. Men det var en produktiv motsättning. Sedan kom den första Podemoskongressen, det första medborgarmötet.
Podemos hade redan från början byggt på en princip om öppenhet. Alla kunde vara en del av rörelsen utan att betala avgift. Det var bara att registrera sig online. Listorna till Europaparlamentsvalet var utformade så att vem som helst kunde registrera sig som kandidat eller för att delta i valet av kandidater.
– Det var ändå de som var bäst organiserade som lyckades påverka mest och vi hade en första konflikt med Pablo Iglesias. Han ville inte att Anticapitalistas kandidat, Teresa Rodríguez, skulle bli vald, utan började lyfta fram sina egna personer. Vi lyckades ändå få in henne, säger Alex Merlo och förklarar att den fria registreringen har gjort att det är väldigt många som är med och röstar om Podemos men som inte har deltagit på möten och dylikt:
– Det uppstår väldigt många olika lager av människor och vi var starkare bland de organiserade lagren eftersom vi fanns nationellt och hade erfarenhet av organisering. Pablo Iglesias och människorna runt honom trodde att vi kontrollerade gräsrotscirklarna, men de var för omfattande för att vi skulle kunna göra det. Vi var dock relativt sett starkare där, medan Pablo Iglesias var starkare bland den bredare gruppen, bland onlineröstarna. De kände till honom mer än Podemos. De hade hört honom och gillade honom.

På kongressen blev det en stor strid om organisationsmodellen. Anticapitalistas och många lokala grupper drev en linje om att Podemos skulle vara en radikaldemokratisk gräsrotsorganisation medan Pablo Iglesias drev en linje som innebar att gräsrotscirklarna inte skulle ha inflytande.
– Det blev han som vann. Alla ledarskap lokalt, regionalt och nationellt valdes genom onlinerösterna. Det sades att Podemos var organiserat genom gräsrotscirklarna, men i verkligheten var det onlinerösterna som avgjorde. Självorganiseringen blev helt irrelevant, säger Alex Merlo och fortsätter:
– Denna organisation sjösattes. Det hölls val till lokalt, regionalt och nationellt ledarskap och Pablo Iglesias och de runt honom publicerade officiella Pablo Iglesias-listor. Vi trodde på honom som talesperson, men han utnyttjade sin makt till att få in människor som var lojala mot honom på alla beslutsnivåer i partistrukturen. Det var en mycket svår period för oss för vi upplevde att vi hade blivit förrådda. Att vi knuffades ut.
De styrelser som tillsattes saknade på många håll en relation till gräsrotscirklarna och Alex Merlo berättar att en del till och med var fientligt inställda mot cirklarna, flera av dem var dessutom fientligt inställda till Anticapitalistas:
– Det var en organisatorisk kamp mellan de som ville ha en toppstyrd organisation och vi som ville ha en gräsrotsstyrd organisation. Det var också politiska aspekter involverade. Våra motståndare motiverade sitt motstånd med att ”trotskisterna vill ta kontroll över organisationen, de vill stjäla organisationen från oss”. De skapade en form av paranoia, att vi skulle ha varit en intern fraktion, att självorganiseringen var fraktionsbildning.

Alex Merlo menar att de som var emot Anticapitalistas utnyttjade häxjakten mot dem för att skynda på utvecklingen bort från gräsrötterna. Under senare år har Pablo Iglesias erkänt att detta var ett misstag. Att gräsrotscirklarna var Podemos styrka.
– Men när de distanserade sig från cirklarna var det väldigt medvetet. De ville vara fria att själva formulera det politiska projektet. Det innebar att all form av deliberativ demokrati, med samtal för att skapa konsensus, var ett irritationsmoment och ett hinder, säger han och fortsätter:
– De hade tanken att vänstern alltför länge har varit för fokuserad på den demokratiska processen och att det inte är effektivt utan att det istället är effektivt med starkt ledarskap. Vi motsatte oss detta och jag tror att utvecklingen har gett oss rätt. De sa att ”vi närmar oss ett val och ett val kräver ett starkt ledarskap, ett krigsmaskineri för en valrörelse”, med vilket de menade en armé med en stark ledning. Så gick det till när Podemos skapades. Det var en mycket motsägelsefull process.

