Den 10 november 1975 förliste det amerikanska lastfartyget Edmund Fitzgerald med man och allt på Lake Superior. Fartyget som en gång hade varit det största skepp som trafikerat de stora sjöarna försvann plötsligt och spårlöst i det iskalla vattnet utan att skicka så mycket som en nödsignal. Trots en uppsjö av teorier, utredningar och flera expeditioner till vrakplatsen har man ännu inte kunnat fastställa orsaken till förlisningen. Jakob Sandberg berättar historien om det mytomspunna fartygsvraket som har blivit legendariskt, inte minst tack vare en sång av den kanadensiske folksångaren Gordon Lightfoot.
Lake Superior – Övre Sjön – i nordöstra USA är världens största sötvattensjö. Den utgör den högsta av de stora sjöarna, och är en av världens viktigaste sötvattenspassager för fartygsfrakt. Med floder och kanaler är den förbunden med de övriga stora sjöarna Huron, Michigan, Erie och Ontario, innan St. Lawrencefloden för ut vattnet i den kanadensiska Atlantkusten. Sjöarna var under lång tid den enda transportvägen i området, men efter att järnvägslinjer etablerades vid artonhundratalets mitt försvann persontrafiken undan för undan, för att ersättas av en allt mer utvidgande godstrafik i takt med den industriella utvecklingen i USA. Vete, korn, timmer och kol skeppades i stora mängder i sjösystemet, men det ojämförligt vanligaste transportgodset var och är än idag järnmalm ifrån gruvorna i Wisconsin och Minnesota till industristäder som Chicago och Detroit. Utvecklingen ledde till färre men större och säkrare fartyg. Och säkrare behövdes – trettio tusen drunknade sjömän och över sextusen skeppsvrak bär vittnesbörd om vädrets makter på de stora sjöarna.
När SS Edmund Fitzgerald sjösattes 1958 var hon det största fartyg som seglat på de stora sjöarna, och skulle så förbli tills början av sjuttiotalet. I enlighet med den säregna maritima kulturen som utvecklats i sötvattensystemet var Fitzgerald en typisk ”laker”; hon hade två överbyggnader, med styrhytten i fören och skorstenen i aktern vid maskinrummet. Hon var under hela sin livslängd ett av sjöarnas mest berömda skepp, och hennes förste kapten hade för vana att spela klassisk musik i stora högtalare när hon om somrarna passerade tätbefolkade stränder. Hon slog rekord efter rekord i tonnage, både per resa och per säsong, och hon var aldrig försenad. Dessutom var fartyget utrustat med salong för högre maritima dignitärer och deras respektive för att kunna nyttja den till seglatser vid fint väder.
Den 9 november 1975 förberedde Fitzgeralds besättning fartyget för årets sista malmtransport från staden Superior vid Lake Superiors sydvästra hörn, till smältverket Great Lakes Steel nära Detroit, innan hårdare väder och istäcke skulle försegla transportvägarna på sjöarna för säsongen. Kapten Ernest McSorley hade seglat på de stora sjöarna i över fyrtio år; han var en tystlåten, erfaren skeppare, och samtidigt ytterst medveten om de ekonomiska villkoren som präglade fartygstransporten – ingen tid gick till spillo inför avfärden.
Medan Fitzgerald lastades rörde sig ett lågtryck över mellanvästern upp mot Michigan; det skulle möta ett södergående lågtryck från Kanada över Lake Superior dagen efter Fitzgeralds avresa. Årtionden senare ryste fortfarande erfarna sjöfarare ifrån området vid minnet av denna storm, men den 9 november dröjde brittsommaren kvar vid Superiors västra strand, och Edmund Fitzgerald ansågs stark nog att kunna stå emot de väntande vindarnas och vågornas vrede.
Framåt eftermiddagen kastade man loss, låste lastluckorna medan man seglade ut i nordöstlig riktning, och i höjd med Two Harbors i Minnesota slog man följe med fartyget Arthur M Anderson. Mot kvällen försämrades vädret, och vid niotiden kom de första stormvarningarna, varvid man på de bägge fartygen beslutade att gå längs med Superiors norra strand i hopp om att den kanadensiska kustlinjen skulle erbjuda tillräckligt skydd mot den nordöstliga vinden. Vid gryningen nästa dag den tionde november var skyarna svarta, och orkanstyrka mättes i vindbyarna. Mindre fartyg låg och kurade i skyddad hamn längst kusten, bara de största fraktfartygen ångade vidare. Och vädret förvärrades för varje timme som gick.
