Michel Temer Foto:Fernando Frazão/Agência Brasil
▸ Det blir ingen rättegång mot president Michel Temer
▸ Trots att han sitter kvar är hans ställning försvagad
▸ Den ekonomiska och politiska krisen blir allt djupare
Föga förvånande klarade den brasilianska kupp-presidenten Michel Temer omröstningen i parlamentet den gångna veckan. Frågan var om parlamentet ansåg att han skulle ställas inför rätta och därmed avsättas som president, efter anklagelserna om att ha tagit emot mutor och använda sin position för att hindra rättvisan.
Redan tidigare hade den parlamentariska kommitté som utrett frågan avvisat en rättegång, och mycket riktigt röstade en majoritet av ledamöterna för att rentvå Temer. Ytligt sett kan det se ut som om Temer stärkt sin ställning, men skenet bedrar; 60 procent av ledamöterna i deputeradekammaren är antingen åtalade eller under utredning för korruption och stödet för Temer bara ytterligare raserar all eventuell legitimitet som funnits kvar bland brasilianare i gemen.
Det är värt att påminna om att den valda tidigare presidenten Dilma Rousseff avsattes för att hon skulle ha trixat med budgeten och att hon aldrig anklagades för korruption personligen.
För många av Temers allierade var det inte något lätt val. Samtidigt som man till varje pris vill driva igenom de drakoniska nedskärningsprogram som regeringen driver, försöker man hålla armslängds avstånd till Temer, vars “popularitet” är den lägsta sedan sådana saker började mätas. 5 procent säger sig ha förtroende för honom, medan en överväldigande majoritet ställer sig bakom kravet på ett omedelbart nyval.
Den goda nyheten för Temer och högern är att oppositionen inte bara är splittrad, utan att den viktigaste komponenten, Arbetarpartiet (PT), snarast bara gör symboliskt motstånd. För ledningen inom PT och närstående organisationer som den fackliga federationen CUT och de jordlösa böndernas organisation MST, verkar siktet vara helt inställt på att låta högern sitta kvar och ta ansvar för nedmonteringen av i stort sett alla sociala program som landet har.
PT:s revansch skall sedan vara att med Lula som presidentkandidat vinna valet 2018. Förutsatt att han frias från de domar mot honom som, om de står fast, förhindrar honom att kandidera. Inte ens den regeringstrogna pressen har undgått att påpeka att även om PT som parti fördömt och röstat emot nedskärningarna i parlamentet, så har Lula varit noga med att inte ge några konkreta löften om vilka av Temers “reformer” som skall avskaffas. Skälet är förstås enkelt; även om Lula vinner kommer PT och dess allierade vara en minoritet i parlamentet och behöva samarbeta med en hel del av den korrupta bas som idag stöder Temer, och som man samarbetade med tidigare.
Dessutom har Lulas politik aldrig varit att utmana den brasilianska kapitalismen. Tvärtom har de PT-ledda regeringarna varit fanbärare för de brasilianska storföretagens framgångar i länder som Peru, Angola och Kuba.
Den socialistiska vänstern, framför allt organiserad i PSOL, står inför en stor utmaning. Även om partiet stärkts rejält under det senaste året, inte minst genom att några små, men inte obetydliga, vänstergrupper gått med i partiet, är den socialistiska vänstern ännu inte stark nog att vare sig på allvar utmana den socialdemokratiska högerns (dvs PT) dominans inom den splittrade fackföreningsrörelsen, eller den reaktionära högerns frammarsch. Lokalt, som i storstaden Rio de Janeiro, dominerar idag PSOL vänsterpolitiken, men på många håll i det mycket stora Brasilien är partiet svagt eller icke-existerande.
Erfarenheten med Jeremy Corbyns framgångar inom det brittiska Labourpartiet gör att man kanske inte helt skall utesluta en förändring inom PT. Men för det krävs att Lulas grepp över partiet försvagas. Idag är det snarare stärkt.
Klart är att såväl den ekonomiska som den politiska krisen i Brasilien förvärras i en allt snabbare takt.
Göran Kärrman