Trots kritiken mot Pablo Iglesias tycker Alex Merlo inte att det går att säga att Podemos var odemokratiskt under de första åren. Även om ledarskapet valdes på ett odemokratiskt sätt, så var processen väldigt öppen.
– Vem som helst kunde registrera sig och rösta. Det var inte som i traditionella partier där det sköts internt. De kampanjer vi gjorde, tillsammans med andra människor, var verkligen rörelsekampanjer. Vi kampanjade på gator och torg för våra ståndpunkter, inte bara på stängda möten, säger han och beskriver hur detta på ett sätt ledde till en ökad politisering bland befolkningen. Samtidigt har han intrycket av att den politiska logik som Pablo Iglesias med flera använde – ledningen har rätt, du måste lita på ledningen – ledde till ett bakslag för andra politiska idéer, som till exempel den om demokratisk medvetenhet:
– De gjorde det för att få full kontroll över organisationen och det skapade en kultur som inte var helt positiv. Stridigheter kamrater emellan. Personangrepp, paranoia, misstänksamhet, lydnadskrav. Samtidigt skedde det en spridning av politiska idéer i breda folklager och det fick till följd att det liberala systemet inte längre är legitimt på samma sätt som det var för tio år sedan. Folk är mer kritiska nu och med alla kriser som pågår så förstår folk att det är problem med systemet.
Tyvärr tror han att den väg som Podemos har slagit in på kan ha gjort människor mer skeptiska kring möjligheterna till verklig förändring:
– Det är svårt att bedöma. Många människor har fått en god erfarenhet av organisering, men många har också blivit frustrerade. Nu har vi en ny generation av unga människor som organiserar sig kring miljöfrågor och genusfrågor och som inte har någon erfarenhet av Podemos. De är yngre och ser Podemos som ett etablissemangsparti.
Att självorganiseringen försvagades tror Alex Merlo är centralt för vad som har hänt med Podemos under senare år. I februari 2015 hade partiet sitt starkaste stöd i opinionsmätningarna. Det var delvis en hype eftersom partiet var nytt och inte hade begått några misstag. Bortsett från misstaget att lägga locket på gräsrotsorganiseringen.
– Som jag ser det har ett etablissemangskritiskt parti sin största styrka i gräsrotsorganiseringen för att möta hegemonisk ideologi och etablissemangsorganisationer. När Podemos förlorade gräsrötterna blev det väldigt beroende av politiska utspel, att säga rätt sak. Det är väldigt svårt när du befinner dig på en spelplan som är helt emot dina intressen och det du säger alltid kan vändas emot dig. Minsta misstag kan användas emot dig och om du bara litar till den typen av politisk aktivitet så finns det en tendens till anpassning, att mjuka upp ditt budskap, säger Alex Merlo som menar att detta skedde med Podemos.

En annan sak som skapade problem var de interna konflikterna. Särskilt den mellan Pablo Iglesias och politikern Iñigo Errejón.
– Så fort vi i Anticapitalistas hade blivit neutraliserade, hamnade de som enat sig mot oss i konflikt. Det är typiskt i sådana här processer. Pablo Iglesias hade en position som politisk outsider som motsatte sig systemet, men på ett milt vis. Errejón var ännu mer av en populist, eller opportunist. Det blev tydligt att det fanns två ledningar. De var båda fixerade vid att nå regeringsmakten. För Iñigo Errejón handlade det om att nå medelklassen. Podemos skulle presentera sig som ofarligt, som en moderat organisation, säger Alex Merlo och fortsätter:
– Jag tror att Pablo Iglesias snarare hade en vision om att bygga upp ett stöd inom arbetarklassen. Det var den huvudsakliga skillnaden mellan dem. De hade även organisatoriska konflikter. Det ledde till en brytning och i samband med den andra kongressen gick de skilda vägar.
Anticapitalistas ville också gå i en annan riktning än Pablo Igelsias, som nu ville samarbeta igen. Marxisterna i Anticapitalistas presenterade istället sin egen plan och Alex Merlo menar att det i samband med den andra kongressen stod klart att Anticapitalistas var en viktig och uppskattad del av Podemos:
– Vi kritiserade organisationskonflikten mellan Pablo Iglesias och Iñigo Errejón och försökte hela tiden presentera mer av konkret politik. Det gjorde att vi betraktades som mer konsekventa och mindre destruktiva än de två övriga som attackerade varandra. Vi fick 13 procent av rösterna, vilket var ungefär samma som vid den första kongressen, men på det hela taget blev den andra kongressen mer av en framgång för oss. Vi fick fram ett tydligare budskap.