Plötsligt slogs Fitzgeralds två radaranläggningar ut, och snart meddelade Kapten McSorley att fartyget hade slagsida åt styrbord och tog in vatten. Ingenting indikerade dock att situationen var bortom kontroll, pumparna gick för fullt, och fartyget fortsatte söderöver längs med den kanadensiska kusten under assistans från Andersons radarövervakning. Vid den här tiden hade stormen vridit sig i nordvästlig riktning, och vindarna piskade upp vågor över hela Superiors längd – den kanadensiska kustlinjen bjöd föga skydd. Halv sju slog två jättevågor i tät följd in över Andersons däck; hon klarade sig, men kapten Cooper skulle senare få anledning att tro att det var just dessa vågor som tog med sig Fitzgerald till botten.
Strax efter sju hade kapten Cooper den sista kontakten med Fitzgerald; McSorley meddelade ”We are holding our own”. Kort därefter slogs Andersons radar tillfälligt ut i ett kraftigt snöfall. När vädret klarnade och radarn kom tillbaka ökade sikten betydligt, och kapten Cooper såg lanternorna i mörkret på fartyg långt över tjugotalet kilometer bort, men mellan dem och Anderson letade han förgäves efter Fitzgerald. På radarn syntes ingenting; fartyget var försvunnet. Cooper fruktade det värsta, och medan Anderson gick in i Whitefish Bays relativa trygghet lät kaptenen på sedvanlig sjöfarareufemism meddela kustbevakningen att han var ”mycket bekymrad” över Fitzgerald.
Men några räddningsfartyg som kunde gå ut i den rasande stormen fanns inte att tillgå, istället bad man Anderson, som var nära nog det enda fartyget stort nog att klara vädret, att lämna den skyddande bukten och ge sig ut i vindarna igen. Med uppenbar risk för sin egen besättning gick kapten Cooper med på att söka efter haveristen i den värsta storm som piskat Superior i mannaminne, men Fitzgerald var borta. Mot gryningen den 11 november klarnade det något, och man återfann vrakspillror, oljefläckar, och två livbåtar, varav den ena endast var halv; en föraning om att Fitzgerald hade gått under hastigt och våldsamt. Av besättningsmännen fanns inte ett spår. Nyheten om Fitzgeralds öde spred sig längs med hamnstäderna i området, anhöriga väntade förgäves på nyheter om sina nära och kära, och i Detroits sjömannakyrka slog man i kyrkklockan 29 gånger – en gång för var man på den förlista Fitzgerald.
Den 24 november, publicerade Newsweek en artikel med titeln De Stora Sjöarna: Den Grymmaste Månaden, med inledningen: ”Enligt en legend som härrör från Chippewastammen sägs det att den sjö de en gång kallade för Gitche Gumee ’aldrig lämnar ifrån sig sina döda.’ Moderna sjöfarare på Lake Superior vet att legenden grundar sig i verkliga fakta: den största och mest förrädiska av alla de stora sjöarna är också den kallaste: dödlig inte bara för människan utan också för de organismer som befolkar drunknade människors kroppar och får dem att flyta upp till ytan.
Under novemberstormarna, när kall arktisk luft möter kvardröjande varmt höstväder, kan sjöarna bli särskilt oförlåtliga. Den 11 november 1913 sänkte en sådan storm tolv fartyg med 254 döda som följd; samma datum 1930 slet en annan fem fartyg i stycken och 67 människor drunknade. På årsdagen av dessa händelser i förra veckan cirkulerade räddningsfarkosterna fortfarande över den senaste skådeplatsen för de stora sjöarnas grymhet: det 220 meter långa malmfartyget Edmund Fitzgerald hade föregående kväll försvunnit spårlöst med hela sin 29 man starka besättning i en nattlig virvelstorm av piskande vindar och vågor på Lake Superior.”
