Agnes Lou Hilma och David Pijoan.
Snart är det dags för Fjärde Internationalens världskongress i Frankrike. Runtom i världen förbereder sig sektionerna på att delta. Bland annat i Sverige. I helgen rungade Internationalen på Södergården i Stockholm när Socialistiska Partiet höll ett förmöte för att diskutera de olika plattformar som lagts fram inför kongressen, men också för att diskutera historien, samtiden och framtiden för den socialistiska rörelsen.
Det är jämngråa januaridagar. Utanför ingången till Södergården vid Götgatan på Söder travar folk på i helghandelsruschen, ovetande om det som pågår i den gamla hemgården mitt i smeten.
Därinne är det varmt och luktar kaffe. Rummet är fullsatt och framme vid podiet står historikern Håkan Blomqvist och gör en svepande och medryckande genomgång av partiets och rörelsens historia fram till nutid. Han är en mästare på att berätta och fyller ut fakta om historiska samband med personliga anekdoter.
Bland annat talar han om hur det var när Socialistiska Partiet bildades. Vilken medvind det var. Hur det bara vällde in nya medlemmar i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Hur annorlunda det politiska läget är idag. Att det absolut inte går att rutscha fram på något vågskvalp. Att vänstern är marginaliserad i många länder. Men det finns ett utrymme att ta. Ett vakuum. Han påminner om att när Fjärde Internationalen bildades 1938, så kunde mänsklighetens kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris. Idag, menar han, kan mänsklighetens kris istället reduceras till det borgerliga ledarskapets kris:
– Världens starkaste imperialistmakt har Trump som president idag. Det säger något om den djupa krisen för bourgeoisiens ledarskap. Dessutom är det kris i det traditionella proletära ledarskapet. Det skapar ett politiskt vakuum runt om i de olika staterna, vilket gör att radikala vänsteralternativ kan ta makt på olika håll.
Men varför urartar det ofta när vänsteralternativ kommer till makten, som till exempel med Syriza i Grekland? Håkan Blomqvist tror bland annat att det handlar om den parlamentariska kompromissmaskinen.
Håkan Blomqvist berör arbetarklassens förändrade sammansättning och vikten av internationalism och intersektionalitet – att förstå att olika typer av makt och maktlöshet korsar varandra i formandet av vår tids arbetarklass. Han nämner även hur viktigt det är att ta vara på rörelsens kollektiva minne. På den socialistiska och revolutionära visdomen. Och att överföra den till nya generationer:
– Varje generation kanske bara får en chans. Min generations stora chans kanske var just i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Men det betyder inte att det är över för vår rörelse. Det betyder att det kommer andra sådana möjligheter framöver, där vi kan bidra till att de utvecklas på ett sätt som vi hoppas. Vi måste ta makten för att förändra världen, det är vår och andra revolutionära rörelsers credo. Utan att erövra den sociala och politiska makten så kommer man inte att kunna lösa de stora överlevnadsfrågorna.
Den pensionerade metallarbetaren Peter Widén funderar vidare kring just det här med den politiska makten. Många av Fjärde Internationalens sektioner runt om i världen har vid olika tidpunkter valt att gå in i bredare partier för att nå politiskt inflytande. Som Bloco de Esquerda i Portugal, där sektionen nu är upplöst, eller Partido dos Trabalhadores i Brasilien. Inför världskongressen har det lagts fram en majoritetsplattform och en alternativ plattform. Den alternativa plattformen förespråkar bland annat en sluten organisation istället för att ingå i breda partier. Peter Widén tycker inte att det är rimligt att stå vid sidan om när stora, breda vänsteralternativ utformas. Men han tycker att det är oerhört viktigt att sektionerna behåller sin programmatiska integritet, samtidigt som ”spjällen öppnas”:
– Vi måste ha principen att finnas där massorna rör sig, där massorna ställer frågorna. Men vi ska inte sugas in och anpassa oss. Vi måste undvika extremerna. Det är den avgörande diskussionen nu: hur kombinerar vi att delta i allt som rör sig och samtidigt ha vår programmatiska bakgrund intakt och på ett osekteristiskt och omanipulativt sätt få människor med oss?
Det talas om de motståndsrörelser som finns idag. Om kamperna som pågår bland urfolk, lantarbetare, migranter, skuldsatta och arbetslösa. Om feministiska, antirasistiska och klimat- och miljöinriktade rörelser. Agnes Lou Hilma, som kommer att vara en av delegaterna på världskongressen, går igenom Fjärde Internationalens roll och uppgifter i denna verklighet.
