Om den venezuelanska verklighet som Sveriges Radio blundar för

Kulturgeografen Juan Velasquez skulle i förra veckan medverka i Sveriges Radios P1 för att berätta om sin forskning om gräsrotsorganisering bland fattiga så
kallade ”Chavistas” i Venezuela. Du kan inte ana vad som hände sen …

 

I förra veckan blev jag uppringd och fick frågan om jag ville medverka i radions P1 Morgon och ge min syn på Venezuela, eftersom oppositionen återigen har startat kravaller för att avsätta Nicolas Maduro från presidentposten. Oppositionen vill ersätta Maduro med den venezuelanska kongressens ordförande Juan Guaido. 2015 vann oppositionen en jordskredsseger i valen till Kongressen (eller nationalförsamlingen som den också kallas), och fick majoritet. Men valmyndigheten visade att tre av dess ledamöter vann sina distrikt med hjälp av fusk. Därför skulle ett nytt val hållas i de ifrågasatta distrikten i delstaten Amazonas. Men oppositionen, som hade nästan trefjärdedels majoritet, kunde inte acceptera valmyndighetens utslag och erkände dessa som ledamöter i nationalförsamlingen. Oppositionen förklarade därmed sin olydnad mot regeringen och valmyndigheten. Saken togs upp för omprövning i högsta domstolen, som i dagarna bekräftade att så länge nationalförsamlingen vägrar att hålla val i de distrikt som det fuskades i, så är alla beslut som tas inom denna församling ogiltiga.
För att lösa det politiska vakuum som uppstod har högsta domstolen, i enlighet med grundlagens regeringsförklaring, fungerat som instans för att svära in presidenten i sitt ämbete. Då nationalförsamlingen inte gjort sitt har situationen underminerat hela den venezuelanska rättsstaten. Den liberala koalition som utgör oppositionen har istället uppmanat befolkningen att avsätta regeringen med hjälp av våld och terror. Regeringen kontrade med att kalla till en konstitutionell församling för att skapa fred och besluta om nya politiska ramar för att förebygga rättsstatens förfall. Konstitutionella församlingen valdes i juli 2017, jag var själv där och filmade till gagn för olika gräsrotsrörelser. Filmerna hittar ni genom www.vimeo.com/femsusdev.
SVT och SR var däremot inte där, men fejkade sin närvaro med hjälp av inköpt material från paparazzis och ersatte faktarapportering med liberala reflektioner från sina ”reportrar”.

Mainstream-mediernas rapportering har sedan dess fortsatt i samma riktning när regeringen kallade till val av guvernörer, sen presidentval, och till sist även kommunval.

Oppositionen vägrade delta inledningsvis, för att sedan besluta sig för att delta, och sedan till sist hoppa av valen när den verkade förlora. Oppositionen vill bara delta i val som den är säker på att vinna. Istället för att vinna, eller förlora, demokratiska val, har oppositionen, uppmuntrade av USA:s regering, uppmanat omvärlden att blockera landets ekonomi. Blockaden har hindrat regeringen att importera medicinska förnödenheter, utrustning, genomföra internationella transaktioner, vilket i sin tur också skapade en stor matförsörjningskris som sedan låg till grund för den stora migrationskris som följde. Valutan har underminerats genom att den colombianska maffian har smugglat ut subventionerade basprodukter ur landet, som säljs i Colombia till marknadspriser, samt smuggling av bensin, som i Venezuela nästan varit billigare än vatten. Bensin är en grundläggande komponent i tillverkning av kokain, som den colombianska maffian sedan 1980-talet olagligt har exporterat till USA och EU.
För att kunna säkra matdistributionen har Maduros regering skapat så kallade CLAP-kommittéer för produktion och distribution av mat och basvaror. CLAP distribuerar basvaror direkt till de familjer som behöver det, men familjerna måste registrera sig genom att skaffa ett slags ID-kort som kallas Carnet de la Patria, fosterlandskort. Oppositionen anser att detta är åsiktsregistrering och uppmanar befolkningen att avstå. Men nu finns närmare 20 miljoner folkbokförda, som därigenom får tillgång till subventionerade basvaror, hälsovård, pensioner och andra välfärdstjänster. Under senare tid har fosterlandskorten även använts för ransonerade bensinköp, som ett led i försöken att försvåra smugglingen av bensin till knarkmaffian i Colombia.

För att hantera valutakrisen skapade regeringen ett nytt valutasystem ämnat att återskapa köpkraften hos vanliga venezuelaner. Jag var där i augusti 2018 och kunde se hur butiks- och restaurangägare samarbetade med kuppmakarna för att gömma mat och förnödenheter och hålla matpriserna på orimligt höga nivåer. Jag gjorde en del filmer om hur det mest organiserade proletariatet skapade alternativ (dessa filmer hittas på www.youtube.com/femsusdev). Genom gräsrotsorganisering, eller folkmakt om ni hellre vill, gjordes försök till priskontroller, men till slut gick det inte att parera företagarnas strategi och idag ligger priserna återigen på samma nivåer som under våren 2018, har mina informanter i dagarna berättat för mig per telefon. Det jag vill säga här är att det ekonomiska kriget mot Venezuelas regering är ett faktum som påverkar alla, men främst låginkomsttagare. Syftet med krigföringen är att de fattiga ska vända regeringen ryggen.

