Det stod ett trähus aningens för sig själv i utkanten av den lilla byn vid bergets fot där min mormor växte upp. Det var vitt och upprätt och såg stadigt och behändigt ut. Med lagom långa sidor och lagom många fönster.
Så länge jag kan minnas har det stått tomt. Men när min mamma var liten fanns där ännu liv i huset.
Det huset var Minas. Den ensamlevande. Sömmerskan. Hon med klumpfoten.
Vanliga enkla kläder sydde kvinnorna hemma i sina kök. Men när det skulle till något extra, examenskläder eller en begravningskostym, då var det Mina man gick till. Hon visste vad hon gjorde. Hon kunde sy så fina sömmar att de knappt gick att se. Kläder sydda av henne satt alltid precis rätt. Som en schmäck.
Varje gång vi har passerat Minas ensamma, behändiga hus genom åren, har jag funderat över vem hon var. Huset har stått där som en påminnelse om att det en gång fanns en levande, tänkande människa med ett namn och en hel rymd inombords.
Den allmänna uppfattningen om henne när hon levde verkade vara den att hon var allvarlig och vänlig och plikttrogen och skötte sitt. Hon hade ju foten att dras med. Den klumpiga, otympliga, troligen smärtande. Min mor minns den stora svarta skon.
Men vid sidan om den allmänna uppfattningen har jag alltid känt ett behov av att få veta andra saker. Saker av vikt. Vad hon tänkte när hon satt i skenet av fotogenlampan om kvällarna. Vad som pågick inom henne när ingen såg och inga dömande blickar gjorde henne obekväm.
Vad drömde hon om? Vad längtade hon? Hur kändes det att vara den ensamma sömmerskan i det behändiga vita huset i utkanten av byn?
I alla år har jag tänkt att om jag skulle öppna dörren till Minas gamla hus, så skulle allt finnas kvar därinne, precis som det var när hon lämnade det för sista gången. Jag har sett framför mig hur det skulle vara att gå där bland tingen, bland kvarlämnade tankespån, i det som var hennes vardag. Som i ett museum över en tystlåten glesbygdssömmerskas liv.
Men det blev aldrig av.
Häromåret var huset bara borta.
Där Minas hus en gång stod, så rakryggat och självklart, var det nu ett tomrum. En tystnad. Ett sår. En bit av byns historia bortplockad. Som uppslukad av tidens svarta hål. Som om Mina aldrig existerat.
En gång om året är det den internationella kvinnodagen. Då brukar jag tänka på kvinnor som Mina. De bortglömda. De aldrig nedskrivna. De obemärkta. De som levde sina liv i skymundan. Som uträttade vardagens storverk i tysthet. Långt från alla tidningsrubriker och historieböcker.
Kvinnor vars berättelser aldrig berättats. Kvinnor som, när deras levnad tagit slut, har suddats ut. Precis som Minas hus.
Emma Lundström