Organisationen är idag en rörelse, ett nätverk med en gemensam politisk programmatisk bas och en någorlunda gemensam förståelse av världen. Det finns bara en halvtidsanställd för hela världsorganisationen och den personen sitter i Frankrike, som också är centrum för FI. Men den kanske största sektionen finns i Filippinerna.
Resolutionen inför världskongressen försöker utifrån världsläget att sammanfatta vad Fjärde Internationalens uppgifter är. Agnes Lou Hilma menar att huvudpoängen är att Fjärde Internationalen på internationell nivå ska bygga, eller vara med och bygga, antikapitalistiska, internationalistiska, ekologiska och feministiska partier som kan samla olika krafter, besluta om aktiviteter som kan få effekt, och föra klasskampen framåt. Målet ska vara att avskaffa det kapitalistiska systemet.
Den andra huvudpoängen är att det inte finns en allmän modell för hur det här ska göras. Att varje situation är olika. Och att man måste vara beredd att bryta och lämna ett parti som Syriza eller Podemos om partiet spårar ur. Men att det skulle få långvariga negativa effekter om Fjärde Internationalens sektioner runtom i världen inte griper de möjligheter som uppstår när det sker framsteg i att samla ihop klasskampsstyrkorna.
Resolutionen pekar också på vikten av att samla erfarenheterna från vinster och förluster till en gemensam internationell analys.
Sedan den förra världskongressen hölls 2010 har det skett en utvärderingsprocess av de olika ländernas erfarenheter. Den resolution som Agnes Lou Hilma talar om ska tas upp för omröstning på kongressen. Resolutionen slår fast att Fjärde Internationalen idag ska delta i de sociala rörelserna och de förtrycktas och utsugnas kamp, inte som politisk elit som ingriper utifrån, utan som en naturlig del av rörelserna. I rörelserna ska Fjärde Internationalen se till att de politiska kraven utvecklas och drivs hela vägen fram. Kampen för feminism, ekologi, hbtq-frågor och alla former av rasism måste vara högt upp i prioriteringarna.
Resolutionen tar också upp vikten av Fjärde Internationalens politiska ramar och menar att den internationella kommittén måste bevaras, liksom press, skolor, seminarier och det internationella ungdomslägret. Det finns bland annat ett institut i Manilla på Filippinerna och i Islamabad i Pakistan.
Det blir mer kaffe och te. Det blir genomgångar av betydelsen av danska Enhetslistan och Socialistisk Arbejderparti, SAP, av Grekland och Syrizas uppgång och fall från vänsterhimlen, liksom av den pågående processen inom Podemos i Spanien.
Volvoarbetaren Lasse Henriksson menar att när det gäller Syriza så kunde utvecklingen i Grekland ha blivit en olympisk eld som lyste upp hela Europa, om Syriza hade klarat av att stå emot Trojkans utpressning. Istället räddades bankerna, medan arbetarklassen fick ta smällen. Han tycker att det är oerhört viktigt att analysera just sådana nederlag och erfarenheter:
– Vi måste redan från början inse att det kommer att ske ett brott, vi måste bryta med kapitalet. Varje strid om verkliga frågor som är viktiga kommer att stöta på gränser för vad kapitalet är villigt att gå med på. De släpper aldrig någonting frivilligt.
När det gäller Spanien så är trotskistiska Izquierda Anticapitalistas paroll: ”Vi går långsamt men vi kommer att gå långt.” Lasse Henriksson menar att det inte bara betyder att man håller på länge, utan att man är beredda att gå hur långt som helst. Eftersom klassmotsättningarna är oförsonliga. När han har sagt det är det dags för David Pijoan från Frankrike. Han är franskkatalan och en av dem som har utarbetat den alternativa plattformen. På en böljande engelska med fransk brytning förklarar han oppositionens ”plattformen för en revolutionär International”.
Den är framtagen av ett antal grupper inom Fjärde Internationalen och har som syfte att skapa en öppen debatt under världskongressen. De som utformat den vill ha en riktig utvärdering av organisationens politiska inriktning under de senaste åren: det här att gå in i breda partier för att försöka ta makten. David Pijoan anser att majoriteten inom Fjärde Internationalen inte vill göra ordentliga utvärderingar av det som hände med till exempel Syriza.
– Vi måste lära oss av våra nederlag och misstag. Utan utvärderingar blir sådana här erfarenheter bara negativa.
Håkan Blomqvist håller med om vikten av utvärderingar, men menar samtidigt att det är omöjligt att undvika att försöka ta delar av makten i den vakuumsituation som vi nu befinner oss i under det borgerliga ledarskapets kris.
Nästa dag gör ekonomen Benny Åsman en genomgång av läget i världen. Han talar om de permanenta krisernas epok. Om kapitalismens globalisering, imperialismerna och det geopolitiska kaoset.
