När historien skrivs har man oftast facit i hand och även de skeenden som leder fram till en speciell händelse – som andra världskriget – framstår som självklara och lätta att följa. Pusselbitarna läggs på plats och de bitar som inte passar in glöms bort. Men om man skildrar ett historiskt händelseförlopp kronologiskt, utan att låtsas om att man vet vad som ska hända, kan de bortglömda pusselbitarna framstå som intressantare.
Författaren Pierre Gilly, som tidigare bland annat har skrivit om krigspropaganda, har i sin nya bok Europa mot katastrofen tagit sig an att skildra upptakten till andra världskriget just från ett sådant perspektiv. Det ger oss en något annorlunda bild av mellankrigstiden där det som ska hända, och vem som ska starta nästa världskrig, inte framstår som självklart.
Att Frankrike efter första världskriget framstod som Europas supermakt och mest trolig nation att starta nästa krig, är det nog inte många som tänker på idag. Eller att Hitler använde sig av den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons punkt om folkens rätt till självbestämmande när han argumenterade för ett enat tyskt rike, och att Polen stödde Tysklands delning av Tjeckoslovakien. Att Mussolini till en början var skeptisk mot Hitler och ville bygga en allians för att hindra Nazityskland från att annektera Österrike. Samt att Stalin tvingades sluta sin pakt med nazisterna eftersom väst-
makterna vägrade att gå ingå i en försvarsallians med Sovjet.
Bitvis är det som att läsa en deckare, speciellt eftersom att Gilly koncentrerar sig på det politiska spelet bakom krigsupptakten istället för slagfälten. Boken slutar mycket riktigt med att Frankrike tvingas förklara krig mot Tyskland – medan Ribbentrop (felaktigt) konstaterar att historikerna kommer att minnas det som att Frankrike startade andra världskriget.
Per Leander