Så här i juletider gläds både små och stora barn av Kalle Anka och hans vänner i TV. Men Per Leander vill även påminna om att Walt Disney, som skapade de populära seriefigurerna, var en reaktionär rasist och antikommunist som jobbade för FBI.
FBI fick upp ögonen för Walt Disney första gången 1918. USA hade precis gått med i första världskriget, och säkerhetspolisen fick i uppdrag att jaga rätt på de unga män som försökte smita undan inkallelseordern. Men den 17-årige Walt Disney, som var för ung för att få bli soldat, hade istället förfalskat sina föräldrars namnteckningar i ett försök att få bli antagen till armén. En sådan patriotisk och hjältemodig ung man kan säkert bli användbar, tänkte FBI-chefen J Edgar Hoover, och lade till Disneys namn på listan över tänkbara framtida FBI-rekryter.
Walter Disney föddes 1901 och växte upp på en bondgård i Missouri, där hans strängt religiösa fader Elias tvingade honom att arbeta från en tidig ålder och gärna använde fysiskt våld för att ge sonen extra motivation. Walt Disneys ambivalenta känslor till sin far ledde till att han upplevde en osäkerhet om huruvida Elias verkligen var hans riktiga pappa; tankar som kom att plåga honom resten av livet och något som kom att bli ett tema i många av hans senare filmer där karaktärerna ofta är föräldralösa och söker ett substitut till en familj.
Hans mamma Flora var å andra sidan ömsint och väckte pojkens kärlek till klassiska sagor genom att läsa för honom på kvällarna. Walt gillade också att rita och brukade teckna djuren som fanns på familjens gård. Efter att ha misslyckats med att rekryteras som minderårig till armén 1918, blev han istället antagen till tjänstgöring som sjukvårdare i Röda korset, och skickades till Frankrike för att ta hand om sårade amerikanska soldater ungefär samtidigt som kriget tog slut.
När han kom tillbaka till USA igen hade den nu 18-årige Walt Disney bestämt sig för bli en konstnär. Samtidigt som han försörjde sig som tecknare på en reklambyrå i Kansas City började han experimentera med att göra tecknade filmer enligt den nya stop motion-tekniken som precis hade slagit igenom. 1923 köpte han en enkel tågbiljett till Los Angeles för att satsa på en karriär i Hollywood.
Den amerikanska filmindustrin hade ursprungligen haft sin bas på östkusten runt New Jersey, och dominerades av Thomas Edison som ansåg sig ha patent på rörlig film som en av uppfinnarna av kameran. Genom en kombination av juridiska regler och rena våldsmaffiametoder, hade Edison slagit ner på andra som försökte göra film. Till sist började många ambitiösa filmskapare söka sig så långt västerut de kunde komma och hamnade i Kalifornien där patentlagarna var mindre stränga och Edison inte kunde nå dem. I början av 1920-talet hade Hollywood blivit den nya filmindustrins center i USA.
När Walt Disney kom dit var branschen i full blom, samtidigt som det fortfarande fanns plats för nya aktörer att slå sig in på marknaden. 1926 startade han Walt Disney Studios tillsammans med sin storebror Roy som tog hand om ekonomin medan Walt stod för det kreativa arbetet. Men även om han hade många idéer var Walt Disney inte en tillräckligt bra tecknare. Därför övertalade han en tidigare kollega från Kansas, Ub Iwerks, att flytta till Hollywood med löfte om att de skulle bli partners.
Tillsammans skapade de den tecknade kaninen Oswald the Lucky Rabbit för filmbolaget Universal Pictures, som genom ett fult skrivet kontrakt tog över alla rättigheter från Disney och Iwerks och snuvade dem på vinsten. Förbannade över att deras karaktär hade blivit stulen ifrån dem gjorde Disney och Iwerks en ny figur som var nästan identisk med Oswald, men istället för långa kaninöron fick den runda öron. Därmed föddes den tecknade musen Musse Pigg. Snart skulle dock Walt Disney och Ub Iwerks själva hamna i konflikt om vem som egentligen hade skapat Musse, och Disney lyckades med sin hårdnackade advokat Gunther Lessing säkra ensamrätten till seriefiguren, varpå Iwerks lämnade studion.
De två första kortfilmer med Musse Pigg floppade dock, men Disney vägrade att ge upp och sålde sin bil för att finansiera arbetet med den tredje filmen. Till skillnad från de två första hade Disney nu valt att satsa på det alldeles nya fenomenet ljudfilm. Och med musik, ljudeffekter samt Musse Piggs gälla röst som Disney själv spelade in, blev Musse Pigg som Ångbåtskalle en enorm succé 1928.
