Den har i det närmaste enhälligt hyllats av recensenterna. För Kayo Mpoyi själv var det en bok som tvingade sig på. Som behövde skrivas. Debutromanen Mai betyder vatten är en stark berättelse om en familj. Berättad ur ett barns perspektiv. Med ett barns språk. En berättelse berättad från mellanrummet.
Det är varmt inne på Bokcafé Pilgatan i Umeå. I det närmaste fullsatt. Skymningen lägger sig utanför det stora fönstret bakom Kayo Mpoyi medan hon berättar om boken. Om myterna, förtryckets mönster och mekanismer, kolonialismen, sexualiteten och barnets syn på en märklig tillvaro. Hon har skrivit Mai betyder vatten som en räddningsaktion till sitt eget inre barn. Berättelsens familj har många likheter med hennes egen. Precis som bokens berättare, flickan Adi, föddes hon i Kongo men växte upp i Tanzania. Precis som Adis pappa var hennes egen pappa diplomat för Kongo – dåvarande Zaire – och jobbade på ambassaden. Precis som för familjen i boken har myterna spelat en stor roll i Kayo Mpoyis familj. Myterna och Gud. Till skillnad från fadern i boken, var hennes egen far präst. Religionen var stark och överskuggande under uppväxten.
Kayo Mpoyi är född 1986 och kom till Sverige som tioåring. Redan som sexåring ville hon bli författare. Men när hon 2016 gick skrivarutbildningen på Biskops-Arnös folkhögskola, var det inte den här boken hon ville skriva. Inte som första bok.
– Min historia ligger väldigt nära Adis. Det var en av anledningarna till att den här boken var så svår att skriva. Men den tvingade sig på och ville komma ut. Jag växte upp i ett mycket religiöst hem där Gud var väldigt närvarande. Boken är ett försök att förstå mina föräldrar och min barndom. Om jag kunde ha en konversation med min pappa så hade den här boken varit ett sätt att föra den, säger hon och beskriver hur berättelsen om Adi trängde sig in i allt annat hon skrev. När hon till slut släppte taget forsade den fram.
När utbildningen tog slut i maj 2017 hade hon tjugo-trettio sidor färdiga. Hon tänkte att projektet skulle ta fem år. Det tog ett par månader. Redan samma höst var boken antagen.
Mai betyder vatten utspelar sig i Dar-es-Salaam, Tanzania. I den ganska klaustrofobiska diplomatfamiljsvärlden. Den handlar om Adi och hennes systrar, Dina, Kimpa och lilla Mai. Mai föds i bokens början. En syster som får ett ödesmättat namn. Ett namn som alla tror är förbannat. Gammelfarmors namn. En kvinna som lämnades att dö i fångenskap och som den efterkommande släkten därför försöker blidka genom att döpa flickebarnet till Mai. Det är bara det att alla dessa barn dör.
Det är Adi som äger berättelsen, det är hennes värld vi får en inblick i. Därför är även de historiska tillbakablickarna berättade som myter och sagor. Myterna präglar också hela familjens vardag. Ingen dör av naturliga orsaker utan för att någon vill personen illa. De döda kan komma på besök när som helst.
– Hela boken är byggd som en myt. Jag har hämtat mycket inspiration från kongolesiska berättelser. När jag har pratat om boken har jag tagit upp min position som exilförfattare, distansen jag ibland känner kulturellt, geografiskt och språkmässigt till dem jag skriver om. Jag har också pratat ur ett historiskt perspektiv, om hur den koloniala historien påverkar familjen. Det jag inte har pratat så mycket om är kroppen och sexualiteten, vilket egentligen är kärnan i berättelsen, säger Kayo Mpoyi och fortsätter:
– Det är ju ett barns berättelse. Vi följer ett barn från fem till tio år. Hon har vardagliga problem som barn har, som känslan av att bli ersatt av ett nytt syskon, men det finns myter kring alltihop. Barnet utsätts också för ett sexuellt övergrepp. Det kapar hennes sexualitet, som redan är skambelagd. Hela tiden vävs myten in och på det sättet kommer också kolonialismen in i bilden. Precis som övergreppet mot flickan är kolonialismen ett övergrepp på landet. En bild som återkommer i boken är spiralen. Hur förtrycket återupprepar sig och fungerar på samma sätt, men på olika plan.
De olika planen är dels nationen, med en historia av etnisk rensning och förslavning. Dels familjen, med en dominerande patriarkal fadersgestalt som skambelägger det lilla barnets sexualitet och vilja:
– Boken kunde bli till när jag såg det här mönstret. När jag förstod att förtryck ser likadant ut på olika nivåer. Att det handlar om att skambelägga något som en människa inte kan rå för. I fallet med nationen handlar det om människans språk, kultur och historia. I fallet med Adi handlar det om hennes sexualitet och naturliga vilja.
Hon berättar att hon har använt myterna som format för boken eftersom den var så svår att skriva. Dels för att den ligger så nära hennes egen berättelse, dels för att hon inte själv har varit i Kongo sedan födseln. Inte förrän i december förra året. Hon har inte heller återvänt till Tanzania särskilt många gånger sedan flytten till Sverige.
