Dara Salam är lärare och forskardocent på fakulteten för politik och internationella studier vid SOAS-universitet i London. Hans forskning rör politisk teori, religion och politik, sekularism och politik i Mellanöstern. Jag skickade några frågor till Dara Salam om nationalism, självbestämmande och den kurdiska frågan i Mellanöstern.
Dara Salam.
Farooq Sulehria: Vad innebar den kurdiska folkomröstningen i september för det kurdiska folket (även utanför Irak) och för regionen? Kommer gränserna att ritas om?
Dara Salam: – Jag tror, teoretiskt sett, att folkomröstningen om självständighet i Kurdistan innebär att det kurdiska folket har trampat på en tanke som sedan ett sekel har betraktats som tabu vad gäller den kurdiska frågan. Nämligen att den uppdelning av kurderna som skedde i början av 1900-talet mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien aldrig har ansetts vara moraliskt fel, varken av det internationella samfundet eller de regionala statsmakterna. Betydelsen av denna åtgärd för regionen i stort ska alltså ses i detta perspektiv – den ifrågasätter dessa länders moraliska samvete, länder vars politiska och ekonomiska intressen får dem att blunda för kurdernas svåra situation på 2000-talet.
I den mån Kurdistans självständighet kommer till stånd någon gång, så är det möjligt att gränserna ritas om. Men jag hoppas att det i så fall inte blir någon blodig omdragning av gränserna, utan en fredlig samexistens mellan alla parter, vilket är mycket viktigt för att förankra en ny politisk vision i Mellanöstern.
Turkiet, Iran och Irak reagerade negativt, men hur har andra viktiga länder i regionen reagerat? Finns det något stöd för kurderna i de arabiska och muslimska länderna?
– Det finns inget uttalat stöd för kurdisk självständighet i andra arabiska och muslimska länder. En del kan ha givit stöd men det har varit av eget intresse under maktkampen i regionen, som mellan Saudiarabien och Iran. Iraks fientliga hållning underblåstes i stort sett av Iran, som är en viktig aktör inom irakisk politik. Med de nuvarande sekteristiska skiljelinjerna i Mellanöstern ser Iran den tidigare fienden Irak som en viktig allierad. Saudiarabiens stöd, om det fanns något, utformades också efter dessa linjer i ett försök att minska Irans, deras viktigaste motståndares, inflytande. Men Turkiets fientliga hållning är mer ett uttryck för dess förtryckande politik mot kurderna i Turkiet själv än mot kurderna i Irak. Så ett eventuellt stöd uttryckte inte någon förändring av dessa regimers politiska inställning till ett verkligt erkännande av kurdernas rätt till självbestämmande.
Det har gjorts försök att misskreditera folkomröstningen och i förlängningen kurdernas rätt till självbestämmande, genom att betona Israels stöd till ett självständigt Kurdistan. Hur kommenterar du det?
– Dessa försök var medvetet ämnade att underblåsa de nationalistiska stämningarna bland de folk och länder som såg ett självständigt Kurdistan, med stöd från Israel, som ett geopolitiskt hot. Men det var bara antaganden och stöddes inte av några bevis, och användes som förevändning för regionala statsmakter att ingripa och misskreditera hela processen. Även om Israels stöd utan tvekan är motsägelsefullt i ljuset av dess fientliga politik mot palestiniernas kamp för en egen stat, så är det också en självmotsägelse när intellektuella och andra förnekar kurderna rätten till självbestämmande med en konspirationsteori som svepskäl. Det är viktigt att lägga märke till, att även om Israel, som en del politiska kommentatorer och akademiker har hävdat, har egna politiska intressen av att främja en splittring av de arabiska och andra stater i regionen, så ska inte uppkomsten av staten Kurdistan i första hand ses som att det gynnar deras politiska agenda. Och dessutom kommer det inte nödvändigtvis att leda till en sådan splittring. Det kan leda till en mer demokratisk och mindre auktoritär politisk ordning i regionen så att olika religioner, etniciteter och kulturer kan samexistera.
Folkomröstningarna i Kurdistan och Katalonien hölls nästan samtidigt. Men den förstnämnda gav inte upphov till någon internationell solidaritet som den sistnämnda gjorde, åtminstone i Europa. Varför har inte kurderna lyckats mobilisera eller åkallat internationell solidaritet i regionen och i Europa, där det finns betydande kurdiska grupper i landsflykt?
