Trots att Carl Bildt vägrar ställa upp på intervjuer, lyckas journalisten Björn Häger skriva en väldokumenterad och avslöjande biografi om denne Sveriges mest kontroversiella statsman som lyckas komma undan med saker som skulle få vilken annan politiker som helst på fall. Mats Leander har läst Uppdrag Bildt – En svensk historia.
Björn Häger beskriver sin biografi om Carl Bildt som ”oauktoriserad”. I mer än två år har han sökt Bildt för att få en intervju för boken, men mötts av beskedet att Bildt inte har tid, eller inte fått något svar alls. En kvart i Almedalen, några minuter i ett kapprum och några mejl är allt bokens huvudperson släppt till. Frågan är om det gör så mycket. För maken till väldokumenterad kartläggning får man leta efter. Dessutom är de mer än 500 sidorna lättlästa och spännande.
Häger går grundligt till väga och reder ut Bildts urgamla dansksvenska adliga anor. Farfars farfar, generalen Gillis Bildt, var Sveriges första statsminister. Carl blir den första av Gillis manliga efterkommande som inte blir yrkesofficer. På mödernet stammar han från fattigt halländskt bondfolk som kommit upp sig. Morfar blev byggmästare och sedermera häradshövding – han var inte förtjust i fackföreningar. Sin skarpa intelligens ska Carl ha ärvt av mormor, bonddottern Justina.
Vid tio års ålder hamnar Halmstadspojken Carl med familjen i en patriciervåning på Öfvre Östermalm. Han är ett läsande barn och studieinriktad. Under lärarstrejken 1966 syns han i TV som lillgammal elevrådsordförande på Östra Real. Lagen kräver att vi ska vara i skolan, därför är vi det, får man veta av Bildt, som tagit över ledningen av skolan och organiserat de lärarlösa studierna. När strejken är slut återlämnar han skolan till rektor.
Men när hans kompis Staffan Hildebrand vill starta en SSU-klubb på Östra Real, och rektor förklarat att det vore olämpligt och kunde inverka menligt på unge Hildebrands betyg, är det Carl Bildt som rusar in på rektorsexpeditionen och gör klart att ett sådant förbud vore odemokratiskt och skulle strypa debatten på skolan.
SSU-klubben får åtta medlemmar, konservativa skolklubben har 200. Herrarna Bildt och Hildebrand gör en skoltidning tillsammans. Efter studenten försöker de sig på journalistiken, men missar ett säkert scoop, när de råkar flyga hem från Prag kvällen före den sovjetiska invasionen i augusti 1968.
Sedan får vi följa Bildts karriär som Gösta Bomans närmaste man – då dessutom gift med moderatledarens dotter – utredare av påstådda ubåtskränkningar, partiledare och senare statsminister 1991-94, EU-medlare i Bosnien Hercegovina, styrelseledamot i Lundin Oil och ganska otippad utrikesminister i regeringen Reinfeldt.
Man förundras över hur denne man klarar sig ur sådant som skulle fälla vilken som helst annan politiker. Vid de strängt hemliga regeringsförhandlingarna 1976 läcker Carl Bildt till USA:s ambassad. Men det dröjer till 2013 innan det kommer fram. Då publicerar Aftonbladet, under rubriken Politiskt spionage, amerikanska telegram där ”CARL BILDT AIDE TO MODERATE PARTY LEADER GOSTA BOYMAN” uppgivit att den tillträdande regeringen Fälldin löst knäckfrågan om laddning av kärnkraftverk:
”Det hade dödat Bildts politiska karriär om det hade kommit fram då”, hävdar förre folkpartiledaren Per Ahlmark. Det var mitt under kalla kriget. Vietnamkriget i färskt minne. USA stod inte särdeles högt i kurs i den svenska opinionen:
”Att han bara vågar”, skriver Björn Häger. Konfronterad med uppgifterna viftar Bildt bara bort dem. Påstår att han bara berättat vad som redan stått i tidningarna.
Men redan i telegram från 1973 hittar Häger svaret på en gåta som sysselsatt honom. Var och hur gjorde Bildt egentligen sin värnplikt: ”EARLY RELEASE FROM MILITARY OBLIGATIONS (HE WAS ASSIGNED TO GENERAL STAFF) NOW ENABLES HIM TRAVEL TO US IN MID APRIL”, läser han. Bildt hade rekryterats till ett program som skulle bekämpa kommunismen. Han fick cirka 100 000 kronor i dagens penningvärde och en exklusiv resa genom USA. En försmak av dagens borgerliga svärmeri för NATO!
Mer ska följa. Bildts tid som regeringschef präglas av sociala nedskärningar, växande arbetslöshet, bankkris och kronfall och 500 procentig styrränta. Nedmonteringen av välfärdssamhället, som påbörjats under Fälldin och fortsatts av sossarna, accelererar. Ny Demokrati härjar i Riksdagen och Lasermannen på Stockholms gator. Bildts ”den enda vägen” slutar i en återvändsgränd.
Som fredsmäklare i Bosnien beskylls Bildt för att ha varit för mjuk mot serberna, och för att inte ha gjort tillräckligt för att hindra massakern i Srebrenica. Efteråt försöker han bagatellisera händelsen och påstår att de cirka 8000 obeväpnade bosniska pojkar och män som slaktades var krigsfångar eller föll i strid: ”Alla män var på ett eller annat sätt militärer”, säger han i en intervju.
Han är närig. Han försöker slippa skatt för sina utländska uppdrag och utan att sätta sin fot i kammaren lyfter han fullt riksdagsarvode. Och när Anna Kinberg Batra en period varit hans ersättare passar han på att anmäla sig i tjänst när riksdagen gör sommaruppehåll. AKB ska inte ha klagat på att hon missade tre månadsersättningar. Han påstår att det betalats skatt och arbetsgivaravgift i Italien för familjens ukrainska barnflicka Ljudmila, och får bakläxa av skattemyndigheten.
Allvarligare är hans engagemang i Lundin Oil och slingrandet kring frågan vad det företaget har för sig på Afrikas horn. Jävssituationen som uppstår när journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye hamnar i fångenskap i Etiopien samtidigt som Bildt är utrikesminister. Eller hur hans optioner i ryska Vostok Nafta kan ha påverkat hans ställningstagande när ryssarna ska bygga gasledningen i Östersjön. Eller hans envisa fasthållande vid att sovjetiska ubåtar kränkt svenskt vatten, fast flera utredningar klarlagt att det var minkar och att det säkraste beviset visade sig vara taxibåten Amalia som vid tidpunkten skjutsade några journalister till Hårsfjärden.
Alla försök att få Bildt att ge seriösa svar på sådana frågor slingrar han sig ur. Bestickande är en uppgift i boken att intervjuer med Bildt har använts för att utbilda poliser i att avslöja lögnare.
Björn Hägers långa notapparat är på mer än hundra sidor, så man behöver inte känna som Björn Thunbäck som efter fem timmars intervju med Bildt avslutar SVT:s dokumentär Excellensen med orden: ”Vi vet att vi har rätt. Men när vi pratar med Bildt börjar det kännas som att vi har fel.”
Mats Leander
Boken
Uppdrag Bildt – en svensk historia av Björn Häger
Norstedts 2017