I Förra veckans Internationalen kunde vi läsa om hur Socialistisk Politiks systerparti i den spanska staten, Anticapitalistas, sett sig tvunget att lämna den breda vänstersamlingen Podemos eftersom Podemos satt sig i regering tillsammans med socialdemokratiska PSOE. Peter Widén som sitter med i Socialistisk Politiks ledning vill med utgångspunkt från exemplet Podemos diskutera lite mer principiellt hur en antikapitalistisk vänster ska förhålla sig till frågan om regeringsmakten.
OPINION
Anticapitalistas och Socialistisk Politik är båda delar av den internationella socialistiska samordningen Fjärde Internationalen som finns representerad i ett femtiotal länder, och som har djupa rötter i arbetarrörelsens radikala mylla.
Redan under 1900-talets första år förkastade den socialistiska vänstern tanken på att personer från arbetarrörelsen skulle ta plats i icke socialistiska regeringar för att ”kunna påverka”. Sådant deltagande (som förekom) kallades för ”minister-socialism” och kunde enbart leda till att de ”socialistiska” ministrarna skulle komma att påverkas och sugas in i det borgerliga etablissemanget.
I slutet av första världskriget och tiden omedelbart därefter såg vi ett revolutionärt uppsving i Europa. I många länder tycktes upprättandet av socialistiska arbetarstater vara inom räckhåll. Förutom i Ryssland lyckades den borgerliga kontrarevolutionen kväva dessa arbetarnas strävanden, ofta på ett blodigt och hänsynslöst sätt. Den radikala vågen ebbade ut och inom arbetarrörelsen var det på de flesta ställen den reformistiska socialdemokratin som kom att dominera.
Den seriösa socialistiska vänstern menade att det var rätt att i vissa lägen uppmana till röstning på socialdemokrater för att blockera den borgerliga högerns (och rent fascistiska krafters) möjligheter att ta regeringsmakten. Men det betydde inte att man okritiskt slöt upp bakom en eventuell socialdemokratisk regering.
På trettiotalet diskuterade Fjärde Internationalen om en allt aktivare arbetarklass skulle kunna pressa arbetarpartiernas ledningar vänsterut och till samarbete i verkliga arbetarregeringar. Regeringar som börjar genomföra antikapitalistiska förändringar. Sådana regeringar skulle Fjärde Internationalen inte bara ge sitt stöd utan även kunna delta i.
Det finns också mellansteg och Anticapitalistas pekar på hur socialistiska vänsterkrafter förhållit sig till de socialdemokratiska regeringarna i Danmark och Portugal.
I Danmark är Fjärde Internationalens medlemmar samlade i Socialistisk Arbejderpolitik. SAP var med och bildade partiet Enhetslistan. Enhetslistan har nu 6,9 procent av röstantalet och 13 mandat Folketinget. Tillsammans med Socialistisk Folkeparti och det liberala partiet Radikale Venstre har de röstat för en socialdemokratisk statsminister. Men man deltar inte i regeringen och man röstar bara för regeringsförslag som man tycker är steg framåt. Enhetslistan har deklarerat att man kommer att rösta mot alla steg åt höger, även om regeringen då skulle falla.
En liknade situation har vi i Portugal där Fjärde Internationalens medlemmar verkar inom Vänsterblocket. Kommunistpartiet och Vänsterblocket förhåller sig till Socialistpartiets regering i Portugal på samma sätt som Enhetslistan gör till den socialdemokratiska regeringen i Danmark.
På det här sättet kan man förhindra att den borgerliga högern tar regeringsmakten och man kan driva fram progressiva förändringar. Men det är naturligtvis inte okomplicerat. Den danska socialdemokratin har intagit djupt reaktionära positioner. När det till exempel gäller invandringen samarbetar socialdemokratin med borgarna.
Var går gränsen för Enhetslistan? När glider ett stöd till progressiva åtgärder över till att också garantera det socialdemokratiska regeringsinnehavet och bli ett stöd till ett parti som inte bara håller sig inom det borgerliga samhällets ramar utan dessutom rört sig långt åt höger?
Det portugisiska och danska exemplen speglar som sagt ett mellanläge. En situation där en socialistisk vänster är tillräcklig stark för att kunna spela en roll vid regeringsbildning men inte tillräckligt stark för att kunna pressa fram en antikapitalistisk arbetarregering.
En verkligt antikapitalistisk arbetarregering måste vara vårt strategiska mål. Vägen dit kräver både smidighet och principfasthet. Och vägen är full av frestelser och fallgropar. En sådan fallgrop för det svenska Vänsterpartiet vore att – under nuvarande styrkeförhållanden – ingå i en regering med socialdemokratin. Det skulle vara en regering som bara är kapitalismens förvaltare. Vänsterpartiets medlemmar ska vara mycket glada över att partiet inte ingick i den regering som satt före senaste valet. Miljöpartiets öde kan tjäna som exempel.
Den arbetarregering vi kan ingå i måste inte omfatta hela vårt program. Men den måste röra sig åt rätt håll. Den måste ta steg i en samhällsomvandlande socialistisk riktning. För att vi ska få en sådan regering måste fackföreningar och folkrörelser mobiliseras. Motståndaren är välorganiserad. Det krävs förändrade styrkeförhållanden på arbetsplatser, gator och torg. Ingen annan regering kommer att ta sig an de skriande klyftorna, fattigdomen och klimatkrisen. Ingen annan regering kommer att ta de nödvändiga socialistiska stegen.
I det politiska vardagsarbetet har vi detta mål för ögonen.
Peter Widén