Ganska snart stod det klart att Podemos plan att själv bilda regering inte var genomförbar och det uppstod diskussioner om möjliga allianser med PSOE. Pablo Iglesias föreslog en koalition med PSOE. Alex Merlo menar att han gjorde det på ett ganska aggressivt sätt, vilket inte föll i god jord. Efter ett nyval deklarerade Podemos ledning att den enda vägen framåt var via en allians med PSOE.
– I den strategiska diskussionen lyfte vi fram den portugisiska modellen: vi vill inte att högern styr och därför är det bättre att Socialistpartiet bildar regering. Vi ställer en rad krav som vi kan förhandla kring så att vi kan visa vad vi uppnått, men är inte med och bildar regering eftersom det är enda sättet att bibehålla en oberoende röst, en röst för den verkliga förändring som vi vill få till stånd. Den går inte att uppnå i regeringssamverkan med Socialistpartiet. Det var vår ståndpunkt, säger Alex Merlo och berättar att Pablo Iglesias å sin sida var tydlig kring att målet alltid hade varit regeringsmakten och att det bara var genom att uppnå den som förändring kunde ske.

Pablo Iglesias kan sedan i januari i år titulera sig som vice premiärminister. Det är resultatet av ytterligare ett val där PSOE förlorade stöd och insåg att det inte hade råd att fortsätta vägra samarbeta med andra partier. Därför blev en koalition mellan PSOE och Unidos Podemos verklighet förra året. En minoritetsregering med stöd av ett antal nationalistiska grupperingar, bland annat basker och katalaner.
– Det är första gången sedan 1930-talet som vi har en regering bestående av flera partier och dessutom en i vilken ett parti till vänster om Socialistpartiet ingår. Vi har ministrar från Unidos Podemos. Men de har en hårt skriven överenskommelse med sträng disciplin. De är inte tillåtna att kritisera regeringen. De måste hålla med om allt vilket är att förvänta, säger Alex Merlo som menar att detta har inneburit att Podemos, som politiskt projekt, har reducerats från att vara en oberoende röst till att endast trycka på för enstaka sociala åtgärder:
– På de politiska huvudpunkterna, där vi motsatte oss de styrande partierna både till höger och vänster, är Podemos nu tystat. Vad vi har fått är en regering med en vänsterretorik, men samtidigt gäller en sträng disciplin angående till exempel EU:s ekonomiska politik.

