Ledaren # 43 2017
►Demokratin är svag
►Kompromiss verkar omöjligt
►Högern gör valet enkelt
I hela Västeuropa lever vi i länder som i grunden bygger på samma institutioner som fanns långt innan politisk demokrati var ens ett begrepp att ge läpparnas bekännelse till. Ungefär samma konstitutioner, rättssystem, politiska ordning och i grunden samma våldsapparat. I Spanien innebär det att leva under en stat som är en direkt arvtagare till diktaturen som rådde fram tills för knappa fyrtio år sedan. I tider av nedskärningar är det ingen som rubbar anslagen till att sköta Francos enorma gravmonument. Gator i varje stad bar hans namn för bara ett årtionde sedan. Att leva i Spanien är att leva i diktaturens skugga.
Det är mot den bakgrunden frågan om regional självständighet i Spanien måste förstås. I skrivande stund vet vi ännu inte exakt vad som händer men denna fredag ämnar den spanska regeringen åberopa artikel 155 som ett svar på den olagligförklarade folkomröstning som hölls i Katalonien den första oktober. Det kan låta som ett rimligt steg att ta för konstitutionsanhängare, men faktum är att artikel 155, som skall kunna åberopas om en region hotar ” Spaniens allmänna intresse”, är ytterst luddig både till syfte och till funktion.
Hade regeringen i Madrid varit en passiv part i den politiska utvecklingen hade kanske hållningen kunnat försvaras. Nu ser inte läget ut så. Istället är det regeringen – korrupt, auktoritär, ständigt redo att inskränka yttrandefrihet och slå mot de fattiga och svaga – som drivit frågan om katalansk självständighet från att vara en principfråga till att bli en dagspolitisk realitet. Vad som framställs som en tillfällig åtgärd tills dess ”normalitet” är uppnått och nyval kan utlysas, kommer i verkligheten innebära att centralmakten kopplar ett grepp kring både den katalanska polisen och Centrum för telekommunikation och informationsteknik (CTTI) – vilket innebär att de tar kontrollen både över våldsmonopolet och över myndigheternas kommunikationskanaler. Det är ett grepp man inte kommer att släppa i första taget och svårt att definiera som någonting annat än en statskupp.
Junts pel Sí – ”Tillsammans för JA” [… till självständighet] – som utgör regeringskoalitionen i Katalonien, tvingas nu bemöta den spanska regeringens krav. Det vill säga antingen att avstå från alla planer på självständighet och själva utlysa det nyval som annars genomdrivs av spanska staten, eller att ta steg i riktning mot ensidig självständighet. Mycket avgörs på fredag då både den spanska senaten och det katalanska parlamentet samlas samtidigt för att fatta sina beslut, men med tanke på att regeringen Rajoy gått ut med att den kommer att implementera artikel 155 oavsett om katalanska parlamentet går med på nyval eller inte, är det allt svårare att se hur parterna skall kunna komma fram till någon slags kompromisslösning. Frågan är också om det ens kommer vara möjligt för centralmakten att ta över en motvillig lokal administration i en situation där stora delar av befolkningen kommer att ta till gatorna i massiva protestmobiliseringar.
Det är förstås aldrig en enkel sak att förhålla sig till regional separatism. Det är en process som riskerar att ställa nationell yra över klassintressen och så splittring där vi behöver enhet. Som socialister måste vi också ställa kampen mot högerstyret i centrum, men som Anticapitalistas skriver i sitt uttalande: ”Politik är något mycket komplext som blir enkelt enbart när fienden slår hårt”. Om drömmen om ett demokratiskt Spanien skall kunna leva är det i kampen mot artikel 155 vi sätter vårt hopp. Högerregeringen har gjort det svåra ställningstagandet enkelt: all solidaritet med Katalonien!
