Vänstra bilden: Axel Höjer, chef för Medicinalrådet som med tiden blev Socialstyrelsen.
Högra bilden: Utredningskommittén för skol- och vårdhemmet i Torpshammar, som anmäldes för missförhållanden, bland annat att det skulle ha förekommit fusk vid de intelligenstester som låg till grund för beslut om tvångssterilisering, med påföljd att både pojkar och flickor orättmätigt blivit tvångssteriliserade. Från vänster: inspektören för sinnesslövården doktor Torsten Arnéus, inspektören för sinnesslöundervisningen Ragnhild Jungner och byråchefen i skolöverstyrelsen John Ulne. Foto: Norrlandsbild/Sundsvalls Museum
Mellan 1935 och 1975 utfördes 63 000 steriliseringar i Sverige. ”Mindre lämpade” människor skulle helt enkelt inte tillåtas få barn om det kunde undvikas. Bodil Carlsson har gått igenom ett skrämmande sätt att tänka kring vem som har rätt att leva och vem som inte har det.
FOKUS
På sistone har det blivit rutin för den svenska nyhögern att värja sig mot granskning genom att peka ut socialdemokratin som – minst – lika skyldig till gammalt mörkbrunt ont. Socialdemokrater startade det Rasbiologiska institutet, påstås det; socialdemokrater drev igenom massteriliseringar; och Stefan Löfvéns morfar var minsann själv nazist. Så ungefär går beviskedjan. Vad är sant?
Det som är sant är att det inte är svårt att hos den tidens socialdemokrater hitta uttalanden, som är otänkbara idag och har varit det länge. Frågan är förstås, om de tankesätten verkligen dominerade socialdemokratin mer än, eller ens lika mycket som, den dominerade högern och bondeförbundarna under samma tid, men den frågan ställs aldrig.
1927 skrev den blivande socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg, tidigare uttalad antisemit, i Social-Demokraten att ”Sveriges arbetar- och bondebefolkning, som är kärnvirket i vår nation, torde få anses som en av världens sundaste. Det är i allmänhet en befolkning av kvalitetsras.”
Ja, då måste man ju sträva efter att behålla den sådan, annars blir det dyrt. Rätten att ha liv är inte samma sak som rätten att ge liv, som Herman Lundborgs akademiska vänner i Rasbiologiska sällskapet hade uttryckt det, när de lärde ut att man även inom eliten måste granska sin tilltänkta äktenskapspartner. Längre fram blev det andras fortplantning som granskades.
I en artikel i Läkartidningen nr 13 2007 gav Karl Grünewald en översikt om steriliseringarnas bakgrund och hur man ville hantera det som hade börjat kallas folkhälsan: ”Arvsbiologernas budskap gav ingen vägledning – det var enbart pessimistiskt, bäst illustrerat genom ett föredrag som professor Erwin Bauer från Potsdam höll i Lund 1919: »Om ett folk är mindervärdigt med hänsyn till sina arvsanlag, då förändras detta förhållande icke ens genom de bästa sociala former, genom den bästa uppfostran eller genom den mest förfinade kultur … arvsanlaget förblir oberört. … Inom nästan alla kulturfolk uppträder ett urval, som lätt kan bliva ödesdigert. Just de personer, de familjer, som förkroppsliga särskilt goda egenskapskombinationer, alltså just de ledande personerna och de ledande familjerna, de egentliga kulturbärarna, alstra ett mindre antal barn än den sämre delen av folkmaterialet.”
Bauer ingick i Herman Lundborgs hejarklack. I deras världsbild var den sociala eliten också den genetiska eliten; den var liten och dessutom krympande, och den stod inför sin undergång genom de underlägsna gruppernas tillväxt i antal och makt.
Nästa ståndpunkt är faktiskt annorlunda. Den handlar om fördelningen av knappa resurser: vilka skall satsas på, de friska barnen eller de skadade? Axel Höjer var under ett antal år chef för Medicinalrådet, som med tiden blev Socialstyrelsen. Han var socialdemokrat och beskrev sig själv som radikal socialist: ”Barnläkaren i Malmö, J Axel Höjer, uttryckte det så här i »Tidens läkarbok« 1924: »Ingenting finnes mera beklämmande än att besöka en anstalt för sinnessvaga barn, som där framleva sina liv. Det allmänna nedlägger på ett sådant barn årligen en summa, som skrives med fyrsiffrigt tal, medan för ett friskt barn ej på långt när så mycket ges ut. Det sinnessvaga barnet är icke i stånd att återge något åt sina medmänniskor, det friska barnet blir ibland tack vare utebliven vård sjukt. Många finnas, som anse en sådan fördelning av samhällets omsorg om sina barn vara utslag av falsk humanitet, dvs mycket litet mänskligt. Huru länge skall allmänna meningen tillåta ett idiotiskt barn växa upp på bekostnad av friska barn, som gå under av umbäranden?«.”
