Karin Fridell Anter har läst två nya böcker om asylsökande ungdomar och svenskarna som har tagit dem till sina hjärtan.
BÖCKER
Under julhelgen har jag läst en mycket drabbande bok. Läst den i små portioner, för mer orkar jag inte ta till mig. Fastän jag har arbetat med afghanska flyktingungdomar och deras situation i flera år så är det nästan outhärdligt att läsa hur sådana ungdomar och deras svenska vänner skildrar sina liv, sina känslor och det högst konkreta helvete de utsätts för. Ett helvete som iscensatts och upprätthålls av den svenska staten, av den ”tillfälliga” asylbegränsningslag som antogs 2016 och förlängdes i somras, med stöd av alla riksdagspartier utom V.
I boken ”Finns det plats för mig i världen?” har Margareta Söderberg samlat texter av 49 berättare. 17 av dem är afghanska ungdomar som levt i Sverige i några år och nu skriver dikter och berättelser på en skimrande nyskapande svenska. Vad boken har att säga visas bäst genom några citat:
Jag är afghan-tjej. Jag har inga rättigheter i mitt land. De stenar mig om jag säger vad jag tycker, eller om jag ska gifta mig med någon som jag vill. /../ De gör våldtäkt på mig, vet ni varför? För att jag är en tjej. /../ de tror att jag har inte en själ.
Anonym
Tuula, vi åkte gummibåt från Turkiet och det var jättemycket människor, många fler än vad som fick plats. /../. Någon ramlade i vattnet, ingen hjälpte honom, ingen kunde hjälpa. Hans familj får aldrig veta vad som hände honom.
Tuula Dibba citerar ett brev från en vän
Bulgarien 2015. Natten var sur och upprörd, månen fanns däruppe men inte för mig. /../
I hjärtat var jag så glad, snart kommer jag att nå till landet där folk kommer att välkomna mig med hänsyn och mänsklighet, då kommer jag tillåta tårarna att rinna ner och berätta om smärtan som tungan inte kan
Reshad Hashimi
Jag kan höra dig
fastän du inte säger ett ord
fastän du inte är här just nu
fastän du är långt bort från mig och min värld
så hör jag dig (framtiden) viska:
”jag kommer”
Arian Rahmani
Fråga mig inte att
varför är du så trött
Jag har sprungit över flera länder ensam
och med flera önskar,
men kolla att vad de har gjort med mina önska
Mohammadamir Faqirzada
I Nordanåker är du aldrig ensam, kalvarnas nyfikna ögon ser in i ditt inre. Där är det aldrig tyst för där sjunger lammen kvällssonater
Fåglarna kvittrar och ekorrarnas svansar putsar tegelpannorna blanka
I en röd stuga omgiven av åkrar och där bergen majestätiskt skymtar finns mitt hem.
Muhammed J Muhammedi
Jag har gjort allt. Jag har gått i skolan, pluggat, praktiserat och blivit erbjuden olika arbeten. Jag kan snickra, städa, och baka maränger, surdegsbröd, semlor, allt. Men jag har inte kunnat arbeta. Migrationsverket har sagt nej.
Anonym
Vi är inte framme än och de säger att det är dags att åka tillbaka hem
Mohammadamid Faqirzada
Tre månader efter det första och enda intervjutillfället fick Mahdi som 14-åring sitt första avslag. /../ Hans berättelse om hur han tagit sig till Sverige var för vag och detaljfattig. Migrationsverket ansåg också att pappans död var ”andrahandsuppgifter” då han ej hade varit vittne till det själv. På så vis tolkade Migrationsverket att hans familj troligtvis fanns kvar i Afghanistan och därför kunde ta hand om honom.
Anna Larbring
Jag är inte här för att njuta av livet.
JAG ÄR HÄR FÖR ATT ÖVERLEVA. FÖRSTÅR DU, ÖVERLEVA?
Jag har förlorat min bror och min far. Jag har blivit torterat. Min kropp är fylld av tortyrens ärr. Jag står inte ut med mer smärta, med mer hot.
JAG ÄR HÄR FÖR ATT ÖVERLEVA. VAD SKA JAG MER GÅ IGENOM FÖR ATT HAR RÄTT TILL ASYL?
Anonym
I över två timmar berättar han sitt livs historia. Om övergreppen i hemlandet, om hur han tvingades på flykt, om den farliga resan, om hur hotbilden därefter förvärrats, om hur komplex den allvarliga situationen är idag, och om vad han fruktar vid ett återvändande.
