Foto: Максим Стоялов cc-by-sa
▶ Petro Porosjenko och Volodymyr Zelenskij vidare till andra valomgången
▶ Zelenskij framställs som ”outsider” men backas upp av mäktiga krafter
▶ Den ovissa valutgången visar att oligarkernas maktkamp fortfarande pågår
KOMMENTAR
Efter söndagens första valomgång i Ukraina står det klart att den sittande presidenten Petro Porosjenko håller på att förlora mot uppstickaren Volodymyr Zelenskij. De båda kommer att ställas mot varandra i en andra valomgång den 21 april.
Volodymyr Zelenskij, känd som skådespelare och humoristisk TV-personlighet, fick 30 procent av rösterna, medan Porosjenko kom på andra plats med 16 procent. Valet ses därmed som en katastrof för president Porosjenko, även om det var känt att missnöjet med honom har vuxit enormt sedan han kom till makten efter den så kallade Majdanrevolutionen 2014. Den provästliga revolutionens löften om att livet skulle bli bättre i Ukraina genom närmandet till EU har inte införlivats. Tvärtom har korruptionen i landet bara ökat och levnadsstandarden sjunkit till följd av högerpolitik och nyliberala reformer.
När Petro Porosjenko blev president 2014 i det första valet efter Majdan, sågs han som en av de mer moderata krafterna bland de ultranationalister och högerextremister som kom att dominera det nya politiska landskapet. Själv oligark och en av Ukrainas rikaste män, hade Porosjenko en bakgrund som minister i den tidigare presidenten Viktor Janukovytjs regering, som störtades när han tvekade att anta ett ekonomiskt associationsavtal med EU och istället ville förbättra handelsrelationerna med Ryssland.
Porosjenko vände snabbt kappan efter vinden och lovade att föra Ukraina in i både EU och Nato. Han antog också den nationalistiska retorik som slagit igenom på Majdan, med hot om att bland annat förbjuda ryska språket och att införa andra diskriminerande lagar mot den rysktalande befolkningen. Något som i sin tur ledde till uppror i de ryskspråkiga delarna av landet, fullständigt inbördeskrig i östra Ukraina, samt Krims självständighetsförklaring och ryska annektering.
Att fortsätta kriget mot de separatistkontrollerade områdena har också varit Porosjenkos taktik för att försöka få folket att sluta upp bakom honom i patriotisk anda.
Komikern Volodymyr Zelenskij, som nu leder inför andra omgången, framställer sig själv som en oberoende folklig amatörpolitiker som säger sig vilja göra upp med landets korrupta elit. Han har själv i positiva ordalag jämfört sig med Donald Trump, som ju också ville framstå som en ”outsider” som sade sig utmana etablissemanget.
Det är sant att Zelenskij är ny som politiker, och att han därför kan ha fått många missnöjesröster från de ukrainska väljare som är trötta på de etablerade och korrupta politikerna. Men han är ingen oberoende ”outsider” som han framställer sig som. Zelenskijs kandidatur backas upp av den ökände oligarken Ihor Kolomojskyj, som också finansierar några av de mest högerextrema frikårerna i Ukraina. Efter Majdanrevolutionen blev Kolomojskyj guvernör i Dnepropetrovsk, men kom på kant med Porosjenko och tvingades bort redan 2015. Presidentvalet 2019 är Kolomojskyjs försök till politisk revansch genom sitt ombud Volodymyr Zelenskij.
I egenskap av skådespelare har Zelenskij redan spelat Ukrainas president i TV-serien Folkets tjänare, som sändes i just oligarken Kolomojskjs TV-kanal 1+1. Där framställdes Zelenskijs karaktär som en godhjärtad och ärlig president som försöker bekämpa byråkratin och korruptionen. När han vid nyår offentliggjorde sin kandidatur till posten som Ukrainas riktiga president valde han också namnet ”Folkets tjänare” som namnet på sitt parti, och gjorde kampen mot korruptionen till sin huvudfråga. Det hela framstår därmed som lätt surrealistiskt och det blir svårt att dra gränsen för vad som är verklighet och fiktion i Zelenskijs valkampanj. Han är heller ingen ”man av folket”, utan bor en stor del av året i Italien, där han har en 15-rumsvilla värd 30 miljoner euro.
Exakt vad för politik Volodymyr Zelenskij kommer att föra är minst sagt oklart. Förutom att säga sig vilja bekämpa korruption har han inte sagt så mycket, annat än att han tänker att fortsätta att föra Ukraina mot EU och Nato, precis som Porosjenko. Zelenskij framstår dock som mindre krigisk än Porosjenko och har antytt att det kanske är dags att börja förhandla med separatisterna.
Det ukrainska valet kan ifrågasättas utifrån många demokratiska aspekter. Som att Kommunistpartiet och andra vänsterpartier är förbjudna att ställa upp på grund av landets anti-kommunistlagar. Eller att de tre miljoner ukrainska medborgare som bor i Ryssland inte tilläts poströsta, trots att de två miljoner ukrainska medborgare som bor i Polen fick göra det. (Det faktum att den ende proryske kandidaten Jurij Bojko fick 10 procent av rösterna, nästan lika mycket som Porosjenko, tyder på att det mycket väl skulle ha varit han som gick vidare till den andra valomgången om en större del av den rysktalande befolkningen fått rösta.)
Men det faktum att åtminstone 39 kandidater fick ställa upp i valet, varav åtminstone ett par har chansen att utmana den sittande presidenten, visar att maktkampen mellan Ukrainas oligarker fortfarande pågår. Till skillnad från i Ryssland, där oligarkerna under 2000-talet konsoliderade sin makt runt Putin efter 1990-talets kaos, är Ukraina på många sätt kvar i sitt 1990-tal. Det är ännu inte klart hur den postsovjetiska kakan ska delas mellan oligarkerna och vilken gruppering som ska styra landet. Därmed blir det ukrainska valet också mer oförutsägbart än valen i Ryssland.
Per Leander