Ledaren # 48 2019
▶Högerns svar är det nya mainstream
▶Det går inte att spela på stämningarna
▶Vänstern måste erbjuda andra lösningar
När populister tänker politik står kampen om att förskjuta det så kallade Overton-fönstret. Begreppet används för att fånga in vilken politisk retorik som går att använda i det offentliga samtalet utan att stämplas som för extrem eller politiskt irrelevant. I Sverige kan vi tydligt se hur Overton-fönstret förskjutits, så till den grad att den som idag pratar om socioekonomiska faktorer bakom gängbrottslighet i princip dömt ut sig själv från den breda debatten.
Misstänks du ha bekostat din dunjacka på illegal väg kan polisen helt sonika ta ifrån dig den – och bli hyllad för detta på Instagram av inrikesminister Mikael Damberg. Så bekämpas tydligen brott i Sverige anno 2019. Mainstream har blivit att ta ”de obekväma frågorna”, som det heter, och prata om exempelvis behovet att strama åt flyktingpolitiken, trots att den åtstramningen man då efterfrågar varit reell politik i flera år.
Hur vänder man då på en reaktionär politisk dynamik som bara tycks ge mer och mer legitimitet åt reaktionärer? Knappast genom att försöka apa efter retoriken. Då blir man bara en i kören – i bästa fall en ryggradslös opportunist, i värsta fall en ryggradslös förlorare. Om man vill se exempel på ett förskjutet Overton-fönster så kan man klicka sig till Proletärens ledarsida (19/11) som numera förespråkar tuffare tag och mer befogenheter till polisen. Så tror man sig kunna sno åt sig några av smulorna som batonghögern lämnat efter sig.
Nej vi får leta svaren på andra håll än i den svenska ekokammaren. I skrivande stund slår en bomb ned i brittisk politik, när Jeremy Corbyn offentliggör dokument som avslöjar de konservativas planer att, tvärsemot alla löften, sälja ut National Health Service om de kommer till makten. Labour gör just det som ingen riktigt tycks begripa i svensk rikspolitik; de tar fokus från de frågorna alla talar om och får valet om två veckor att handla om något annat än högerns hjärtefrågor. Men vad viktigare är, de kan göra detta för att de står för en annan politik än de konservativa.
I Sverige har vi en hårdnad politik med ökade klyftor oavsett vilket block som sitter vid makten. I mindre skala nås vi ju av avslöjanden om nyliberalismens effekter nästan dagligen. Bara haverierna kring Nya Karolinska borde i sig vara nog för att totalt diskreditera Moderaterna. Varför biter det då inte på allvar? Varför ger det inte den propagandaseger som möjliggör för varje rödgrön politiker att peka på vilken skit vi får med en borgerlig nyliberal politik? Förstås därför att det inte finns någon fundamental skillnad mot det man själva erbjuder. Ökande klyftor, besparingar, utplundring och social utslagning är allt som erbjuds. Med högern får man åtminstone syndabockar att rikta frustrationen emot.
För högern handlar politik om att med retoriska grepp skjuta Overton-fönstret så att det gynnar dem själva, därför att den ekonomiska ordningen ligger redan fast, den skall bara skruvas ytterligare några varv i nyliberal riktning. Kulturen är där kampen står därför att den syns och berör. Ytterst är det bara bröd och skådespel.
För vänstern, i vid mening, måste politik handla om att erbjuda någonting annat, om den skall kunna leda till långvariga segrar. Visst måste man kommunicera sitt budskap effektivt, men retoriken måste bottna i konkreta alternativ som kan mobilisera människors hopp och vilja till någonting annat. Det går inte att med trovärdighet tala om jämlikhet om man inte också erbjuder jämlikhet.
Där har vi hela saken. Om Labours program och strategi räcker för att bryta igenom det genomreaktionära politiska och mediala klimatet och ta Corbyn hela vägen till 10 Downing Street i december kan vi inte veta. Men vi kan helt säkert veta att det inte går att vinna en strid om man aldrig tar den.
