Chile: Kastrullrevolutionen

Chiles regering har låtit eliminera landets moderna historia ur läroplanen; Men nu har Chiles studenter återigen skrivit in historien, den här gången på gatorna. Det skriver Alex Fuentes.

FOKUS

Chiles folkvalda president Salvador Allende mördades i en blodig militärkupp ledd av general Pinochet i samband med att presidentpalatset La Moneda bombades av flygvapnet. Allende som var läkare sa vid ett tillfälle:”Att vara ung och inte revolutionär är till och med en biologisk motsägelse”. I Chile har ungdomen historiskt sett spelat en avgörande roll i den moderna politiska samhällsutvecklingen. I slutet av 60-talet och i början av 70-talet spelade till den unga generationen tillsammans med en medveten arbetarklass en väsentlig roll i det som kom att förevigas och skrivas in i historieböckerna. Under folkfrontsregeringen 1970-1973 ägnade många unga kvinnor och män all sin vakna tid åt att försöka förverkliga drömmen om ett nytt Chile till förmån för de förtrampade och förtryckta. Före militärkuppen den 11 september 1973 konfronterade ungdomarna de beväpnade fascisterna från Fosterland och Frihet – som skapade kaos på gatorna och iscensatte terror. En del stupade som en följd av fascisternas kulor, några månader senare skulle tusentals avrättas av diktaturens slaktare.

Militärjuntans koncentrationsläger blev överfulla av folk och en del av de fängslade bestod av unga arbetare, bönder och studenter. Allteftersom repressionen blev mer selektiv blev det framför allt ungdomen som blev måltavlan. Av alla tusentals ”försvunna” under diktaturen var den överväldigande majoriteten unga människor. Tiden gick och chilenarnas motstånd pågick under hela 17 år och i det främsta ledet fanns det hela tiden unga människor som offrade sina liv i kampen mot tyranniet. En ofantlig folkmobilisering med orädda ungdomar i spetsen tvingade diktaturen på fall den 11 mars 1990. I början av 90-talet fick Chile uppleva en övergång från diktatur till ”demokrati”, emellertid vilade hela systemet på diktaturens egen lagstiftning och Chiles folk utsattes för en våldsamt nyliberalt experiment. Nyliberalismen som ideologi skapades långt innan i Europa, men det var i Chile som man för första gången experimenterade med att tillaga en rätt av detta djävulska recept och köra ner den i halsen på den egna befolkningen Chile blev ett experimentlabb för nyliberalismen och det fick långtgående förödande ekonomiska och sociala konsekvenser.
Mellan 2001 och 2006 stod återigen Chiles studenter längst fram i kampen, den här gången mot mot privatiseringen av skolsystemet och reste krav på gratis och likvärdig utbildning. Statens repressiva apparat svarade genom att ännu en gång ta sikte på mobiliserande studenter. Man kom att tala om Pingvinernas uppror (skoluniformernas färger liknade pingvinernas täckning). 2011 var det dags igen och massiva studentdemonstrationer vände upp och ned på politiken; den ena skolminister efter den andra avsattes på grund av de folkliga studentprotesterna. De som då ledde studentrörelsen är idag den generation som till stor del utgör ledningen för dagens nya vänsterrörelse såsom Frente Amplio (Chiles motsvarighet till spanska Podemos) och delvis även Kommunistpartiet.

Ungdomen – den röda tråden – gjorde sig återigen påmind 2019. Det började med att unga gymnasiestudenter protesterade mot prishöjningen för tunnelbanebiljetten. Bilderna på polisens brutala attacker mot ungdomarna spreds snabbt som en löpeld på sociala medier och sågs av en hel värld. Allt större folklager sällade sig till protesterna och ställde sig på studenternas sida och återigen ledde den polisiära repressionen till att mäktiga folkmassor gjorde gemensam sak och sa ifrån. Det var inte 30 pesos prishöjning för att åka tunnelbana utan 30 år av ekonomiskt och politiskt förtryck som enade det chilenska folket till slut.

