▶ Äntligen tilläts vänstern att vinna ett presidentval
▶ AMLO vann stort med 53 procent av rösterna
▶ Svårt balansnummer mellan höger och vänster
Segraren i det mexikanska presidentvalet, Andres Manuel Lopez Obrador (AMLO), bars fram till seger av en stark folklig ström av väljare som hoppades på en bättre framtid för sig själva och för landet. Han lovade att köra bort den politiska maffian som styr landet, göra slut på den genomgripande korruptionen i regeringen, och stoppa våldet som under de senaste femton åren har tagit mer än 250 000 liv. AMLO, vänsterns ständigt återkommande kandidat, vann en sådan avgörande seger den här gången att det mexikanska etablissemanget slutligen blev tvungna att erkänna hans prestation.
Under de senaste 90 åren har det ”institutionella revolutionära partiet” (PRI) innehaft presidentskapet och styrt landet, med undantag för perioden 2000-2012 när det ”konservativa nationella aktionspartiet” (PAN) kontrollerade landets högsta ämbete. PRI tillät Coca Colas Latinamerikachef Vicente Fox från PAN, att segra 2000, och gav Felipe Calderón från PAN tillstånd att bli president 2006. Medan PRI och PAN (eller ”PRIAN” som vänsterkritiker ibland säger) samarbetade kring ett nyliberalt projekt tycktes regeln vara att vänster aldrig skulle tillåtas att vinna ett presidentval.
Två gånger tidigare har vänsterkandidater med största sannolikhet vunnit presidentvalet bara att för att få sina segrar stulna genom valfusk utfört av den maffia som AMLO rasar emot. Det första tillfället var 1988 då Cuauhtémoc Cárdenas borde ha blivit erkänd som segrare och sedan 2006 igen då AMLO själv blev lurad på segern. Den här gången ledde han med 30 procent i valundersökningarna veckorna före valet, och valfusket skulle varit allt för uppenbart om han inte tillåtits vinna. I ett land där kandidaterna i de senaste valen vanligtvis har vunnit med mellan 35 procent och 40 procent av rösterna, vann AMLO en jordskredsseger med 53 procent av rösterna. 30 procent mer än Hans närmaste konkurrent hamnade på drygt 20. Ovanligt många (60 procent) av landets 89 miljoner röstberättigade röstade. AMLO vann i alla delstater utom en. Han har ett kraftfullt mandat, hans koalition har vunnit majoritet i båda kamrarna.
AMLO började sin politiska karriär på 1970-talet i PRI men lämnade partiet ett decennium senare för att gå med i den nya oppositionspartiet till vänster grundat av Cuauhtémoc Cárdenas, partiet för den demokratiska revolutionen (PRD). AMLO gjorde sig ett namn nationellt i egenskap av chef för det federala distriktet (man kan säga borgmästare i Mexico City) där han kombinerade samarbete med banker och byggföretag för att bygga upp infrastrukturen och renovera stadens historiska centrum, samtidigt som han såg till att de gamla fick sin pension. Däremot var López Obradors syn på arbetsrätten problematisk. Som borgmästare i Mexico City gav López Obrador klartecken till stadens ”gula” fackföreningar och dess korrupta pampar och jurister, samtidigt som han slog dövörat till för kraven från de oberoende fackföreningarna. Många av stadens 200 000 offentligt anställda fann det omöjligt att få sina oberoende fackföreningar lagligt erkända. Som en facklig aktivist uttryckte det: ”Allt vi vunnit, vann vi på gatorna – López Obrador gav oss ingenting”.
Ändå hade han fortfarande 85 procent väljarstöd när han avgick från posten.
AMLO har sedan 1990-talet varit en outtröttlig kampanjmakare, först som ledare för PRD, vars presidentkandidat han var två gånger, men som han övergav på grund av partiets fraktionsstrider och interna korruption. Efter att ha lämnat PRD år 2012 grundade han rörelsen Movimiento Regeneración Nacional (MORENA), som omstöptes till ett politiskt parti 2014. Under många år har han rest landet runt för att organisera och hållit brandtal mot det han kallat den härskande maffian. I egenskap av karismatisk ledare har han dominerat MORENA, själv valt ut partiets ledarskikt och drivit igenom sin agenda.
De gånger han kandiderat till presidentposten har PRI, PAN och medierna svartmålat (eller snarare ”röd-målat”) AMLO och påstått att han var som Hugo Chávez eller Nicolás Maduro i Venezuela; en politiker som skulle införa ett socialistiskt system som skulle skapa ekonomiskt kaos och våldsamma konflikter i Mexiko. Det budskapet skrämde de rika och stora delar av medelklassen. Samtidigt byggde AMLO upp en solid social bas av väljare som tillhör landets fattiga, arbetarklass, lärare och vänsterintellektuella.
Under tre presidentkampanjer försökte AMLO också vinna storföretagarnas förtroende, men utan framgång – tills nu.
I år insåg Mexikos kapitalist-klass att det var omöjligt för vare sig José Antonio Meade från PRI eller för Ricardo Anaya från PAN att vinna valet. Ställt inför fullbordat faktum där AMLO utan tvekan skulle vinna valet, beslutade de att de kan leva med honom. Och AMLO har gjort klart att han kommer att komma överens med dem.
Dan La Botz
En längre version av artikeln är tidigare publicerad i Solidarity-us.org
Översättning: Marco Jamil Espvall