David Pijoan beskriver situationen inom franska NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, som just håller kongress. Han menar att de reformistiska krafterna har lämnat partiet i samband med senaste valet. Han påpekar också att det finns en brist på ledarskap.
Peter Widén.
Sedan tar Lasse Henriksson upp den ekosocialistiska delen av plattformen. Han tycker att den saknar riktlinjer i en tid när sådana verkligen behövs, och att ekosocialism-begreppet behöver utvecklas och ytterligare knytas samman med de ekologiska och sociala striderna. Klimatfrågan är allvarlig och accelererar fort:
– Världen närmar sig the point of no return. Den punkt när klimatförändringarna drar igång i någon sorts självförstärkande spiral som är helt utanför vår kontroll.
Då hjälper inte en luddig och lång vetenskaplig text.
Håkan Blomqvist håller med och påpekar att det i plattformen står att det bara är total utradering av kapitalismen som kan fixa klimatproblemet. Han tror inte
att en sådan utradering kommer att ske tillräckligt snabbt och att det därför behövs ett lokalt förankrat övergångsprogram med globalt perspektiv.
Peter Widén är också skeptisk mot att sektionerna ska ta ställning till långa akademiska textsjok inför världskongressen:
– Det är ett demokratiskt problem. Vem kan sätta sig in i de här texterna ordentligt? Vi borde rösta om komprimerade, politiska förslag.
När vi nu är inne på klimatfrågor så passar Anges Lou Hilma på att berätta att partiet har startat en insamling till de filippinska kamraterna:
– De har ett otroligt starkt basarbete i olika bonderörelser när det gäller matförsörjning och klimatfrågan kopplat till människors dagliga överlevnad. Samtidigt är de utsatta för jättehård repression av den filippinska militären och polisen, samtidigt som de är drabbade av det halvintensiva inbördeskriget som pågår med dels en islamistisk gerilla, dels den gamla maoistiska gerillan.
Hon beskriver hur situationen ytterligare har förvärrats det senaste halvåret i staden Marawi på ön Mindanao, där Fjärde Internationalen har många medlemmar. I höstas försökte nämligen islamister att ta över staden, vilket ledde till att repressionerna från staten ökade kraftigt:
– Man införde totala undantagstillstånd på hela Mindanao. Nu har man precis gått ut med att man har förlängt det här undantagstillståndet under hela 2018. Det innebär att man inte kan förlytta sig mellan städer utan att bli kontrollerad på en massa check-points överallt. Därför är det arbete som våra kamrater gör oerhört viktigt. Både i sociala rörelser och i det politiska partiet. Man har också en beväpnad gren som helt enkelt försöker skydda de bönder som har tagit över jord för självförsörjning.
Utöver gerillornas våld och repressionerna från staten, drabbades Mindanao av den tropiska stormen Tembin som ödelade stora delar av ön i slutet av december förra året. Över 70 000 människor förlorade sina hem i vad som redan är en fattig region:
– Våra kamrater jobbar jättemycket med ren humanitär hjälp nu, med mat och vattenförsörjning, samtidigt som deras egna hem och familjer ofta är drabbade. Därför finns det en uppmaning i hela Fjärde Internationalen att stödja dem extra just nu. Vi kommer att göra en insamling i Socialistiska Partiet och genom tidningen Internationalen de närmaste veckorna för att försöka skicka så mycket stöd som möjligt. Det är både en humanitär och ekologisk insats.
Under lunchen svallar samtalen och skratten är många. Människor har kommit från olika delar av landet. Där finns också besökare från Oslo som berättar att det i Norge bara finns ett löst nätverk av trotskister, inget parti. Men det finns hopp om närmare kontakt och samarbete med Socialistiska Partiet.
Kaffekokaren går på högvarv. Mötet närmar sig slutet och det är dags för diskussioner i smågrupper. Då talas det om konkreta svar på klimatfrågan. Om vikten av att knyta ekologisk kamp till demokratiska rättigheter. Om att avveckla krigsindustrin. Om den växande nationalismen. Om omfördelning av resurser.
Innan stolar börjar staplas och bord plockas undan vill Peter Widén understryka att det är bra att David Pijoan deltagit i mötet och presenterat den alternativa plattformen, eftersom det är viktigt att diskutera frågorna ordentligt. Han menar att det här med breda partier, eller inte breda partier, är en pågående tankeprocess inom Fjärde Internationalens sektioner och han hoppas att diskussionerna på kongressen inte blir svartvita.
Sedan reser sig alla upp och sjunger Internationalen så att det dånar i lokalen, medan David Pijoan ler stort. Det är svårt för honom att ta kampsången på svenska.
Text och foto: Emma Lundström