Den kanadensiske folksångaren och låtskrivaren Gordon Lightfoot var i färd med att spela in sitt tolfte studioalbum när han läste artikeln i Newsweek. Som van seglare på de Stora Sjöarna greps han av berättelsen, greppade snart pennan för att författa en ballad om Fitzgeralds öde, och inledde The Wreck of the Edmund Fitzgerald med legenden om Superiors kalla vatten:
The legend lives on from the Chippewa on down
Of the big lake they called ’gitche gumee’
The lake, it is said, never gives up her dead
When the skies of November turn gloomy
With a load of iron ore twenty-six thousand tons more
Than the Edmund Fitzgerald weighed empty
That good ship and crew was a bone to be chewed
When the gales of November came early
Trots att balladen var över sex minuter lång, saknade refräng, och återgav en relativt detaljerad berättelse kom Lightfoots sång att klättra högt på listorna: etta på kanadensiska RPM och tvåa på Billboard i USA när den släpptes i augusti 1976. Men med tiden skulle den växa till en hymn att minnas inte bara Fitzgeralds besättning utan alla de sjömän som följt sina fartyg ner i de stora sjöarnas djup.
Det dröjde fram till våren 1976 innan man kunde gå ner med kamera och undersöka fartyget.
Gordon Lightfoot
Olycksplatsen vittnade om styrkan i Superiors höststormar – vraket låg knäckt i två delar på den leriga sjöbotten hundrasextio meter ner. Fören hade med våldsam kraft plöjt sig ner i bottenslammet, akterpartiet låg upp och ner hundratalet meter bort, och sjuttio meter av midskepps hade slitits sönder och låg utspritt på botten tillsammans med tjugosex tusen ton järnmalm. Allt tycktes ha skett ögonblickligen: fönsterrutorna i styrhytten var nästan alla utslagna, och det enda som vittnade om att någon hade hunnit reagera var att dörren till styrhytten stod öppen.
De följande tjugo åren genomfördes en mängd expeditioner till vrakplatsen – bland annat Jacques Cousteau skickade ner en ubåt till vraket. Någon konsensus om varför hon inte klarade stormen har man dock aldrig kunnat nå. Kapten Cooper på Anderson hävdade att hon kunde ha skrapat i ett grund i svårnavigerade vatten längst den kanadensiska kustlinjen och därför tagit in vatten, men inga bevis på grundstötning kunde återfinnas på vraket. Utredarna pekade på att lastluckorna inte verkat varit ordentligt fästa; att låsa fast lastluckorna är ett tidsödande arbete, och pressen på kortad leveranstid kan ha fått besättningen att slarva med luckorna.
Denna andra teori stötte på hårt motstånd från både anhöriga och sjöfararnas fackföreningar; det ansågs olämpligt och obevisat att besättningen skulle vara skyldig till förlisningen, och många tvivlade på att även slarvigt fästa lastluckor skulle ha släppt in de vattenmängder som krävdes för att sänka henne. Oavsett vad som fick henne att ta in vatten tror man ändå att när de jättevågor som observerades på Anderson sköljde över Fitzgerald stod hon chanslös, och trycktes ögonblickligen ner under ytan för att aldrig mer resa sig igen. När tjugosex tusen ton järnmalm i lasten försköts framåt fick nedslagskraften fartyget att knäckas på mitten, och besättningen i såväl för som akter låstes in i skrovet när hon för full maskin plöjde ner i Superiors botten.
Troligtvis hade Fitzgeralds öde så småningom försjunkit i allmänhetens glömska om det inte vore för Gordon Lightfoots ballad. Lightfoot kom att på eget initiativ träffa flera av de anhöriga, och han betraktar alltjämt The Wreck of the Edmund Fitzgerald som den bästa sång han skrivit. På tioårsdagen framförde han oannonserat och till besökarnas stora förvåning låten i den sjömanskyrka i Detroit han själv omnämner i sista versen. Texten skulle också ändras genom åren under liveframträdanden i takt med att nya rön kommit fram i vad som skedde när Fitzgerald gick under.
Tjugo år efter förlisningen lyftes skeppsklockan upp från vraket; det hade skett på initiativ av de anhöriga som i brist på gravar ville ha en plats att sörja på. Den ärriga klockan slog när den bröt ytan efter tjugo år på Superiors botten, och ställdes ut på en minnesplats vid Whitefish Point. Men den gravplats som Fitzgerald hade blivit stängdes snart för besökare och framtida expeditioner – när man under ett dyk till slut återfann en besättningsman ansökte de anhöriga om dykförbud på vraket; man ansåg det också lönlöst att gång efter annan söka efter den slutgiltiga orsaken till förlisningen och föredrog att juridiskt försegla gravplatsen för framtida besökare. Varför stålfartyget slutligen inte klarade the gales of November har sedan dess förblivit en hemlighet förborgad i Superiors iskalla vatten.
Jakob Sandberg