Pariskommunen 1871 – den första arbetarregeringen

Våren 1871 i Paris var första gången i historien som arbetarna lyckades gripa makten, men efter lite mer än två månader krossades Pariskommunen. Kommunens regler – att folkvalda ska kunna återkallas av sina väljare när som helst, att de inte får ha mer än en normal arbetarlön, att man inte ska sitta för länge på en post och att man i görligaste mån ska vara kvar i sitt ordinarie arbete – har för senare tiders revolutionärer blivit ledstjärnor i kampen mot den byråkratiska faran. Följande artikel bygger på en längre text av Anders Hagström.

 

Den 28 maj 1871 härskade borgarna på nytt i Paris. Med den återupprättade ordningen följde terrorn. I den förödda staden hördes gevärssalvorna från exekutionspatrullerna. Tusentals personer skulle få sätta livet till innan borgarna stillat sin hämndlystnad. Men även om de kunde döda dess anhängare kunde de inte utplåna minnet av Pariskommunen, den första arbetarregeringen i historien.
Den 19 juli 1870 hade den franske kejsaren Napoleon III förklarat tyskarna krig. I bakgrunden låg det hårdnande trycket från det allt mäktigare Preussen. Under dess ledning hade det tidigare så splittrade Tyskland börjat framträda som den ledande makten i Europa.
Den 1 september 1870 kapitulerade den franska krigsmaktens huvudstyrka vid Sedan. Napoleon III blev själv krigsfånge och det blev dödsstöten för hans regim. Den 4 september 1870 invaderade en folkmassa parlamentsbyggnaden och tvingade den lagstiftande församlingen att utropa republik. Tredje republiken proklamerades och en nationell försvarsregering bildades för att fortsätta kriget.

I slutet av januari 1871 gav regeringen kriget förlorat och slöt vapenstillestånd. Den utlyste val till en Nationalförsamling som skulle förhandla om fredsvillkoren med tyskarna. Då hade tyskarna redan ockuperat stora delar av norra Frankrike och stod utanför Paris. I slottet Versailles hade Preussens kung utropats till tysk kejsare, Wilhelm I. Valet resulterade i en Nationalförsamling där majoriteten av de deputerade var monarkister. Det var nästan bara Paris som valt republikaner.
Adolphe Thiers, som hade spelat en nyckelroll i revolutionerna 1830 och 1848, bildade regering. Han gjorde snabbt upp med tyskarna. Den 26 februari undertecknades en preliminär fredsöverenskommelse. Enligt den skulle Frankrike betala fem miljarder francs i krigsskadestånd och lämna ifrån sig Elsass och stora delar av Lothringen. Den preussiska armén skulle hålla en tredjedel av landet ockuperat som säkerhet för de utlovade miljarderna. Tyskarna skulle också få genomföra en segerparad i Paris.

Regeringens beredvillighet att vika sig för tyskarna skapade en oerhörd förbittring som späddes på när man beordrade att alla skulder som uppstått under kriget skulle regleras inom 48 timmar. Dessutom skulle man upphöra att betalas ut Nationalgardets löner. Gardet hade satts upp i samband med krigsutbrottet och var i praktiken Paris’ hemvärn. De flesta i gardet, som när det var som störst uppgick till nära 400 000 man, var vanliga småhandlare, hantverkare och proletärer. Den enda inkomst många av dessa hade var just gardistlönen.
Regeringens beslut var en ekonomisk katastrof för de redan hårt prövade parisarna, som nu visade att de fått nog. Den 15 mars kom Thiers till Paris i akt och mening att kväsa parisarna. Polisen och armén beordrades arrestera ledarna, konfiskera vapen och ammunition, och inte minst besätta de stadsdelar som ansågs vara de värsta oroshärdarna. Under natten till den 18:e klistrades affischer upp över hela staden:
”Invånare i Paris, regeringen har i ert intresse beslutat att inskrida. Må de goda medborgarna avskilja sig från de onda… De skyldiga kommer att överlämnas åt rättvisan. Ordning, fullständig, omedelbar och oavvislig, skall återinföras.”
Sällan har en regering så kapitalt missbedömt läget. I stället för att lägga beslag på parisarnas kanoner vägrade soldaterna att lyda order och anslöt sig till den upproriska folkmassan.
Den kommenderande generalen, Lecomte, som förgäves beordrat soldaterna att skjuta på de människoskaror som samlades, togs till fånga och sköts senare på dagen. Revolten spred sig som en löpeld över Paris. Under dagen började nationalgardisterna besätta maktens byggnader. Thiers och hans ämbetsmän flydde hals över huvud till Versailles.