/../
Så bryts tystnaden. En medelålders dam harklar sig och uttalar sedan: men om de verkligen vill döda dig så skulle de ju redan ha gjort det. /../ En enda punkt är allt som krävs, och hon har fått vittring, hon söker grunder för avslag.
Advokat Emilie Hillert
Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. Jag blir kastad i något dike var som helst, eller brinner upp. I Sverige blir jag ihågkommen och får iallafall en riktig begravning.
Anonym
Igår när du kom upp i min dotters rum för att säga farväl.
– Lillasyster. Hejdå.
Två ord och universum stannade. Där och då föll jag isär, i tusen skärvor.
Linda Lawner Wåhlin
Vet ni att idag 2019 förföljs, plågas, fängslas barn och ungdomar i Sverige. Vet ni att barn och unga flyr med organiserade smugglare, inte in i Sverige utan ut ur Sverige. För att leva i tält i Tyskland. Under en bro i Paris eller i en tunnelbanestation i London. Så rädda är de för sina liv. För sin framtid.
Anna Eriksson
Förvaret i Märsta. Har ni varit med om att sitta framför någon och samtidigt tänka: i morgon sitter han inte här. I morgon forslas han bort likt ett icke identifierat boskapsdjur, bort från livet, möjligheterna, vännerna. familjen, hoppet och kärleken. /../
En kontur i ett fönster, en själ. en människa. ett liv…
Teresie Nilsson
Elin, de satte handbojor på mig och låste fast ett bälte. Jag hade ont i hjärtat hela vägen. Elin, efter halva resan fick jag en drickflaska. jag var törstig men det går inte att dricka fastlåst på det sättet.
Att transportera en människa som inte är farlig och inte begått något brott i sex timmar (från ett förvar till ett annat) på detta sätt är brutalt och kränkande. Hans enda ”brott” är att han har sökt asyl i Sverige och nu ska utvisas.
Elin Arwengrim citerar ett brev från en vän
Kabul International Airport. Här landade mitt flyg och jag hade ingen aning om va jag ska ta vägen. Jag kände ingen och jag hade aldrig varit där och jag var rädd och hotad. /../
Här blev jag fångad av de, och var fast i 5 dagar och dem utsatte mig för allt.
Den dagen vill jag inte komma ihåg. Men jag glömmer inte.
Adam
Det handlar om vilket land vill vill möta framtiden i.Väljer vi ett anständigt land, ett land som tar ansvar, går före och inte bygger murar mellan människor, då är det en kamp vi måste föra var och en och alla tillsammans. Det börjar med vår egen anständighet. /../ Vi bär alla ansvaret.
SÅ VAD GÖR VI, KAMRATER? VAD I HELVETE GÖR VI?
Margareta Söderberg
En annan viktig bok om samma ämne är Thord Erikssons Dom som stod kvar. Författaren har intervjuat asylsökande ungdomar och svenskar som har tagit dem till sig, blivit deras vänner, föräldrar och morföräldrar och tagit på sig det ekonomiska och sociala ansvar som samhället avsagt sig.
En av de förfärande berättelserna avslöjar den totalt godtyckliga åldersbedömning som gjordes redan vid den allra första kontakten med svenska myndigheter. Vid ankomsten till Migrationsverket i Malmö sorterades ungdomarna efter några ögonkast från de tjänstgörande handläggarna. Under eller över 18 år. Barn med rätt till god man, skola, socialsekreterare, familje- eller HVB-hem. Eller vuxen utan rätt till något av detta, med bussning till Migrationsverkets vuxenboende som nästa steg. Detta utan att någon pratade med ungdomarna, eller ens undersökte deras kroppar. ”Varsågod nu är du tjugoett år gammal” – Jag är sexton, inte tjugoett” – ”Du kan inte göra något åt det. Du borde haft med dig ett pass”.
Migrationsverket skyller på stress och hög arbetsbelastning. För de unga som drabbades betydde beslutet att de aldrig fick en chans. Utsorterade så fort de klev ur bussen. I ett land som hävdar att asylprocessen är rättssäker.
Karin Fridell Anter
BOK
Finns det plats för mig i världen?
red Margareta Söderberg
Books on Demand 2019
BOK
Dom som stod kvar
av Thord Eriksson
Natur & Kultur 2019
Båda böckerna liksom många andra om liknande ämnen kan beställas från Stöttepelaren www.stottepelaren.se. Allt överskott går till stöd åt utsatta ungdomar som sökt sin fristad i Sverige men fått beskedet att de ska kastas ut.