Asiatisk allians utmanar väst

▶ Den asiatiska samarbetsorganisationen SCO en växande maktfaktor

▶ Kan innebära en vändpunkt i den internationella geopolitiken

Shanghai Co-operation Organization (SCO) uppstod ur samarbete mellan Ryssland, Kina och de tre tidigare sovjetrepublikerna Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Det var initialt att lösa gränsdragningsfrågorna efter Sovjetunionens upplösning 1991 som var det konkreta målet. Man hade sitt första gemensamma möte 1996 i Shanghai och i början kallades de endast för ”Shanghai Five”.
2001 beslöt ”de fem” att bilda Shanghai Cooperation Organization (SCO). Uzbekistan anslöt sig senare samma år. Alla medlemmar är jämlika, något veto existerar inte. Besluten fattas således i samförstånd. Men ifall en medlem inte vill omsätta ett projekt så går det bra. Alla medlemmar är dock förpliktade att hålla sig till grundkraven om icke-aggressivitet gentemot de andra och att inte lägga sig i andra medlemsstaters inre angelägenheter.
Efter att beslut tagits om gränserna gick SCO-medlemmarna vidare med att åtgärda en hel rad frågor som berörde deras gemensamma säkerhet såsom terroristbekämpning, att dela underrättelseinformation och att inleda militärt samarbete.

Även om SCO:s begynnelse var att samordna den gemensamma kampen mot terrorism, extremism och separatism i regionen har man på senare tid förflyttat målet till en ekonomisk integration av medlemsstaterna. Detta syns tydligt i samordningen kring Kinas nya sidenväg. Initiativet beräknas kosta runt 1 miljard US-dollar och innebär anläggningar av vägar, järnvägar och hamnar i Asien för att knyta samman Kina med Sydasien, Ryssland och Östeuropa. Projektet har till omfång och storlek ingen tidigare motsvarighet i historien.
Åren 2004 och 2005 fick Mongoliet, Pakistan och Indien observatörsstatus inom SCO. 2017 blev Pakistan och Indien fullvärdiga röstberättigade medlemmar, och i och med deras anslutning företräder de åtta SCO-medlemmarna nu 20 procent av världens BNP och utgör 40 procent av världens befolkning. Här finns också flera stater med kärnvapen.
Idag är Afghanistan, Vitryssland, Iran och Mongoliet observatörer i SCO. Turkiet, Azerbajdzjan, Armenien, Kambodja, Nepal och Sri Lanka är diskussionsdeltagare.
Efter Pakistans och Indiens inträde som fullvärdiga medlemmar överväger SCO att ta in Turkiet och Iran som fullvärdiga medlemmar.
I mångt och mycket stödjer sig SCO huvudsakligen på en strategisk överenskommelse mellan Ryssland och Kina. Med sitt samarbete vill de öka sina ömsesidiga militära och ekonomiska intressen i Asien. Även om Ryssland är den mindre makten av de två i Asien, är Ryssland dock en viktig energiexportör som dessutom har en stark militär och industriell bas. Kinas militärteknologi ligger ännu inte i nivå med Rysslands men deras ekonomiska förmåga ökar allt eftersom. SCO är en vinstaffär för dem båda. Ryssland har vapnen och den militära kapaciteten. Kina har pengarna. De vill tillsammans göra en multipolär värld till ett faktum. När nu Indien och Pakistan är ombord och Turkiet och Iran väntar i kulisserna kan SCO till slut bli en maktfaktor som Västmakterna kommer att tvingas ta hänsyn till.

