En späd kropp, nedsänkta ögon och en hand som för en nål genom tunt tyg. Fina, fina stygn skapas i takt med att en mörk och brutal historia berättas. Emma Lundström har sett miniserien Alias Grace som bygger på Margaret Atwoods bok med samma namn. En bok om en mörderska.
Att jag är en trogen läsare av den kanadensiska författaren Margaret Atwoods böcker har ni kunnat läsa om tidigare här i Internationalen. Just därför vågade jag inte ta mig för att skaffa HBO Nordic för att kunna se Bruce Millers tv-version av fantastiska och fruktansvärda The Handmaid’s Tale – på svenska Tjänarinnans berättelse – när den kom i våras. Hur mycket hyllningarna än forsade över serien och även om vänner i USA använde dess starka bildspråk i kampen för rätten till abort.
När Netflix i november släppte en kanadensisk miniserie baserad på Atwoods mycket speciella bok om en mörderska, Alias Grace, kunde jag däremot inte hålla mig. Framförallt för att serien är regisserad av en kvinna, Mary Harron, och att berättelsen också är anpassad till tv-format av en kvinna, Sarah Polley. Jag tänker mig att en Atwoodberättelse tjänar på att hanteras av kvinnor. Att det blir en annan blick, en annan känsla för detaljer. En annan förståelse för det underliggande.
Alias Grace kom 1996. Det är en mörk och säregen roman som bygger på den verkliga historien om den irländska tjänsteflickan Grace Marks som tillsammans med en annan tjänare, James McDermott, ska ha mördat sin husbonde Thomas Kinnear och hans hushållerska/älskarinna, Nancy Montgomery, i Kanada år 1843. McDermott hängdes och Marks fick livstids fängelse.
Boken är skriven som ett lapptäcke av fakta och fiktion. Brottstycken som sys ihop till en ny helhet. Lapptäcket är också en flitigt använd metafor i den.
Atwood hittar på en doktor Simon Jordan som på uppdrag av en benådningskommitté ska undersöka Grace Marks och försöka ta reda på om hon är skyldig eller inte. Doktorn kan inte undgå att själv bli starkt påverkad och intrasslad i Grace Marks och hennes berättelse. Han kämpar med att få ihop den milda Grace, som sitter mitt emot honom och handarbetar med sänkt blick, med de bestialiska morden. Han kan bara förlita sig på vad han ser i Grace ansiktsuttryck och vad hon väljer att berätta för honom. Vad som händer inuti hennes huvud kan han bara gissa sig till. Till skillnad från läsaren som får veta lite mer.
Margaret Atwood skrev en tv-film om Grace Marks redan 1974, The Servant Girl, inspirerad av den kanadensiska författaren Susanna Moodies berättelser från livet som bosättare i boken Life in the Clearings från 1853. I Alias Grace går Atwood djupare in i berättelsen och syr ihop ett fasansfullt och makalöst lapptäcke över en kvinnohistoria. En ständig utsatthet. Övergrepp och våld. Tusen trasbitar blir en helhet. Samtidigt finns hela tiden gapet mellan det yttre och det inre livet som avgrundshål mellan de ihopsydda bitarna. Vad har egentligen hänt? Och vem är egentligen Grace?
Netflix-serien är på många sätt trogen romanens ton och känsla, vilket är förvånansvärt eftersom det är en väldigt märklig bok med en mycket särskild form som borde vara svår att bemästra visuellt. Men Mary Haddon och Sarah Polley lyckas. Och det med bravur. Trots att det är en 450-sidor lång berättelse som ska rymmas i bara sex avsnitt.
Lyckas gör också Sarah Gadon i rollen som Grace Marks, den bleka, djupt religiösa irländska flickan som kommer till Kanada och tvingas lämna sina många syskon i den alkoholiserade och våldsamme faderns händer för att tjäna i finare hushåll.
Också i tv-serien är lapptäcket återkommande. Det representerar det minutiösa handarbete som Grace Marks ägnar en stor del av sitt liv åt. Det representerar allt som kan hända i en äktenskaplig säng. Det onda och det goda. Det representerar livets våldsamhet för en kvinna. Både boken och filmen är ett lapptäcke av smärtsamma minnen från ett kvinnoliv som från allra första början präglas av övergrepp, våld och hot.
När Grace Marks sitter mitt emot doktor Jordan – fint gestaltad av Edward Holcroft – i sina gråa fångkläder och syr ihärdigt, medan hon berättar om ett liv som inte varit mycket mer än tragiskt och stenhårt från allra första början, är jag rädd att hon ska sticka sig på nålen.
Samtidigt varvas scener från morden med scener från en tjänarinnas vardagsliv. Det alldeles uppenbara våldet med det hela tiden underliggande: det patriarkala, det klassmässiga, det koloniala, våldet i fattigdomen och våldet i den stigmatisering som de irländska immigranterna utsattes för i både Kanada och USA.
För Grace Marks är även graviditet en form av våld, tätt sammanflätat med döden.
Att skura ett golv för att omedelbart se det trampas smutsigt av andra människors fötter. Att hela tiden vara ett lovligt byte för männen, vara ett kjoltyg mitt i den viktorianska erans strukturella kvinnoförtryck. Att hela tiden vara underordnad alla andra, att finnas till för alla andra. Att försöka existera, trots allt. Att revoltera inombords. Att välla över.
Alias Grace som miniserie är en lågmäld berättelse som samtidigt skriker om samhällets orättvisor. Precis som boken frågar den oss: är Grace ond eller är hon bara ett offer för omständigheterna?
Det har verkligen varit Margaret Atwoods år i år. Plötsligt är hennes kvinnoskildringar i hetluften. Flera decennier efter att de har publicerats. Det förvånar mig inte. De flesta av hennes böcker har inget bästföredatum. De ligger över tiden. I en egen sfär.
Det börjar vara många år sedan jag läste Alias Grace för första gången. Nu är det definitivt dags för omläsning. Precis som med Tjänarinnans berättelse så kräver det kraft och levnadsmod. Det är brutala berättelser som sätter sig i djupet av själen.
Emma Lundström
Miniserie
Alias Grace
Manus av Sarah Polley
Regi Mary Harron
Netflix 2017.