Sune Jonsson hamnade mitt i händelsernas centrum i Prag i augusti 1968. Foto: Sune Jonsson
Det går inte att nog understryka betydelsen av Sune Jonssons livsverk. Hans fotografier från Västerbottens inland är en otrolig bildskatt som berättar om en tid som försvunnit just bortom horisonten, men vars dyningar vi lever i idag. Sune Jonsson fotograferade även på andra håll i världen. Bland annat hamnade han mitt i händelsernas centrum några dagar i augusti för femtio år sedan. Just nu pågår den lilla utställningen Prag -68 på Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi i Umeå.
Löven utanför de stora fönstren skiftar i gult, orange och rött. Bilderna framför oss är få, grå och omskakande. Kastar oss tillbaka till en annan tid.
Det hade varit en fantastisk sommar för Pragborna år 1968. En revolution utan stridsvagnar och barrikader hade satt censuren ur spel. Pressen var fri. Den politiska dialogen öppen och överallt förekommande.
Det hela hade börjat tidigt på våren. Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet hade fått en ny generalsekreterare. Den nye generalsekreteraren, Alexander Dubček, valde att föra en öppnare politik. I april startade han ett liberaliserings- och reformprogram. I detta program ingick pressfrihet, satsning på dagligvaror och möjlighet till ett mer demokratiskt flerpartisystem. Där fanns också planer på att ombilda Tjeckoslovakien till en federation.
Dubčeks reformer kom att kallas för ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Folkets påtryckningar gjorde att reformerna infördes omedelbart vilket ledde till sådant som att medierna kunde visa antisovjetisk propaganda och att socialdemokraterna kunde bilda ett eget parti. Kommunistpartiets konservativa krafter ville stoppa utvecklingen med hjälp av polis och militär, men Dubček lyckades stå emot och meddelade folket att reformprogrammet skulle antas på en tidigarelagd partikongress i september.
Detta föll varken Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev, eller ledarna i Warszawapaktens länder, i smaken. De var oroliga att Dubčeks reformer skulle försvaga kommunistblockets position i kalla kriget. Men efter förhandlingar bestämde de sig för att Dubček ändå skulle få hålla sin partikongress. Den 3 augusti undertecknade representanter från Sovjetunionen, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Tjeckoslovakien Bratislavadeklarationen som bekräftade en orubblig lojalitet till marxism-leninismen och internationell proletärism och en evig kamp mot bourgeoisier och alla antisocialistiska krafter. De sovjetiska trupperna retirerade till Tjeckoslovakiens gräns. Saker och ting verkade ordna upp sig.
Tolv dagar senare sattes Brezjnevdoktrinen i rullning med målet Tjeckoslovakien. Doktrinen syftade på policyn att satellitstater skulle tvingas rätta sig efter sovjetstatens vilja, med alla medel.
Och det är här som Sune Jonsson kommer in i bilden. Tillsammans med journalisten Dag Lindberg hade han fått i uppdrag av tidningen Vi att under fjorton dagar skildra Pragvåren. Men istället för en lugn och fredlig revolution, hamnade de mitt i den sovjetledda Warszawapaktens inmarsch natten från den 20 augusti. Måndagen den 21 augusti 1968 var Pragvåren över.
Med kameran i hand vandrade Sune Jonsson omkring i en stad i chock.
Warszawapaktens trupper skulle ”återställa ordningen” i den tjeckoslovakiska huvudstaden med våld. Tjeckoslovakien skulle inte tillåtas bryta sig loss från östblocket. För detta ändamål ska uppemot 7000 stridsvagnar och 600 000 soldater ha använts.
Till en början var ilskan och bestörtningen så stor hos befolkningen att en hel del spontana våldshandlingar ägde rum. Men det dröjde inte länge innan våldet gav vika för någonting helt annat: ett disciplinerat och effektivt civilmotstånd.
Detta motstånd fick Warszawapaktens trupper att tveka. Det fick också många människor runtom i världen att reagera. Pragbornas ickevåldsmetoder väckte beundran.
Trots detta fredliga motstånd dödades 72 tjeckoslovaker. Hundratals skadades.
Alexander Dubček arresterades och fördes till Moskva tillsammans med delar av sin regering.
Ockupationen var ett faktum. Men oppositionen tystnade inte. Motståndet fortsatte. Med orden som vapen. De invaderande styrkorna fick ingen lokal hjälp. De fick varken mat eller vatten. Överallt fanns plakat uppsatta som fördömde invasionen. Den politiska graffitin frodades. Den civila olydnadens kraft fanns överallt.
Omvärlden var kritisk men utmanade inte Sovjet på allvar.
Det civila motståndet ledde till att Dubček fick fortsätta att regera ett litet tag till. På nåder. Den 19 januari 1969 spreds nyheten över världen att en tjeckoslovakisk student hade satt eld på sig på Václavplatsen i Prag. Jan Palach protesterade mot de förnyade inskränkningarna i yttrandefriheten. Sovjetunionen insåg att motståndet inte kunde tystas så länge Dubček fanns kvar. I april 1969 ersattes han av Gustáv Husák och reformerna drogs tillbaka. Av det fria ordets Tjeckoslovakien fanns inte längre en spillra kvar. Många människor flydde landet. Sammantaget ska omkring 300 000 människor ha emigrerat.
Sune Jonssons fotodokumentära bok Prag augusti 1968 trycktes redan under hösten efter Pragvåren. Bilderna i utställningen på Västerbottens Museum är dova och sorgsna. Men de vittnar också om det otroliga mod som kan blossa upp hos ett folk som vet att de har rätt. Som i Egypten 2011.
Text och foto: Emma Lundström
Utställningen Prag -68 visas till och med den 20 januari 2019 på Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens Museum i Umeå.