President Piñeras beslut att utfärda undantagstillstånd och skicka ut militär på gatorna i Santiago var som att släcka branden med bensin och påminde alla, både i Chile och utomlands, om militärjuntans hemskheter under militärkuppen 1973. President Piñera fick för sig att han var ”i krig” och deklarerade faktiskt KRIG mot sitt eget folk. Chile militariserades över en natt, och plötsligt såg man på Santiagos gator militärer klädda och beväpnade precis som amerikanska soldater brukar se ut i Afghanistan eller i Irak. Militären och polisskvadronerna möttes av en växande folklig avsky.
Det hjälpte inte att Piñera, i ett försök att bromsa protesternas intensitet, gjorde avbön för allt elände som borgerliga och socialdemokratiska regeringar ställt till med under 30 år. Inte heller dennes löfte om plötsliga ekonomiska reformer hjälpte. Ett ackumulerat folkvrede följde sin egen logik. Den 25 oktober samlades en och en halv miljon människor på gatorna för att protestera. Chilenarna var inte i krig men sa Ya basta! Chile hade vaknat upp från en lång apatisk sömn. Det som har hänt i Chile under de senaste veckorna är minst sagt historiskt. Det handlar om ett massivt folkligt uppror som vunnit gehör hos den breda befolkningen och där huvudaktörerna består av studenter, arbetare och ett hav av fattiga människor med otrygga förhållanden som hittills kurat i Santiagos utkanter och i landets alla förstäder. Upprorets riktning är tydlig: Mot postdiktaturens politiska auktoritära ordning och ägarklassen som berikat sig på att sälja ut folkets sociala rättigheter.

Legitimiteten för institutionerna är idag lika med noll eftersom det råder ett veritabelt hat mot ett helt system av utsugning som skyddas enbart av statens repressiva styrkor.
Noam Chomsky, nordamerikansk lingvist, filosof, statsvetaren och aktivist, säger så här om upproret: ”Det var förutsebart efter 40 år av nyliberala attacker mot befolkningen. Det är den grundläggande orsaken till vreden förbittringen och föraktet mot de politiska institutionerna som sveper över en stor del av världen”.
Inga politiska partier kan ta åt sig äran för att ha lett detta uppror, även om radikala vänstergrupper har bidragit till att främja cacerolazon – kastrullkonserten som politisk kampmetod. Kastrullkonserter är en form av protestyttringar som utförs via skrammel och slag med grytor, grytlock, kastruller och liknande husgeråd. Detta sker antingen från balkonger eller i en gatudemonstration, samordnat med andra som en form av protest. Denna protestform är historiskt ett väl spritt fenomen i Latinamerika, där framföra allt den politiska vänstern använt cacerolazo under olika militärdiktaturer.
I förorterna, där repressionen varit som hårdast, byggde man även barrikader för att slå tillbaka polisiära och militära styrkornas hänsynslösa attacker. Piñeras försök till ”dialog” med samtliga politiska krafter misslyckades eftersom vänstern vägrade gå med på spektaklet så länge militärerna fanns utplacerade på gator och torg. Den 23 oktober manade chilenska LO till generalstrejk och två dagar senare konvergerade människofloder och 1,5 miljoner samlades den 25 oktober på Plaza de Italia i Santiago med budskapet: Avgå Piñera! Dagen därpå skrev en skärrad president på Twitter: ”Vi har alla hört budskapet. Vi har förändrats. Med enhet och med hjälp från Gud kommer vi att skapa ett Chile som är bättre för alla”.

Chile är idag ett förändrat land. Piñeras regering är politiskt sett nere för räkning, men den kan snabbt återhämta sig eftersom ingen politisk kraft har förmått fylla det politiska utrymmet som den folkliga revolten skapat. Regeringen vill förhandla och försöker värja sig mot ett osäkert scenario med hjälp av löften om sociala reformer som måste förhandlas fram i ett parlament där dess företrädare saknar majoritet. Det är därför Piñera beslöt att ombilda regeringen i ett desperat försök att blidka ett folk som fått nog. Till och med den nära förestående framtiden är svår att förutse. Det finns en folklig majoritet som har förlorat rädslan för våld, som inte godtar regimens auktoritet, samtidigt som de styrande inte kan återfå legitimiteten med hjälp av kulor. Myten om den möjliga kombinationen nyliberalism och demokrati har fullkomligt slagits sönder. Den blommande retoriken hos president Piñera för bara ett par veckor sedan, där han målade upp landet som en ”oas” har vissnat fullständigt.
Den chilenska regeringen har låtit eliminera historieämnet ur läroplanen; Chiles studenter har återigen skrivit in historien. Men den här gången på gatorna.

Alex Fuentes