– Jag hade en rädsla för att inte kunna göra historien rättvisa och att reproducera stereotyper. Jag behövde beskriva händelser på 1800- och 1900-talet och det enda som finns sparat är berättelser om kungar och soldater, inte om vanliga människor, ur den vanliga människans perspektiv. I min familj finns ingen tydlig historia, det finns bara myter, säger hon och berättar att myten om gammelfarmor är just en sådan myt:
– Det finns ingen förklaring till varför hon var i fångenskap. När jag skulle sätta ord på den berättelsen så hittade jag mycket fakta om att man på den tiden brukade tillfångata familjemedlemmar. I utbyte mot deras frihet fick man antingen arbetskraft eller råvaror. Ett tag tyckte jag att det var väldigt frustrerande att bara ha berättelsen men inte historien, men efter ett tag insåg jag att det jag söker finns i myterna. De visar på människornas världsbild och hur de har hanterat situationen. De är även ett sätt att komma nära karaktärerna och deras språk, att ge dem en röst. Myterna i boken driver och påverkar människorna. De döper sitt barn till ett namn de tror är förbannat, så stark är myten om att det finns en skuld i familjen.
Det här med att ha berättelsen, men inte den verkliga historien, är en stor sorg för Kayo Mpoyi, liksom för många människor i diasporan, tror hon. Sorgen över förlusten av historien.
– Vilka skulle vi ha varit om inte kolonialismen hade kommit? På ett sätt känns det som att vår historia har försvunnit. Samtidigt har jag upptäckt att det inte riktigt stämmer. Till exempel ser den kongolesiska kristendomen inte ut som den svenska. Jag har läst något citat om att ingen religion har kunnat befästas utan att det funnits något hos folket som den kunnat befästas i. Kristendomen i Kongo har väldigt mycket andar och förfäder i sig. Det går inte att döda människors historia, den finns kvar, säger hon och fortsätter:
– När jag skrev den här boken var det hoppfullt att upptäcka att kristendomen också användes som en revolt. Det bildades sekter där man hade kongolesiska profeter. Vissa av dem såg Jesus som svart. Dessa sekter blev viktiga för självständigheten. Det talas mycket om förtryck, men det finns också en revolt hela tiden. Alla gör små revolutionära akter varje dag för att överleva. Förtryck går inte att behålla för evigt.
Kayo Mpoyi tycker inte att myter är något särskilt afrikanskt. Det västerländska samhället har inte heller släppt taget om myterna:
– Nationen är en ganska intressant myt som är väldigt levande idag och som påverkar oss. Myter är något som är grundläggande mänskligt. Det är inte det att människorna i Kongo är annorlunda än människorna här, det handlar mer om hur samhället är uppbyggt.
Att boken fick namnet Mai betyder vatten beror på att den har ett vattentema. Mai betyder vatten på två kongolesiska språk och när Kayo Mpoyi började forska runt visade det sig att ordet betyder vatten på väldigt många andra afrikanska språk. Vattentemat var något hon upptäckte under skrivprocessen.
– Plötsligt fanns det överallt. Det är antingen regnperiod eller torrperiod. När regnet kommer är det våldsamt och kraftfullt. Det finns också en exorcismberättelse i boken, där vattnet ska rena någon från en synd. Sedan är dopet otroligt viktigt, men också farligt eftersom man kan drunkna. Det handlar också om att det inte hade gått att kolonisera Kongo utan Kongofloden. Kolonisatörerna kom över vattnet, säger hon och fortsätter:
– Min mamma är en väldigt kristen kvinna. Den enda gudinna hon någonsin talade om var vattengudinnan, som dyker upp i många afrikanska berättelser om världen. Vattnet är lite av kvinnlighetens symbol. I boken skriver jag att kvinnan är som vattnet och mannen som jorden. Hon är flytande och evig, han är stark och brytbar. Sedan är det hela grejen med kvinnans kropp, med tidvattnet och månen. Ringarna på vattnet. Jag hittade berättelsen via vattnet. Vattnet bär berättelsen.
Kayo Mpoyi växte upp med fem språk, de två kongolesiska språken lingala och tshiluba, franska, swahili och engelska. Hon har svårt att säga vilket språk som är hennes modersmål. När hon var liten talade hennes föräldrar tshiluba och barnen svarade på franska. Men det är på svenska hon är litterär. När hon skrev boken tänkte hon att den kanske inte skulle bli utgiven eftersom den utspelar sig helt och hållet i ett afrikanskt land.
– Jag tänkte att folk skulle undra vad boken hade med Sverige att göra. Men jag var ju tvungen att skriva den ändå. Den här berättelsen fanns där. Jag behövde bara släppa taget. Sedan har reaktionerna varit väldigt positiva. Det är ganska skönt när en berättelse är så här stark. Inför nästa bok finns inte alls samma tvång, säger hon och berättar samtidigt att boken inte fungerade som konversation med hennes pappa. Han kan inte läsa svenska:
– Det är paradoxalt. Jag skulle gärna säga att jag skriver till kongoleserna och att det här är ett sätt att handskas med vårt arv, men jag skriver på svenska och är till stora delar uppvuxen, skapad och formad i Sverige. Kan jag då verkligen säga att jag bearbetar ett kongolesiskt arv? undrar hon och fortsätter:
– Vi talar ofta om exil, men jag är varken i Sverige eller Kongo. Jag är på någon form av hybridplats och får acceptera att det är där jag är i min position som berättare. Jag berättar från den platsen och det finns en vinst i det. Jag skriver för andra som befinner sig på den här mittemellan-platsen.
Text och foto: Emma Lundström