– Jag tror att det delvis beror på det faktum att internationella aktörer, i synnerhet USA följt av Storbritannien, bedömde den kurdiska folkomröstningen om självständighet utifrån sina egna politiska och ekonomiska intressen i regionen. USA såg en framgång för folkomröstningen och framtidsutsikten av ett grundande av staten Kurdistan som ett möjligt misslyckande för USA:s politik i Irak. Denna politik har haft som mål att behålla landet som en enad stat efter de många sekteristiska inbördeskrig som har drabbat landet, och har lett fram till den dåligt fungerande staten Irak. Kataloniens situation i Europa särskilde den från Kurdistan genom att det internationella samfundet behandlade folkomröstningen som Spaniens interna politiska angelägenhet och ansåg det möjligt att erkänna Spaniens svar på den. Men stödet i fallet Kurdistan tog en helt annan riktning. Den irakiska regeringen såg hur USA reagerade, vilket hjälpte Bagdad att inta en aggressiv hållning, som efter folkomröstningen om självständighet också fick stöd från Iran. Så den internationella solidariteten formades mer på statlig nivå än på folklig nivå, och det kan förklara det minimala inflytande som den kurdiska diasporan kunde ha haft.
Vad har hänt politiskt sedan folkomröstningen i Kurdistan? Vad är förklaringen till det kurdiska militära tillbakadragandet från Kirkuk?
– Det viktigaste var de regionala statsmakternas fientliga reaktion, främst Turkiets och Irans, och att de som vanligt var i allians, inte bara mot kurdernas folkomröstning utan mot den kurdiska saken överhuvudtaget. Denna regionala allians sammanföll med USA:s och Europas ovänliga inställning till folkomröstningen, som ytterligare förvärrade den politiska situationen i Kurdistan efter folkomröstningen. Det uppmuntrade centralregeringen i Bagdad att inleda ett angrepp, med stöd från iranskt utbildad milis, mot de områden som centralregeringen och kurderna tvistar om, bland annat Kirkuk. De kurdiska trupperna drog sig tillbaka från Kirkuk eftersom den politiska ledningen ganska naivt trodde att det aldrig skulle bli en så omfattande offensiv och att resultatet från folkomröstningen skulle lösas med hjälp av förhandlingar och inte militära medel. De interna fraktionsstriderna bland de kurdiska politiska grupperna var ett annat skäl till att de gav upp dessa områden.
De kurdiska styrkorna är splittrade. Dessutom är kurdernas militärapparat splittrad längs politiska och geografiska linjer. Finns det några försök till (eller hopp om) kurdiska projekt för att ena kurderna, åtminstone till ett gemensamt försvar?
– Jag måste säga att folkomröstningen om kurdisk självständighet var kontroversiell för många i Kurdistan, och det av olika skäl. För det första drevs beslutet att hålla folkomröstningen ensidigt igenom av ett av de största politiska partierna (KDP), som med våld stängde parlamentet när det försökte tvinga den dåvarande presidenten i regionen Kurdistan till parlamentariska diskussioner. För det andra prioriterade folk frågor om en stabil och hållbar ekonomi framför frågan om en folkomröstning om självständighet. För det tredje har den rådande splittringen mellan de kurdiska politiska partierna varit väldigt skadlig för hela rörelsen och har skapat en känsla av förtvivlan hos folk. De har blivit besvikna på partierna när de inte har lyckats skapa några enade statsapparater, och ännu viktigare en gemensam grundsyn för folket som skulle kunna ge legitimitet åt den politiska ledningen. Enhetsprojektet existerar, men för att det ska förverkligas krävs det lämpliga representanter.
PKK i Turkiet och Syrien ses av många inom vänstern som en plattform för progressiva idéer, men finns det några organiserade vänsterkrafter i det ”irakiska” Kurdistan?
– Vänstergrupperna i Kurdistan/Irak befinner sig i utkanten av det kurdiska politiska landskapet och har inte lyckats påverka politikens huvudfåra, som domineras av de två största politiska partierna, KDP och PUK. De är båda enade längs nationalistiska linjer, och även om PUK i början inspirerades av vänsteridéer så har detta stävjats för längesedan och det är inte längre någon del av dess struktur. Det främsta problemet för vänstern, som existerar i form av smågrupper och traditionella kommunistiska partier, är deras brist på perspektiv och deras traditionella visioner som inte kan erbjuda ett alternativ till den dominerande politiken.
Farooq Sulehria
Översättning från engelska:
Göran Källqvist