Genom att även lansera Musse Pigg-leksaker, godis och böcker fick bolaget ännu större intäkter och i början av 1930-talet, samtidigt som många andra filmbolag gick i konkurs under den stora depressionen, kunde Walt Disney Studios expandera till över 1000 anställda som jobbade på löpande band med att teckna film. Disney hävdade alltid själv att hans arbetare var som en enda stor familj, men många har vittnat om att de behandlades orättvist. Med hjälp av sin advokat Gunther Lessing, som hade goda kontakter med såväl maffian som FBI, såg Disney till att stoppa alla försök av hans anställda att organisera sig fackligt.
Nästa stora framgång för Disney blev kortfilmen Tre små grisar 1933, som var en av de första färgfilmerna och dessutom hade ett musiknummer Ingen rädder för vargen här som blev en stor hit som snart alla inklusive president Franklin D Roosevelt visslade på. Men judiska samfund oroades över om det fanns ett antisemitiskt budskap i filmen, då vargen framställdes med stereotypa judiska drag. På samma sätt skulle Disney senare komma att beskyllas för rasistiska nidbilder av afroamerikaner och asiater i sina serier, även om de inte alltid uppfattades som rasistiska i sin samtid.
Disney var också banbrytande med den första tecknade långfilmen Snövit och de sju dvärgarna 1937, som belönades med flera Oscars och drog in mycket pengar till studion. Men de påkostade efterföljande långfilmerna Pinocchio, Bambi och Fantasia (i vilken Musse Pigg framträder som en trollkarl i ett enda långt klassiskt musiknummer) blev ekonomiska misslyckanden, vilket tvingade Disney att omvandla sitt företag till ett aktiebolag för att inte gå i konkurs.
Efter flera års försök att organisera sig lyckades de anställda på Disney studios 1941 äntligen ansluta sig till fackföreningen Cartoonist Guild. Disney svarade med att sparka de ”värsta bråkmakarna” och hotade med att avskeda alla andra som gick med i facket. Majoriteten av de anställda gick då ut i strejk medan Walt Disney gick ut i media och sa att det hela var en kommunistisk konspiration. Samtidigt försökte hans advokat Gunther Lessing ta hjälp av maffian för att skrämma strejkledarna, men det misslyckades. Strejken fortsatte hela sommaren och andra fack i Hollywood genomförde sympatiåtgärder.
Walt Disney fick ett fysiskt sammanbrott av strejken och för att komma bort reste han till Sydamerika, officiellt på ett statligt uppdrag att främja populärkulturella utbyten mellan USA och de latinamerikanska länderna. Medan han var borta beslutade brodern Roy Disney, under påtryckning från aktieägarna, att gå med på de strejkandes krav och acceptera deras fackförening. Walt Disney var besviken när han fick beskedet. Knappt 40 år gammal, men trött efter allt bråk och den senaste tidens ekonomiska bakslag, funderade Disney nu på att lägga ner sin studio och gå i pension. Men andra världskriget kom emellan.
Innan kriget hade den antisemitiske Walt Disney visat viss beundran för nazismen, och han var aktiv i den högervridna isolationistiska America First-rörelsen, som bland annat ville att USA skulle ha en fredlig relation med Nazityskland och beskyllde president Roosevelt för att vara en smygkommunist med sin New Deal-politik. Men när japanerna anföll Pearl Harbor i december 1941 blev Disney patriot och tog glatt på sig uppdraget att göra tecknade propagandafilmer för den amerikanska krigsmakten.
Det var i dessa filmer som Kalle Anka slog igenom, en karaktär som med sitt hätska humör på många sätt var antitesen till den snälle Musse Pigg. Det var med dessa krigsfilmer som Disney till sist även slog igenom i Storbritannien, där han tidigare inte haft någon framgång och där Snövit till och med hade förbjudits av den brittiska censuren som ansåg att filmen var för våldsam och inte passade för barn.
Det var även vid denna tid som Walt Disney blev värvad av FBI. Även om kriget hade fått USA att gå i allians med Sovjetunionen, var FBI-chefen J Edgar Hoover fortfarande en fanatisk antikommunist och han visste att Disney också var det. Hoover tog därför personligen kontakt med Disney för att be honom om hjälp att bekämpa kommunister i Hollywood. Han lämnade först hemliga rapporter till FBI, och efter kriget när McCarthyismen blossade upp blev Disney även öppet ett av huvudvittnena att ange verkliga och påstådda kommunister inför House Committee on Un-American Activities. Personer som blev svartlistade och därmed fick sina liv förstörda.
Ett exempel på hur godtyckligt det gick till var när Disney pekade ut organisationen League of Women Voters som en kommunistisk frontorganisation. Han trodde nämligen att de hade stött strejken på hans företag 1941, men han hade blandat ihop de kvinnliga rösträttskämparna med organisationen League of Women Shoppers, som faktiskt hade uppmanat till bojkott mot Disney under strejken. 1954 fick Walt Disney hederstiteln Special Agent in Charge, vilket i teorin innebar att han var högste ansvarige för FBI:s operationer inom film- och TV-industrin, även om det i praktiken fanns andra agenter med mer makt än Disney.