Men trots stigmatiseringen av regeringen och av de mörkhyade klasser som stödjer den, har både så kallad ”vänster” som liberaler ställt sig på kuppmakarnas sida. Jag diskuterar gärna med andra forskare om denna beskrivning, men det gör jag på villkor att motparten ska kunna visa motsvarande faktabaserat etnografiskt underlag. I vår nyliberala tid verkar det som om nyliberala påståenden från Latinamerikaforskare räcker som fakta. Det är det som nyhetsredaktioner i Stockholm brukar göra när reportrarna inte är på plats: kalla in en forskare som reflekterar vilt om något den inte har etnografiskt underlag för, i syfte att vetenskapliggöra redaktörernas åsikter om de koloniserade länderna i vår omvärld. Från Grekland och Spanien till Bolivia, Colombia, Brasilien eller Venezuela – rapporteringen är likadan. Hur långt räcker dessa liberala diskursiva konstruktioner egentligen?
Jag vidhåller att denna samman­blandning mellan påståenden och fakta under­minerar forskarvärldens auktoritet, samtidigt som den har ett stort ansvar för att legitimera en undermålig rapportering om vad som egentligen händer runt om i världen.

Jag skulle inte ha något emot att Public Service (SVT och SR) rapporterade från makthavarnas – det vill säga den liberala oligarkins, perspektiv – om det vore ett privat bolag. Men nu har vi fått riksdagsbeslut på att deras verksamhet ska finansieras med våra skattepengar, vilket förpliktar Public Service att också ge plats för flera perspektiv i sin rapportering. Men själv håller jag mig till versionen från dem som aldrig tillåts komma till tals i denna rapportering: de subalterna. Det vill säga de fattiga, kvinnor och män från den mörkhyade underklassen.
Jag tror för övrigt att uteslutningen och osynliggörandet av det oorganiserade vita underbetalda proletariatet i Sverige på ett motsvarande sätt har bäddat för att SD blivit landets näst största parti i en del mätningar. Liberalernas trånga ensidiga hegemoni skapar mer problem än den löser, allvarliga problem.
Jag har härmed redovisat mina subversiva perspektiv på verkligheten. Jag erkänner: det är en positionerad kunskap. Men det är också SR:s, SVT:s och de privata nyhetsbolagens ställningstagande för oligarkiernas manliga, vita företrädare.
Jag anser att SR och SVT bryter mot sina uppdrag att rapportera från de olika perspektiv som står mot varandra i beskrivning av en konfliktsituation. Jag anser att såväl Public Service som de privata mediebolagen ensidigt gett utrymme till de liberala korrupta kuppmakarna som avsatte Dilma Rouseff i Brasilien och de högerextrema krafter som ledde till Jair Bolsonaros seger, samtidigt som de osynliggjorde gräsrotsrörelsers motstånd. Och samma mönster har präglat rapporteringen om Venezuela.

Jag fortsätter med min forskning från gräsrötternas perspektiv. Jag har vare sig politiska eller ekonomiska band till de regeringar eller rörelser som dessa gräsrötter stödjer. Jag studerar hur de hanterar sina val och varför, och vilka konsekvenser detta medför. Ärligt talat finns det så många som företräder eliternas perspektiv på våra universitet att det ofta skär sig när jag som rasifierad ska ta plats i akademiska sammanhang.
En del av mina kolleger känner till att jag har bedrivit etnografisk forskning bland Chavistas sedan 2010. Vi har fortfarande goda relationer. Men andra kräver att jag ska sjunga med i deras nyliberala kör om jag ska visa mig på deras seminarier.
Chavistas är också människor, även om de för det mesta är mörkhyade, lågutbildade och underbetalda proletärer. Men i Public Service uppfattas det som djupt problematiskt ifall perspektivet från dessa fattiga för en gångs skull skulle återges.

Hur gick det då med min medverkan i P1 Morgon? Jag tillfrågades upprepade gånger om varför jag forskar om Venezuela. Innan programmets producent skulle boka taxi till SR:s studio var det dags för ett sista koll. Hen skulle återkomma med slutgiltigt besked om detaljerna för vad diskussionen skulle handla om. Sen ringde hen två gånger, som jag missade att svara. Till sist fick jag beskedet att redaktionen hade ändrat inriktning och skulle byta fokus. Det blev till sist ännu ett högervinklat inslag med gott om osakligheter om det som händer i Venezuela. Allt för att lobba för det regimskifte som SR:s redaktörer tycks hoppas på – även om det krävs blod. Blod som de inte vill se när det rinner. För SR verkar vilja att kaos uppstår, men vill inte vara på plats när helvetet brakar lös.

Juan Velasquez