Att tvingas gå i socialdemokratiska PSOE:s koppel var sista droppen för Anticapitalistas och organisationen valde i maj att under ordnade former lämna Unidos Podemos. För Alex Merlo, och många med honom, var redan den första kongressen en vändpunkt för hur han såg på projektet Podemos.
– Det stod klart att Podemos inte var den typ av organisation vi önskade oss och att vi hade ett annat politiskt projekt än ledningen. Vi insåg att organisationen inte skulle vara för evigt, eftersom åsikterna gick isär så på pass mycket. Men vi upplevde ändå att det var bra att vara med, även om vi inte ansåg att Podemos var formellt demokratisk. Vi tyckte att det var fruktbart att kämpa inom organisationen, att bygga upp den och förbättra den, säger han och berättar att många ville lämna när de kände att de hade blivit lurade och att processen inte var demokratisk. Samtidigt ville Anticapitalistas inte sätta käppar i hjulet för att folkets erfarenhet av Podemos skulle bli positiv. Därför upplevde organisationen att den inte ville splittra partiet enbart på grund av interndemokratiska frågor:
– Det krävdes en mer betydande politisk stridsfråga som gjorde det tydligt varför vi lämnade.
Regeringssamarbetet blev den frågan. Det visade att vi spelat ut vår roll. Vi skulle ha kongress i mars men nedstängningen tvingade oss att skjuta upp den. Vi röstade ändå för dokumentet som innebar att vi nu har lämnat Podemos.

Alex Merlo menar att det nu står klart att Podemos inte kommer att vara en röst för verklig politisk förändring och för att bryta med rådande politiska och ekonomiska system. Han tycker samtidigt att det politiska projektet var nödvändigt. Att det fortsätter att vara nödvändigt.
– Anticapitalistas är en liten organisation och den är inte tillräckligt bred, men vi tror att vi måste bygga en oberoende vänster för verklig förändring. Det är det vi försöker göra. Vi vill inte bygga ett nytt Podemos. För oss handlar det nu om att bygga Anticapitalistas. Vi har uppnått en hög grad av popularitet, vi har fortfarande en invald ledamot i Europaparlamentet och några andra välkända företrädare. Vi är en känd organisation och vi får ta den här chansen. Det är dock inte vår strategi att, bara genom att bygga upp oss själva, bli det revolutionära partiet. Vi tänker inte i dessa termer, vi tänker att för att skapa ett massparti behöver vi bygga på massornas erfarenheter, säger han och tillägger:
– Vår omedelbara uppgift är dock att växa och jag tror att vi befinner oss i en god position för detta. Många människor kontaktar oss och vi har en position i spansk politik som är tydlig och lätt att förstå för vem som helst. Vi är de som var med i Podemos men som inte accepterade samarbetet med Socialistpartiet. Som står för det som Podemos stod för ursprungligen: att inte bilda regeringen med PSOE. Det är en konsekvent position som är lätt att förstå. Givetvis innebär även krisen för det kapitalistiska systemet ett ökat gensvar för våra idéer.

När det gäller begreppet vänsterpopulism – som Podemos ofta förknippas med – tycker Alex Merlo att det är svårt att diskutera, eftersom det har så olika betydelser. Ibland används det nedsättande, ibland som ett objektivt begrepp.
– Det som vanligtvis definieras som populism är en rörelse som talar i folkets namn mot en specifikt definierad elit. Det är inte ett parti som är idédrivet, eller ens talar för en viss del av samhället, utan istället utgår från folket. Det kan vara vänsterpopulism, om eliten är den ekonomiska eliten och de härskande klasserna. Det kan vara högerpopulism och reaktionärt, om det riktas mot invandrare och för fram en konspirationsteori om en elit som måste sparkas ut, säger han och tillägger att han även ser skiljelinjer inom vänsterpopulistiska strömningar. Podemos ledning, i synnerhet Iñigo Errejón, var inspirerad av statsvetarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffes teori om populism, som innebär att allt ifrågasättande av makten är populistiskt.
– Deras politiska teori är helt bortkopplad från den materiella basen. Politik handlar bara om diskurser. Det finns inga redan existerande krav eller klasskonflikter. Det är en politisk teori som är separerad från klasskamp och enbart en teori om erövrandet av makt. En teori om medlen, som är helt separerad från målen, säger Alex Merlo som menar att teorin är ett mycket användbart verktyg i händerna på ambitiösa människor som eftersträvar makt och som ser makten som själva målet:
– I analysen av historisk förändring finns det ett användbart element. När vi till exempel diskuterar den ryska revolutionen så har vi alltid vetat att de krav som förde bolsjevikerna till makten var fred och bröd och land, inte kraven på en socialistisk sovjetrepublik. Idén är att en organisation, för att bli framgångsrik, måste föra fram krav som ligger i linje med folkets åsikter och inte bara den egna ideologin.