Makten över Paris låg nu helt i händerna på Nationalgardets centralkommitté, som lät utlysa val till ett kommunalt råd. Det kom att kallas Kommunen, efter den parisiska fullmäktigeförsamling som skapats 1792 och som spelat en viktig roll för den franska revolutionens radikalisering.
Paris var inte den enda staden som befann sig i upprorsstämning mot regeringen. På flera orter orsakade nyheterna om den dramatiska utvecklingen i Paris demonstrationer och kortlivade resningsförsök. I bland annat Lyon och Narbonne utropades – eller gjordes försök att utropa – lokala Kommuner.
Valet gav ingen klar majoritet för någon bestämd riktning, men de radikala republikanerna, eller ”jakobinerna”, och blanquisterna kom att ange tonen. ”Jakobinerna”, som var ett 40-tal, hade Robespierres jakobiner under 1789 års revolution som förebild. Dessa hade en kort period stått i ledningen för revolutionens mest radikala fas.
Auguste Blanquis anhängare, som uppgick till något dussintal, hade ett inte obetydligt stöd bland Paris arbetare och småfolk. De kämpade för ett samhälle byggt på egendomsgemenskap. De tänkte sig att överklassens makt skulle störtas av en hemlig sammanslutning av de mest beslutsamma. Den tanken var inte ovanlig i kommunistiska kretsar före marxismens genombrott. Upproret skulle organiseras på konspirativ väg istället för att, som bolsjevikerna gjorde 1917, öppet försöka dra in hela arbetarklassen i revolutionens förberedelse och genomförande. Blanqui själv hade hamnat i Thiers’ händer. Kommunen försökte få honom utväxlad men Thiers vägrade, väl medveten om Blanquis stora popularitet. I sin frånvaro utsågs Blanqui till Kommunens hederspresident.
Vänster-proudhonisterna var ytterligare en riktning som fanns representerad i Kommunen. De hade hämtat sina idéer från Pierre-Joseph Proudhon, en socialist som trott på samverkan istället för klasskamp och som hatade staten. Proudhonismens högerflygel var motståndare till Kommunen.
Ett femtontal av kommunens medlemmar kom från Internationella arbetarassociationen eller Första Internationalen, som den senare kom att kallas. Dess ledande tänkare var Karl Marx, men Internationalen innehöll en rad olika riktningar.

Trots att Paris nu leddes av en demokratiskt tillsatt ledning var den borgerliga regeringen inte för ett ögonblick beredd att tolerera den. I synnerhet inte som Kommunen vidtog eller diskuterade en lång rad åtgärder som utmanade den gamla ordningen
Kommunen gjorde Nationalgardet till den enda tillåtna militära styrkan i staden och beordrade alla statstjänstemän att ignorera regeringen i Versailles. Ytterligare åtgärder som Kommunen vidtog var att avskriva alla hyror för perioden oktober 1870 till juli 1871 och införa förbud mot nattarbete i bagerierna, ett beslut som hade betydelse för stadens tusentals bageriarbetare.
Många av de beslut som togs och projekt som diskuterades kom dock aldrig att förverkligas i det kaos som rådde. Men genom Parisbefolkningens revolt mot Nationalförsamlingen och dess regering hade en dubbelmaktssituation uppstått. Två maktorgan som representerade olika klasser och politiska perspektiv stod mot varandra.
Under tyskarnas välvilliga överinseende kunde Thiers bygga upp en ny armé som inte minst fylldes på av frisläppta krigsfångar. Till befälhavare sattes marskalk MacMahon, mannen som kommenderat den armé som kapitulerat vid Sedan. Samtidigt gick Thiers energiskt in för att isolera Paris från resten av landet. Över hela Frankrike spreds skräckskildringar av det röda terrorväldet i landets huvudstad.
Snart kunde Thiers inleda fälttåget mot Paris. Det blev en kamp som varade i flera veckor. Den 21 maj började regeringstyrkorna tränga in i Paris.
Kommunarderna kämpade med desperat mod bakom planlöst upprafsade barrikader. Deras illa samordnade försvar var chanslöst mot Thiers’ trupper. Efter några dagar var Kommunen i full upplösning, samtidigt som brandröken lägrade sig över staden. Röken kommer från de byggnader som de förtvivlade försvararna stuckit i brand i ett försök att hejda motståndarnas framryckning.

Nu började massterrorn. I desperation började kommunarder på eget initiativ avrätta gisslan och andra misstänkta, sammanlagt ett 50-tal personer. Bland andra avrättades ärkebiskopen. Men denna terror, som inte var sanktionerad av Kommunen, förbleknar i jämförelse med den terror som Thiers släppte loss.
Sakta men säkert närmade sig slutet för kommunarderna. En rasande slutkamp utkämpades i arbetarstadsdelen Belleville. Den 27 maj stod striden om kyrkogården Père-Lachaise. De överlevande kommunarderna ställdes upp mot kyrkogårdsmuren och avrättades. Dagen efter tystnade Kommunens vapen helt. Men den rasande terrorn fortsatte. Människor avrättades på blotta misstanken att ha stött Kommunen. I La Roquette-fängelset samlades 5 000 tillfångatagna kommunarder. Vid ingången stod en officer och pekade ut vilka som skulle ställdas upp mot en mur och skjutas. På två dagar avrättades 1 900 fångar.
Det var inte bara trupperna som stod för massakrerna. De borgare som Kommunen förödmjukat genom sin blotta existens vågade först nu öppet visa sitt hat mot det småfolk, som kanske inte så mycket hotat dem fysiskt men som hotat deras privilegier. De drog sig inte för att håna, bespotta, misshandla, till och med slita besegrade kommunarder i stycken. Eugène Varlin, en av Kommunens ledamöter och medlem av Internationalen lynchades av en blodtörstig människohop.
Under denna blodiga vecka i maj 1871 mördades mellan 20 000 och 30 000 män, kvinnor och barn. Det är mer än dubbelt så många som avrättades under den franska revolutionens beryktade skräckvälde, som hade varat i över ett år.

