Min mormor var barmästare på Hamburger Börs när jag var liten. En gång fick jag och min bror följa med till ”Börsen”. Jag var fem år och på scenen stod Jerry Williams och repade. Om jag inte minns fel torkade han sig i pannan med en handduk just när vi gick förbi.
Mormor berättade om andra kända artister som också spelat på Börsen. Som Diana Ross, Shirley Bassey, Frank Sinatra, Liza Minelli och Sammy Davis Jr. Det fick till följd att jag alltid kom att förknippa Jerry Williams med den internationella musikscenen snarare än den svenska. Så hade ju arbetargrabben från Solna turnerat i Europa med storheter som Jospehine Baker. Han hade dessutom lärt sig danssteg av henne.
Till på köpet var han röd. Hans föräldrar möttes på dans hos Solnakommunisterna. Pappan var sjöman under många år. Modern var undersköterska. Hon dog i cancer när han var tolv år gammal. När Jerry Williams sjöng John Lennons Working Class Hero lade han låtens ursprungliga sarkasm åt sidan. För honom var arbetarklasshjälten en sann hjälte. Han tänkte kanske på sina föräldrar när han sjöng.
Långt senare skulle jag skymta honom i vimlet i Kungsträdgården på Första maj och tänka: fan vad fint, han sviker inte sina ideal.
Nu har han kilat vidare, Jerry Williams, eller Erik Fernström som han ju egentligen hette. Med sin solnaslang, sin hand bakom örat, sina grimaser och sin intensitet. Det är underligt på något vis. Han var ju en sådan konstant på den svenska rockscenen. Killen som tog sig an rock’n’rollen som ett arbete och aldrig gav upp. Som visste vad det var att knega. Både som rörmokare och brevbärare.
Och inte en enda krogshow har jag sett live, inte en enda konsert. Men jäklar vad jag har röjt runt hemma i vardagsrummet till Keep on, I can Jive, Did I Tell You och Who’s Gonna Follow You Home. Dessutom brukade vi ofta lyssna på ett kassettband med Jerry Williams mäktiga version av Ted Ströms En Vintersaga i bilen på väg norrut just vid påsktid förr om åren. Jag kan fortfarande få gåshud av den. Det märktes att han visste vad han sjöng om, efter alla folkparksturnéer. Alla mil på vindlande vägar genom mörka skogar och längs stormande hav.
Nu har han kastat in handduken. Och allt jag kan tänka på är hur svettig han var i pannan när han hade repat, en helt vanlig dag för över trettio år sedan. Ett tecken på att han tog musiken på allvar. Även när ingen såg.
Emma Lundström