Mer karaktäristiskt för modern populism, såsom den har tagit sig uttryck i Latinamerika, och senare Europa, tycker Alex Merlo är det faktum att vi nu har samhällen som är svagt organiserade.
– Den sociala och politiska vävnaden har försvagats eller förstörts helt. Nu har vi rörelser som växer fram och som har en form av direktkoppling mellan ledningen och massorna, utan partiorganisationen som mellanled. Vi såg det med Chavezregeringen i Venezuela. Människor identifierade sig med en specifik person. I ett samhälle som var strukturerat på det sättet var det ett effektivt sätt att få folk att enas i en specifik rörelse. Chavez blev en symbol och inspirationskälla. Han hade ett kraftfullt sätt att utbilda folket. Han utnyttjade den här personliga relationen på ett positivt sätt, säger han och förklarar att problemet med den personliga relationen, utan mellanled och självorganisering, är att den kan utnyttjas till att tillskansa sig absolut makt:
– Podemos har varit framgångsrikt för att det både har innehållit den personliga relationen och självorganisering, deltagande. Det sistnämnda var ett arv från Indignadosrörelsen och drevs också av oss och andra aktivister. Att vi hade bägge delar gjorde Podemos till ett starkt parti. I Europa har det funnits ett antal liknande experiment för att bygga vänsterpopulistiska rörelser. De flesta av dem minns vi inte länge eftersom det var försök av politiska ledare att kopiera Podemosmodellen men bara i termer av att skapa en rörelse på internet. Utan gräsrotsrörelsen går det inte. Det räcker inte att vara ett välkänt ansikte och ha duktiga experter på sociala medier om du är i en politisk situation där allt är emot dig. Jag tänker exempelvis på Sandra Wagenknecht i Tyskland. Hon hade ingen organisation och då är det inte så enkelt att bygga ett nationellt parti.

Alex Merlo tror att verklig politisk förändring bara kan ske genom att människor organiserar sig politiskt och socialt och helt överskrider partisystemet.
– Det är någonting vi måste återuppliva från Podemos, något som Pablo Iglesias har övergivit. Podemos är nu bara ett ordinärt vänsterparti. Anticapitalistas är visserligen en radikal vänsterorganisation, men vi förstår att förändring inte enbart kommer via partierna. Den kommer via massmobilisering och att massorna träder in i den politiska kampen. Det handlar inte bara om uppdelningen mellan höger och vänster utan går ännu djupare, säger han och tillägger att massmobilisering på ett sätt är populism, om det handlar om avsaknad av struktur och organisering:
– Jag vill inte använda populism som ett nedsättande begrepp. Vi har kritiserat de negativa aspekterna, men jag tror att det var nyttigt att använda populismen. Samtidigt tror jag att det är nyttigt att fortsätta bygga ett marxistiskt revolutionärt projekt.

Podemos är nu ett styrande parti och dess framtid är kopplad till regeringens framtid. När jag frågar Alex Merlo vad han tror kommer att hända med Podemos säger han att partiets roll olyckligtvis redan har blivit att ta hand om den politiska kommunikationen:
– Det finns uppgifter om att Pablo Iglesias är den kommunikationsansvarige i samband med regeringssammanträden. Den som säger: ”Hur ska vi kunna sätta spin på detta?” Det är mycket olyckligt för det betyder att många regeringsutspel under den senaste krisen har varit propagandistiska. Exempelvis så tillkännagav de att de infört ett förbud mot att avskeda människor, men ganska snart kom det fram att det inte var sant. De tänkte att utspelet skulle göra sig bra i nyhetsrapporteringen. Men regeringen är bakbunden. Dels av EU:s ekonomiska politik, dels, och i ännu högre grad, av Socialistpartiets kopplingar till den ekonomiska makten i Spanien.
Som exempel tar han upp en överenskommelse, undertecknad av regeringspartierna och den baskiska vänstern, om att slopa en arbetsmarknadslag som skapats av högern och som försämrat arbetares rättigheter. Den har inte minst gjort det enklare och billigare för arbetsgivarna att avskeda anställda:
– Överenskommelsen offentliggjordes i samband med att undantagstillståndet förlängdes. Redan samma natt meddelade dock Socialistpartiet att överenskommelsen inte gällde. Ekonomiministern, Nadia María Calviño, var tidigare funktionär i Europakommissionen och är storföretagens och storbankernas företrädare i regeringen. Hennes roll är att sätta gränserna för vad regeringen kan göra. Hon är garanten för att allt ska bli bra för de ekonomiska makthavarna.

