Båstad, maj 1968. Polisen använde batonger, tårgas och brandslangar mot sittande demonstranter.
När Davis Cup-matchen mellan Sverige och Rhodesia skulle stoppas i Båstad 1968 var Tuva-Stina Lindén en av de aktivister som tog sig in på stadion. Hon var ung student i Stockholm och hade läst om matchen i tidningarna.
– Man måste ha helt klart för sig att en tennismatch på den här tiden var det närmaste till ett diplomatiskt erkännande ett land kunde få. Hela FN tog avstånd
Tuva-Stina Lindén. Foto: Emma Lundström
från Rhodesia. Landet hade ingenting som liknade ett politiskt erkännande. Men Sverige skulle ändå spela mot det. Så matchen var jätteviktig för diktaturen, säger hon och berättar att hon hade köpt biljett på förhand:
– Den kostade 15 spänn och det var mycket pengar för mig. Jag var jättefattig, man fick inga studielån när man var från Finland. Jag tror att jag var den enda som hade köpt biljett, så jag kom ju in.
Hon åkte ned med en buss från Café Marx i Stockholm och väl inne på tennisarenan var hon med och slängde spillolja på banan:
– Sedan sprang ju Rebecka över planen och jagades av poliserna. Och Klas Hellborg, som var en riktig anarkist och svensk mästare i luffarschack, frågade om någon hade en liten kniv. Någon fick fram en pennkniv och med den skar han sönder brandslangen som de sprutade på demonstranterna med utanför grindarna. Han vek slangen och sprutade på poliserna bakifrån. Det var nog ungefär det våldsammaste som hände från vår sida.
Poliser försöker tvinga bort fredliga demonstranterna med våld.
Tuva-Stina Lindén menar att det som sedan stod i tidningarna om det omfattande våldet inte alls stämde.
– Det var inte sant. En vanlig Vietnamdemonstration var ofta våldsammare. Det här var ju främst en sittdemonstration. Det blev värre efter att matchen blivit inställd. Då var det direkt lynchstämning bland Båstadsborna. Det var framförallt en indonesisk guldhandlare som ledde det hela. Jag var där tillsammans med några svarta killar och vi lyckades hitta någon med bil som som kunde ta oss därifrån. Det var flykt som gällde. Det var hemskt, säger hon och berättar att de dyblöta kom fram till studentcaféet Athen i Lund:
– Där var alla så snälla och man fick varm soppa. Det var väldigt trevligt och jag kommer ihåg det mycket starkt.
Hon tycker att lynchstämningen bland ortsborna på gatorna efteråt var det mest skrämmande med Båstad. Den hatiska stämningen och krigsrubrikerna i tidningarna:
– Poliserna var landsortspoliser som inte riktigt visste vad de skulle göra. Det var värre med de vanliga människorna i Båstad som tyckte att politik och idrott inte hade med varandra att göra och ville jaga bort oss.
Emma Lundström
Biljetten som Tuva-Stina Lindén köpte för att kunna komma in på stadion och protestera.
Läs också: När skammens match stoppades i Båstad: ”De jagade oss genom halva Småland”