Disneys första tecknade långfilm efter kriget var Askungen som kom 1950 och blev en kritikerrosad ekonomiskt succé. Den följdes av filmerna Peter Pan, Robin Hood och Alice i Underlandet, som samtliga gick mer eller mindre med förlust. Anledningen var att TV nu hade slagit igenom och att folk inte gick på bio som förr.
Disney fick själv flera erbjudanden från olika TV-bolag som ville ha rättigheten att visa hans filmer i sina kanaler, men Disney var skeptisk mot det nya mediet och tackade nej trots möjligheten att göra stora pengar. I grunden såg han sig själv som en konstnär, och han tyckte inte att hans färgsprakande filmer skulle komma till rätta i små svartvita TV-rutor. Men i mitten av 1950-talet gav han till sist med sig och gjorde upp med TV-bolaget ABC om att sända nyproducerade tecknade filmer en timme i veckan och själv vara värd för programmet. Han hade kommit på att TV-showen även skulle bli bra gratisreklam för hans nya stora projekt Disneyland.
Idén till en nöjespark hade Disney fått redan på 1920-talet när han besökte New York och såg alla människor som stod i kö och betalade för att åka upp i Frihetsgudinnan. Nu hade han köpt upp billig mark intill en nybyggd motorväg i det lilla samhället Anaheim söder om Los Angeles som han planerade att fylla med äventyrliga åkattraktioner och sagoslott baserade på de egna filmerna och seriefigurerna. Den centrala delen av parken skulle dock domineras av en affärsgata kallad Main Street USA, som skulle föreställa en typisk amerikansk småstadsgata vid 1900-talets början, en konservativ tid som Disney själv var oerhört nostalgisk för. Någon liknande gullig gata hade nog aldrig funnits i verkligheten, men ironiskt nog skulle Disneys fantasi om Main Street USA bli förebild för riktiga gator som därefter byggdes i amerikanska småstäder, inspirerade av arkitekturen i Disneyland.
Disneyland öppnade sommaren 1955, men bygget höll på att bli försenat då asfaltläggarna och rörmokarna gick ut i strejk. Disney tog in strejkbrytare för att bli klar i tid, men många saker blev inte färdiga till invigningen som direktsändes i TV med bland andra den unge högervridne skådespelaren Ronald Reagan som värd. Flera åkattraktioner gick sönder, parken drabbades delvis av elavbrott, dricksvattenfontänerna fungerade inte vilket var olyckligt i sommarhettan, tusentals besökare tog sig in en bakväg utan att betala inträde och Walt Disney använde svordomen ”fuck” i TV när han inte visste att kameran var på. Med tiden skulle Disneyland i alla fall bli ett populärt turistmål
och 1964 började arbetet med den ännu större nöjesparken Disney World i Florida, vilket senare följdes av Disneyparker på flera håll i världen.
I slutet av 1950-talet fick Disney själv plötsligt problem med FBI. Någon av byråns medarbetare,
som inte kände till att Disney också var en FBI-agent, hade upptäckt att Disney 1943 deltagit vid ett kulturevenemang i New York på inbjudan av The Council for Pan American Democracy; en organisation som FBI stämplade som kommunistisk eftersom den stödde demokratirörelser i Sydamerika. Walt Disney pekades därför nu ut som en vänstersympatisör i en ny FBI-rapport, trots att han hade deltagit på tillställningen i New York för att i egenskap av FBI-agent kunna rapportera om vilka andra som var där.
Incidenten ledde till att Walt Disney nekades en prestigefylld post i ett statligt kulturråd som president Eisenhower ville tillsätta 1959, då han enligt FBI-rapporten bedömdes som politiskt opålitlig med ”vänstersympatier”. Hoover lyckades till slut klara upp missförståndet, men Disney hade blivit oerhört sårad av anklagelserna. Han hämnades genom att i ett par av sina filmer, mest märkbart rymdkomedin Moon Pilot, framställa FBI-agenter som korkade och klumpiga. Något som fick FBI att offentligt gå ut och protestera mot filmen.
Mot slutet av sitt liv var Walt Disney bruten av alkoholism och artroser. Hans sista projekt var att försöka göra en människoliknande talande robot föreställande honom själv, så att han på så vis skulle kunna leva vidare för alltid i sitt Disneyland. Men han fick nöja sig med en staty på Main Street. När Walt Disney dog i lungcancer 1966 skickade J Edgar Hoover sina kondoleanser till hans änka Lillian och tackade henne för makens tjänstgöring i FBI och att uppdraget var avslutat.
Per Leander