Överenskommelsen mellan Ryssland och Kina stödjer sig på den Euroasiatiska Ekonomiska Unionen (EEU) och dess kollektiva säkerhetsorganisation (CSTO) med Kinas finansiella tyngdvikt och den ambitiösa BRII-infrastrukturplanen om att ge kontinenten en större ekonomisk enhet.
SCO har gjort att den bilaterala handeln och investeringarna mellan de två asiatiska jättarna har underlättats. Dessutom har den ökat deras militära samarbete vilket syns i de ökade gemensamma militärövningarna till lands, till sjöss och i luften.
De bägge länderna har slutit en överenskommelse till ett värde av 400 miljarder US-dollar med syfte att bygga en 2 500 km lång gasledning från Ryssland till den kinesiska provinsen Heilongjiang. Och nyligen slöts ett nytt avtal om att bygga en andra gasledning från västra Sibirien till den kinesiska provinsen Xinjiang.
Rysslands mål är att säkerställa sitt inflytande i regionen och garantera sin närvaro i Centralasien. Dessutom är målet att främja landets militära avtal och förbli den ledande inom Collective Security Treaty Organization (CSTO), som är en kollektiv säkerhetsstruktur för en del av det tidigare Sovjetunionen.

Många kommentatorer menar att en bidragande orsak till utvecklingen har varit Västs ekonomiska bojkott av/och uteslutning av Ryssland ur G8 som ska har drivit på landets närmande till Kina.
I och med Indiens och Pakistans inträde brådskar det också att komma till ett beslut rörande Afghanistan. För det viktigaste för SCO, sett på lång sikt, är att bygga upp ekonomin för att underlätta handelsflödet i ett område som länge varit ett näste av instabilitet. Följaktligen kan SCO-länderna i framtiden besluta om att ge Afghanistan fullvärdigt medlemskap och arbeta för att USA och NATO-trupperna drar sig ur landet.

Iran innehar sen 2005 observatörsstatus i SCO. SCO självt hoppas på att den ska kunna övergå i ett fullvärdigt medlemskap men det har under lång tid blockerats av de internationella sanktionerna visavi Irans kärnkraftsprogram. I och med upphävandet av kärnkraftsavtalet 2018 och de nya sanktionerna stödjer både Ryssland och Kina nu ett iranskt SCO-medlemskap. Kina undertecknade 2016 ett strategiskt avtal med Iran på 25 år med försvars och underrättelsesamarbete i fokus, där bland annat Irans marina kapacitet i Indiska Oceanen ska främjas. Ryssland har redan förstärkt sin militära samordning med Iran för att därigenom understödja Assadregimen i Syrien.
Med sin enorma tillgång på gas och olja skulle Irans anslutning till SCO vara ett viktigt steg för organisationen i att förstärka sin maktställning på den internationella energimarknaden.

2012 fick NATO-medlemmen Turkiet status som diskussionsdeltagare i SCO. Turkiet har under många år, åtminstone formellt, försökt att bli medlem i EU. Ankara skulle mycket väl kunna välja att låta bli och istället ansöka om att bli fullvärdig medlem av SCO. Men det skulle troligtvis innebära att Turkiet skulle tvingas lämna NATO.

SCO kan således innebära en vändpunkt i den internationella politiken. I en tid då Storbritannien är på väg ut ur den Europeiska Unionen och därigenom försvagar den, och då NATO lyckönskar sig självt för att ha fått det pyttelilla Makedonien som medlem, gör SCO samtidigt ett historiskt framsteg och får Indien och Pakistan som fullvärdiga medlemmar och är på väg att även få med Iran och Turkiet.
Även om SCO inte är någon militärallians som NATO är det inte omöjligt att Ryssland och Kina skulle kunna reagera militärt ifall USA fullföljer tanken på att installera ett missilförsvarssystem i Sydkorea och därefter besluta om att SCO ska skapa ett eget antirobotsystem.
SCO:s tillblivelse och dess växande inflytande både geostrategiskt och ekonomiskt på världsscenen, återspeglar en förskjutning i den politiska världen. I termen av relativ makt har USA allt mer marginaliserats. Än så länge är det få medborgare i väst som har hört talas om SCO. Men allt tyder alltså på att detta kommer att förändras.

Antoine Uytterhaeghe
Översättning från nederländska:
Per-Erik Wentus
En längre version av texten hittas på www.marxistarkiv.se