Tiotusentals överlevande greps och spärrades in i provisoriska fängelser i Versailles, under villkor så vidriga att många tappade förståndet. Sammanlagt ställdes 36 309 personer inför rätta. Bland dessa var 651 barn under 16 år. Av de som ställdes inför rätta avrättades 26, medan 14 000 dömdes till olika straff. 5 000 dömdes till deportation till den franska kolonin Nya Kaledonien. Många av de som deporterades dog eller blev allvarligt sjuka under den drygt fem månader långa sjöresan. Under större delen av resan hölls de instängda i burar under däck. Först 1880 utfärdades, som ett resultat av republikanska och socialistiska valframgångar, allmän amnesti för de fängslade kommunarderna.
Internationalen utpekades av borgarklassen som en av de huvudansvariga för Kommunen och utsattes för hårda attacker.
Marx som levt i obemärkhet i London efter nederlaget för 1848 års revolutionära våg, fann sig plötsligt stå i rampljuset. Roat konstaterade han att han hade ”äran att i detta ögonblick vara den mest smutskastade och hotade mannen i London. Sådant känns verkligen skönt efter denna trista och långtråkiga tjugoåriga avkroksidyll”.
Marx hade dock avrått från en söka en konfrontation med Versailles. Omedelbart efter att tredje republiken utropats skrev han i Internationalens Generalråds andra uttalande om Fransk-tyska kriget:
”Varje försök att skaka om den nya regeringen i den nuvarande krisen när fienden nästan håller på att knacka på portarna till Paris, kommer att vara desperat dårskap. De franska arbetarna måste utföra sina skyldigheter som medborgare … Låt dem lugnt och beslutsamt förbättra den republikanska frihetens möjligheter, för deras egen klassorganisations arbete. Det kommer att belönas med frisk herculeansk styrka för Frankrikes förnyelse, och vårt gemensamma mål – arbetets frigörelse. På deras energi och visdom hänger republikens öde.”
När konfrontationen väl var ett faktum hade han dock öppet kastat sig in i försvaret av Kommunen.
I februari 1881, det vill säga tio år efter händelserna, skrev Marx i ett brev till den holländska socialdemokraten Domela Nieuwenhuis:
”Med en liten gnutta sunt förnuft kunde man emellertid ha nått en kompromiss med Versailles som kunde varit värdefull för hela folket – den enda sak som man kunnat uppnå för tillfället.”
Pariskommunens nederlag kunde inte annat än bidra till att Internationella arbetarassociationen försvagades. Flyktingarna från Frankrike drog in Internationalen i bittra exilgräl, samtidigt som dess tyska anhängare utsattes för rasande angrepp av myndigheterna till följd av deras ställningstagande mot annekteringen av Elsass och Lothringen och sin uppslutning bakom Kommunen. Nederlaget skärpte också de interna striderna mellan Marx-anhängare och Bakunins anarkistiska riktning.

Trots nederlaget och trots alla sina brister framstod Kommunen som ett viktigt exempel för den socialistiska rörelsen. Marx som noggrant följt Kommunen förklarade i den deklaration med titeln Inbördeskriget i Frankrike som han skrivit på uppdrag av Internationalens ledning att den ”var i allt väsentligt en arbetarklassens regering, resultatet av den producerande klassens kamp mot den tärande; den äntligen upptäckta politiska form i vars hägn man kunde genomföra arbetets ekonomiska frigörelse”.
I sitt sista gemensamma förord till Kommunistiska manifestet, 1882, skrev Marx och Engels: ”Särskilt har Kommunen bevisat att ’arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och driva det vidare för egna syften’.” Citatet var direkt hämtat från Inbördeskriget i Frankrike.
Lärdomarna från Pariskommunen gav näring åt diskussionen om staten och om ”proletariatets diktatur” och de vägledde inte minst bolsjevikerna i Ryssland 1917. Det räcker med att läsa Lenin­s bok Staten och revolutionen för att se vilken inspirationskälla Kommunen, eller rättare sagt Marx syn på Kommunen, utgjorde. Det var knappast någon tillfällighet att den döde Lenin sveptes i en röd fana från Bellevilles barrikader.

Anders Hagström