Francesco Locantore. Foto: Agnes Lou
Det är inte särskilt konstigt att det gick som det gick för socialdemokratiska Partito Democratico och dess ledare Matteo Renzi i det italienska parlamentsvalet i söndags. Partiet har under de senaste sex åren fört en åtstramningspolitik med omfattande nedskärningar i den offentliga sektorn i Italien. Detta har lett till en ökad social ojämlikhet och fattigdom, otrygga anställningar och en massiv arbetslöshet. Konsekvensen av Renzis politik är att de främlingsfientliga högerkrafterna har vunnit mycket mark i Italien och kan sägas vara bland segrarna i helgens parlamentsval. Men det är inte hela bilden.
Det finns även krafter till vänster om Partito Democratico. Bland annat vänsterkoalitionerna Liberi e Uguali och Potere al Popolo som båda ställde upp i valet. Internationalen har träffat Francesco Locantore som är aktivist i den socialistiska organisationen Sinistra Anticapitalista och sitter i Potere al Popolos nationella kommitté.
Han berättar om hur de senaste årens strukturreformer har krossat de framgångar som arbetarrörelsen har haft under de senaste decennierna av kamp.
– Bland annat har pensionsåldern höjts till 70 år. Arbetstagares rätt att få orättvisa uppsägningar återkallade av domstol har upphört. Rektorerna har fått en i det närmaste diktatorisk makt över lärarna, bland annat genom meritbedömningar och så kallade ”direktanställningar”, säger han och tillägger att skolinstitutionerna har fått rätt att tvinga eleverna att arbeta några timmar i veckan för olika företag:
– Därigenom blir skolan en plats där gratis arbete tillhandahålls och där ungdomar formas till hjälplös och flexibel arbetskraft.
Idag finns det tio miljoner fattiga människor i Italien. Det finns också sju och en halv miljon människor som helt eller delvis har förlorat sitt jobb. Enligt Francesco Locantore hade de rikaste 20 procenten av den italienska befolkningen över 66 procent av den nationella nettoförmögenheten förra året, medan 60 procent bara hade 14,8 procent:
– En liten del av de hyperprivilegierade äger en rikedom som är 240 gånger större än den som innehas av de fattigaste 20 procenten av befolkningen som helhet, förklarar han och berättar att inkomsterna för de fattigaste tio procenten av befolkningen under det senaste decenniet har minskat med 28 procent, medan nästan hälften av inkomstökningen som registrerades under samma period berörde endast 20 procent av befolkningen.
– De förstörda sociala trygghetsnäten och arbetarrörelsens svaga ställning – vilken delvis är ett resultat av det stora italienska fackförbundet CGIL:s inblandning i åtstramningspolitiken – har lett till växande främlingsfientliga och rasistiska strömningar och ett genombrott för extremhögern och för öppet fascistiska politiska krafter, säger han och beskriver hur valdebatten helt kom att domineras av säkerhetsfrågor och av Legas ”kamp mot invandringen”.
Francesco Locantore menar att Partito Democratico har ett stort ansvar för tongångarna i valet eftersom partiet, under sin tid vid makten, drev igenom en ”brännmärkningslag” som har begränsat medborgerliga rättigheter för flyktingar och gett extraordinära befogenheter för borgmästare att förhindra att ”oönskade” människor får tillgång till stadskärnorna.
Men som sagt, det finns andra krafter. Potere al Popolo bildades i slutet av 2017 som en följd av ett upprop från en gräsrotsorganisation i Neapel – en paraplyorganisation för ett nätverk av gräsrotsorganisationer i flera italienska städer.
– Uppropet möttes av positiva reaktioner från grupper som Sinistra Anticapitalista, Rifondazione Comunista, Eurostop-nätverket och det italienska kommunistpartiet och det fick många politiska och sociala aktivister att enas kring en gemensam önskan om att bygga ett radikalt alternativ inför valet, säger Francesco Locantore och tillägger att det politiska programmet och vallistan diskuterades under två stora nationella möten, liksom under många små, lokala möten över hela landet.
Han berättar att Potere al Popolos valprogram var ett uttryck för de senaste årens politiska erfarenheter och kamper mot Partito Democraticos hårda nedskärningspolitik, vars strukturella reformer har fått allvarliga konsekvenser för arbetare, arbetslösa, ungdomar, kvinnor och migranter. Det har varit kamp mot sådant som försämrade arbetslagar, mot en skolreform som innebär sämre villkor för både lärare och elever, mot den rasistiska ”brännmärkningslagen” och mot våldet mot kvinnor.
– Det politiska programmet är inte revolutionärt men det innehåller en rad radikala förslag som objektivt står i motsats till kapitalismen och dess institutioner och försöker tillgodose behoven hos massan av arbetare, exploaterade och förtryckta, säger Francesco Locantore och nämner flera exempel. Bland annat krävde Potere al Popolo kortare arbetsdagar utan löneförlust, rätt till pension vid 60 års ålder, eller efter 35 års arbete, och inkomstgaranti för arbetslösa.
Koalitionen krävde också satsningar på offentliga investeringar och arbetstillfällen, liksom satsningar på en miljon nya bostäder för att åtgärda bostadsbristen. Man krävde även sådant som ett slut på privatiseringar, att vattenförsörjning och offentlig service ska ägas offentligt och att den italienska centralbanken ska förstatligas eftersom den idag ägs till stora delar av storbanker. Dessutom krävde Potere al Popolo att alla som föds i Italien och alla som har bott i landet några år, ska få medborgarskap. Koalitionen ville också ha öppna gränser.
Potere al Popolo bildades så sent som för tre månader sedan och Francesco Locantore berättar att koalitionen inte bara har samlat partier på vänsterkanten utan även i hög grad människor som inte är med i något parti. Detta trots splittringarna och de ständigt nya partibildningarna inom den italienska vänstern.
Tyvärr fick Potere al Popolo inte tillräckligt många röster för att komma in i parlamentet. Det fick däremot den lika nybildade vänsteralliansen Liberi e Uguali.
Liberi e Uguali betyder ”fri och jämlik”. Potere al Popolo betyder ”makt åt folket”.
Emma Lundström