Den politiska situationen i Spanien är skakig just nu. För första gången mobiliserar extremhögern i hela landet. Den har inte massivt stöd men den organiserar sig. Alex Merlo menar att Vox – som bildades 2013 av medlemmar i högerpartiet Partido Popular – är drivkraften bakom mobiliseringen.
– De är motståndare till regeringen och kritiserar regeringen för hanteringen av Coronakrisen, men också i fråga om ekonomisk frihet. De har vissa element gemensamma med högerdemonstranterna i USA och deras idéer mot nedstängning och andra Coronaåtgärder. Vox är i linje med det som den brasilianske presidenten Bolsonaro står för och partiet inspireras av honom, säger han och menar att utmaningen just nu ligger i att vi är på väg in i en tid då det samhälleliga landskapet förändras i grunden och konfliktlinjerna ritas om:
– Till exempel så har nedstängningen framförallt drabbat de fattigaste människorna, men på olika sätt. Många har blivit avskedade, många som är egenanställda har inte haft möjlighet att arbeta. Många småföretagare har gått i konkurs. Samtidigt ser storägarna att deras ekonomiska frihet är begränsad och många känner att ett återöppnande av ekonomin är nödvändig, oavsett riskerna. Ta bara turismsektorn. Situationen är ny och kraven är därför också nya.

Alex Merlo tror att den stora risken ligger i att högern, som har mobiliserat mot regeringen, också lyckas fånga upp den ilska och fruktan som många människor känner.
– Om vi i Anticapitalistas vill vara en relevant politisk kraft, måste vi bli starka, åtminstone bland några grupper i samhället. Jag tror exempelvis att vi har stora chanser bland vårdanställda, som har blivit en mycket viktig grupp i samhället på sistone, av många anledningar. De är en viktig grupp i kampen mot privatisering. Vi har också några fackliga poster, i synnerhet i Madrid där vi befinner oss i ledningen för ett av fackförbunden. Om vi lyckas organisera och vara relevanta i den sektorn, kommer det att vara viktigt under den kommande perioden, säger han och pekar på en annan viktig grupp: de som arbetar som bud inom den framväxande gigekonomin:
– Det var den första gruppen som organiserade sig under nedstängningen. De är också en samhällsviktig grupp. De är grundläggande för att ekonomin ska fungera. Vi gör en del arbete bland dem. Jag tror att det är viktigt att vi går vidare med detta arbete vid sidan av de politiska positioner vi har, att vi får ett starkt fotfäste i några delar av arbetarklassen. Det är av vägen framåt, liksom att fortsätta att bygga ett projekt för radikal förändring i samarbete med andra grupper.
När det gäller frågan om vart Spanien är på väg politiskt, berättar Alex Merlo att regeringen säger att högern är ute efter att göra statskupp. Han tror att det kan vara en överreaktion, men menar att det är sant att det har förekommit illojala uttryck inom militären.
– Vi har en mycket reaktionär sektor i Spanien som fortfarande kontrollerar delar av militären, underrättelsetjänsten och domstolarna, så det finns alltid en risk för att dessa sektorer radikaliseras. I synnerhet nu när Vox är en självständig organisation. De har en inflytande över delar av den härskande klassens sektorer. Så den faran existerar, säger han och fortsätter:
– När det gäller ekonomin så tror jag att krisen kommer att bli fruktansvärd till sommaren. Spanien är ju väldigt beroende av turism och jag tror att den i princip kommer att försvinna. Vi kommer nog inte ens att få en tredjedel av det antal turister som vi brukar få varje sommar. Det kommer att bli ett dråpslag för många människor. I synnerhet de som bor vid kusten, de som är beroende av barer, restauranger, hotell och så vidare.