När man man läser det här idag, är det klokt att komma ihåg en sak. Runt 1920 betalade svenskarna i genomsnitt tio procent av sina inkomster i skatt och de flestas inkomster var låga. Hur mycket välfärd får man för tio procent? Hur stora var behoven?
Året efter att Höjer skrev i Tidens läkarbok, öppnades i Luleå ett hem för friska barn från tuberkulosdrabbade familjer: ett överlevnadsprojekt. Det blev möjligt tack vare en privat donation. I 1900-talets början orsakade tuberkulos vart femte dödsfall i Sverige och hos yngre människor, vart tredje hos folk i den bästa arbetsföra åldern. En nationalinsamling, som startades 1897 för att fira Oscar II:s tjugofemårsjubileum på tronen, finansierade sanatorier, men hur många som än byggdes räckte platserna inte till. Vi ser de stora byggnaderna än idag och utgår från att de var gemensamma samhällsinsatser, för så är vi numera vana att tänka oss de stora satsningarna; men de var något annat – organiserad välgörenhet.
1906 startades med insamlingens pengar i botten ett försök i Nedreluleå. Fyra byar kända för sina ovanligt många tbc-sjuka fick hjälp. En läkare och två sjuksköterskor, avlönade av insamlingens organisation – då Nationalföreningen mot tuberkulos, idag Hjärt- och lungfonden – bodde på en gård – också inköpt för insamlingens pengar – där sjuka fick bo för sig och där osmittade barn från sjuka hem också togs emot och fick smittofritt boende. Smågårdarna i byarna besöktes regelbundet. Folk fick förklarat för sig hur smittan spreds, att man inte skulle fortsätta sova många i stängda skåpsängar för värmens skull, att tuberkelbakterier vantrivdes i sval luft och solljus.
1926 tittade man på resultaten: dödligheten i de fyra byarna hade fallit med nästan trettio procent jämfört med andra byar i socknen. Rapporten väckte uppmärksamhet även utanför Sverige och projektet fortsatte med vaccineringsförsök, men inget av detta finansierades med allmänna medel förrän långt senare. Det fanns inte tillräckligt med allmänna medel att spendera.
När man känner till den bakgrunden, blir Höjers resonemang kanske mera begripligt. Vilka liv skulle man satsa på att rädda, om pengarna inte räckte för att rädda alla? Om man är övertygad om att till exempel epilepsi – då en invalidiserande, skrämmande sjukdom utan botemedel – är på en och samma gång ärftlig och icke åtgärdbar, så kan det te sig både moraliskt och ekonomiskt förnuftigt att förhindra att den fortsätter att nedärvas. Tänk om pengarna i stället skulle satsas på att förhindra tuberkulosfall, nu när man hade svart på vitt på att det gick?
Ofta smälte de två tankarna, biologi och pengar, förstås ihop, särskilt för grupper längst ner på samhällsstegen. Samernas skolgång var en misär långt in på nittonhundratalet. Först efter att det hade brutit ut epidemier i ”lappskolorna” – kåtor med ris på golvet, där ungarna fick sin undervisning dagtid och sov tätt ihop bäst de kunde nattetid – bekvämade sig regeringen 1939 till att finansiera skolhus även för samiska barn. Det hade funnits en tanke om att nomaderna inte skulle göras klena genom att bo i hus, som bofast folk, och kåtorna var säkert billigare. Däremot steriliserades inte samer oftare än andra. Men så här låter det, när Socialstyrelsen utreder ”tattare” 1940: ”Både biologiskt och socialt utgöra de genomgående en belastningsfaktor för det svenska samhället. Då de ofta äro starkt fruktsamma …” Man kan säga, att den meningen avslutas med den skärpta steriliseringslagen av år 1941, som förutom ärftliga och medicinska anledningar till ingreppet även angav sociala skäl.
