Hon var inte bara en kvinnlig pionjär inom journalistyrket. Hon ägnade sig dessutom åt wallraffande långt innan ordet ens var uppfunnet. Nu kommer Ester Blenda Nordströms böcker i nyutgåva. Mats Leander har läst och uppskattar dem.
Bägge mina föräldrar var födda 1914. I Stockholm. Mormor var stockholmsflicka från ett arbetarhem. Men farmor, som jag aldrig fick träffa, var bonddotter från Östergötland. Och vill man veta hur det kunde vara för vanligt folk på landet när förra seklet var ungt kan man med fördel läsa Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor, som utspelar sig just 1914.
Ester Blenda är en 23 år gammal journalist på SvD. I Sverige bekymrar man sig över att folk inte vill jobba i modernäringen – i stället för att producera mat i jordbruket utvandrar år från år tiotusentals svenskar till Nordamerika. Och Ester Blendas idé att söka jobb som piga för att skriva om det faller i god jord på tidningen. Valet faller på Taninge gård någon mil från Nyköping, som annonserar efter en piga, ”van vid hushållsgöromål samt kunnig och villig att mjölka”.
På tåget ängslas hon och undrar om överklassflickan från Stockholm inte ska bli genomskådad och avslöjad och hur hon ska klara jobbet. Hon har klätt sig enkelt, rengjort en sotig och oljig bilmotor för att frökenhänderna inte ska se så rena och oförstörda ut. Hon är visserligen inte rädd att hugga i, och mjölka har hon lärt sig på landet som barn för att hon tyckte det var så kul att springa omkring och hjälpa bönderna. Men det funkar – ingen misstänker något och hon lyckas med mjölkningen. Och så får vi en skildring av hur det är att jobba på en hyfsat stor gård 1914.
Det finns andra som skrivit om det – Ivar Lo, Jan Fridegård och icke att förglömma Moa Martinson. Men när de skildrar sin vardag ser Ester Blenda Nordström tillvaron på gården utifrån. Och hon har sinne för och lägger märke till detaljer. Tanken på folket på gården kommer henne sedan att gripas av en stor ömhet, för deras samvetsgranna tysta slit, som ingen som inte prövat vet något om, som ingen kommer att förstå och uppskatta förrän han själv varit med om det, skriver hon i ett förord till boken. Det är speciellt tjänsteflickornas liv hon vill skildra.
Första arbetsdagen, den 1 maj 1914, väcks hon och pigan Sigrid, som hon delar säng med, klockan halv fem. Fram med kaffe på vaxduken på bordet. Ingenting till! Skedarna som Ester Blenda lagt fram plockas undan ”för det ska inte doppas”, och så stövlar fyra drängar in och slabbar i sig kaffetåren. Och så plocka undan. Ut och mjölka. Tjugu kor. De två pigorna har att göra ett par timmar, och det tre gånger om dan. Händer och armar värker. Och det ska dukas, bäddas. Bäras vatten, femton vändor med två hinkar i ett ok över axlarna. Sopas, passas ungar – som är bortskämda och kommenderar pigorna på värsta överklassmanér. Bykas, vävas, biträda vid slakt. Arbetsdan är sexton timmar. Ändå orkar de dansa på logen hela lördagsnatten. Fast sedan sover de båda pigorna bort de futtiga par timmarna de är lediga på söndan.
Men efter mjölkningen blir det frukost, högar med skalpotatis, sill, mera kaffe. Om morronmålet var spartanskt så är husbondfolket generöst med frukost, middag och kvällsmat. Bondmoran lagar själv maten – det är potatis, sill, fläsk; det är gott med fläsk! och tillagning och tillbehör varieras, och kaffe och grädde till kaffet förstås.
Ester Blenda imponeras av det hårda arbetet. Kamraten Sigrid är nöjd med platsen. Husbondfolket är snälla, och de båda pigorna slipper sova i köket. Deras säng står minsann i en egen kammare! Och hon har 175 kronor om året – fast hon har bara tagit ut en tia. Drömmer om en cykel:
Va tror du en vellesipe kan kosta?
En hundra kronor bortåt.
Tvi fasen! De kan väl ingen männska betala!
Sigrid har tänkt sig 60 kronor, men hon ska ha sommarkappa och en hatt också.
Hygienen är det si och så med, kamraten har ont i fötterna. Synpunkten att det är för att de är så lortiga, bemöts med att hon tvättade dem efter slakten i oktober. Och då blev hon så fasligt sjuk! Så nu vågar hon nog inte göra om’et förrn till missommar.
Folket på gården skildras med respekt, bondmoran drar sig inte för att hugga i själv. Fast bonn på Taninge verkar mest syssla med att blanda sig en kaffekask, i synnerhet när kontrollören, kulörn kallad, kommer, för gårn säljer mjölk till ett mejeri. Ester Blenda har döpt om alla personer i boken, men bonn upptäcker att det är hans gård som porträtterats och han skriver en motbok, Ett pennskaft till piga – svar av bonn i Taninge.
Men Ester Blendas wallraffreportage blir en bästsäljare. Trycks i ständigt nya upplagor, filmatiseras så småningom. Signaturen Bansai blir en firad rikskändis. Hon umgicks med folk som Evert Taube, röda prinsen Eugen och Albert Engström och syns på krogarna i Stockholm, när hon inte tuffar land och rike kring på sin motorcykel.
Själv blir jag så tagen att jag läser även Byn i vulkanens skugga, ett reportage från en rysk by på Kamtjatka där hon levde från 1925 till 1927. Och så läser jag Ett jävla solsken. Hon kallades ibland så av sina släktingar. Det är en biografi av Fatima Bremmer, som är väl värd att läsa. Där kan man läsa hur Ester Blenda kommit att kallas Sveriges första undersökande journalist. Hur hon med risk för livet räddar svältande i finska inbördeskriget, arbetar som nomadlärarinna i en kåta i Lappland, luffar på godståg i USA, slåss för allmän rösträtt med Elin Wägner. Om hur hon slår sig på jordbruk på en egen gård och skriver en serie flickböcker som bevisligen inspirerat Astrid Lindgren. Man får följa hennes liv med livskamraten Carin. Ester Blenda ingick ett skenäktenskap för att få vara med i svenska Kamtjatkaexpeditionen, och tackade nej till ett frieri från Kirunahövdingen Hjalmar Lundbohm. Varför fick han aldrig veta. Förbindelsen med Carin måste den tiden omges med diskretion.
Mats Leander
Ester Blenda Nordströms böcker En piga bland pigor (2012), Kåtornas folk (2013), Amerikanskt (2015), Byn i Vulkanens skugga (2017), och Rackarungen (2018) finns i nyutgåva av förlaget Bakhåll, samt biografin Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, (Forum, 2017).