Regeringen har drivit igenom en basinkomst för de som saknar inkomst, men Alex Merlo tror inte att det är rätt väg att gå:
– Djävulen finns i detaljerna: hur basinkomsten kommer att fungera, vilka villkoren kommer att vara, hur den kommer att distribueras. Jag tror att vi kommer ur den här krisen antingen men en extremt liberal och auktoritär strömning, eller med förstärkta sociala skyddsnät och en känsla av solidaritet och av behovet att organisera oss själva för att möta de stora utmaningarna: klimatförändring, hälsorisker och behovet att ta hand om varandra.

Jag undrar vilka lärdomar som går att dra av projektet Podemos. Alex Merlo tror inte på att göra analogier i politisk analys, men eftersom vi alla är del av en internationell rörelse så ser han att det kan vara användbart att förstå utvecklingen i andra länder, utan att dra analogier.
– Anticapitalistas har fortfarande den strategiska idén att bygga breda partier. Vi beklagar att Podemos utvecklades som det gjorde. Möjligtvis var det ändå det bästa under omständigheterna. Vi fick i alla fall in ett nytt vänsterparti i parlamentet och det är svårt att peka på något som kunde ha gjorts annorlunda. Vi har försökt vara konstruktiva hela vägen. Vi förstår Podemos misslyckande och det gör att vi inte blir nedslagna. Det var en nyttig politisk erfarenhet för folket och en viktig erfarenhet för oss som liten radikal vänsterorganisation. För att bli framgångsrik, effektiv, är det viktigt att vara beredd att ta initiativ som även kan innebära en fara för en själv. Initiativ som inte bara handlar om att bygga den egna organisationen utan att läsa av den politiska situationen och försöka ta språng framåt, säger han och menar att det finns en form av konservatism inom radikala vänsterorganisationer:
– Vi har lärt oss att upprätthålla oss själva är centralt. Viljan att ta initiativ som går bortom den egna organisationen, för att koppla till bredare lager i samhället, är riskabel men också nödvändigt. Den andan fanns också hos Lenin och jag tror att den är nödvändig. Det är klart att det är viktigt att fortsätta existera som en marxistisk gruppering. Våra idéer är fortfarande relevanta, men idéerna behöver en organisation.

En positiv sak med Podemos tycker Alex Merlo var att Anticapitalistas kunde fortsätta verka som organisation. Delvis för att det var ett öppet krig mot dem inom projektet och de tvingades organisera sig för att stå emot.
– Under hela processen har vi strukturerat oss. Det hade varit mycket värre om vi inte hade gjort det. Det är lärdomar vi även har från Brasilien, Italien och många andra länder. En av de största utmaningarna för vänstern idag är att bygga politiska organisationer som är stora, effektiva och demokratiska. Som tillåter deltagande. Det inte är något som har uppnåtts ännu och det är en verklig utmaning, säger han och fortsätter:
– När det gäller Podemos så blev organisationen tidigt kidnappad av ledningen, vilket inte var bra, även om det innebar en rad värdefulla erfarenheter. Vi har ännu inte någon färdig modell för hur en ny typ av politiskt parti ska struktureras i nuvarande sammanhang. Vi vet att organisation och kommunikation har förändrats en hel del under de senaste decennierna. Det är svårt att genomföra men jag tror att vi har erfarenheter, av Podemos och liknande initiativ i andra länder. Vi har ännu inte en tydlig idé, bara ett antal grundläggande principer. Det är den stora utmaningen.

Emma Lundström