På papperet var sterilisering frivillig, eller förutsatte medgivande från patienten eller förmyndare; i verkligheten var det inte så noga med medgivandet. Fysiskt tvång var förbjudet – man släpade alltså inte skrikande kvinnor till operation mot deras vilja; men man ljög för dem, lurade i dem att det rörde sig om en blindtarmsoperation, eller ställde sterilisering som villkor för utskrivning från olika anstalter. Maja Hagermans Det rena landet radar upp exempel på ett extremt nedsättande språkbruk om ”tattare” i steriliseringsansökningar från instanser som Barnavårdsnämnden och Fattigvårdsstyrelsen, men säger också om en tjugoettårig ”blondin av tattarextraktion” beskriven som totalt olämplig att bli mor, att ingen operation blev av. Trots intensiva övertalningsförsök från läkare och sjuksköterskor vägrade den unga tjejen nämligen att ge sitt medgivande – och då blev det ingen sterilisering.
Steriliseringarna, först beskrivna i rashygieniska termer, snart som en folkhälsofråga och till sist som en fråga om ansvar gentemot barn som skulle slippa födas till dåliga villkor – och hela vägen även som en ekonomisk fråga – var många i Sverige. 63 000 steriliseringar genomfördes i den lilla svenska befolkningen mellan 1935 och 1975. Mitt intryck är dels att den dåvarande socialdemokratin med större rätt kan anklagas för dem än för det tidigare utbredda rasbiologiska tänkandet, som var både internationellt spritt och akademiskt högstatuspräglat runt 1900 och som tonades ner i takt med att nazismen gjorde dess konsekvenser tydliga, men även att steriliseringarna längre fram motiverades av andra skäl än i starten.
Under de första åren dominerade de mer eller mindre påtvingade ingreppen och uppemot trettio procent gjordes på män. Om det är rashygien och befolkningens ”kvalitet” som är anledningen, så är ju sterilisering av män minst lika viktig som sterilisering av kvinnor, eftersom män helt enkelt kan producera flera barn. Under de senare åren blev andelen verkligt frivilliga ingrepp större och andelen kvinnor, särskilt ”utsläpade mödrar” med många barn, helt dominerande. 1976, när sterilisering till sist blev helt frivillig och skedde på patientens initiativ, ökade antalet ingrepp.
Under åren fram till krigsslutet genomfördes 200 000 steriliseringar i Tyskland. De upphörde, när tyska myndigheter gick från att begränsa rätten att ge liv till att attackera rätten att ha liv. Mellan 1939 och 1945 avlivade Allmännyttiga Stiftelsen för Hälso- och Anstaltsvård runt 200 000 människor i ett program, som efter begynnelsebokstäverna i stiftelsens adress kallades T4.
Ursprungligen för att hålla ”kvalitetsrasen” fortsatt sund i ett samhälle med stor resursbrist och sedan för att förse det folkhem som var under byggnad med friska, välartade hyresgäster började den svenska staten sterilisera sina oönskade. Den tyska rashygienhögern använde sin stat för att döda dem.
Det sägs att Slobodan Milošević i slutna sällskap avfärdade den serbiska nationalistiska berättelsen om Trastfältet som ”skitsnack”, men han hade stor nytta av den i andra sammanhang. Förakt utåt och neråt är smittsammare och mera dödligt än tuberkulos; vi tar fel om vi tror, att föraktet inte fanns inom arbetarrörelsen eller hos vanligt folk i det samhälle vi kommer ifrån. Vi tar ännu mera fel, om vi inte ser, att det var arbetarrörelsens genomslag och väg mot jämlika livsvillkor, som i slutändan vaccinerade så många av oss mot det. Folk fick se, att de annorlunda inte var så väldigt annorlunda, när alla hade liknande möjligheter, och inte så farliga, när alla hade sitt.
Men mest av allt tar vi fel, om vi inte ser att de gamla sagorna är aktiva idag. Vi vet hur de har använts för inte så länge sedan. Vad kommer de att användas till nästa gång? Vart syftar de som pratar om svensk kultur? De som verkligen levde i den gamla svenska kulturen är borta. Deras ord finns inte kvar, för berättelserna ägdes av andra, så det är fritt fram att fantisera. I vilket syfte?
Bodil Carlsson
