Bokslut över 68-vänstern

Femtioårsminnet av 1968 närmar sig. Redan börjar boklådorna fyllas av litteratur som vill surfa på den förväntade nostalgivågen – eller göra upp med tiden. Kjell Östberg har läst några av böckerna.

Ett av de större forsknings­projekten om idéarvet efter 1968 är under­stött av Ax:son Johnsson-stiftelsen, den intellektuella högerns viktigaste forsk­nings­finansiär. Flera studier finns redan tillgängliga. Inger Enkvist driver i De svenska skolreformerna 1962–85 tesen att de skol­reformer som genomförts under det senaste halvseklet inspirerats av sextio­tals­radikaliseringens påstådda kunskapsförakt och överdrivna jämlikhetspatos och lett till det svenska utbildningsväsendets förfall.
Argumenten känns väl igen från ett stort antal debatt­artiklar och i själva verket tycks arbetet i stor utsträckning vara ett kompilat av dessa. Resultatet har blivit en bok som är illa disponerad och full av upp­repningar, utan sedvanliga vetenskapligt metodiska resonemang och svag anknytning till tidigare forsknings­resultat.

Nyligen kom så det verk som väl får anses vara projektets huvudresultat, Efter revo­lu­tio­nen. Vänstern i svensk kultur­debatt sedan 1968 av Lennart Berntson och Svante Nordin, bägge gamla 68-or, men sedan länge aktiva debattörer på högerkanten.
Den består av två delar. I den första diskuterar Nordin vad han kallar 68-vänstern fram till i början av 1980-talet.
I själva verket är Nordin bara intresserad av en mindre del av den breda radikaliseringsvåg som utvecklades under 1960- och 70-talen, nämligen de parti­byggande vänster­grup­per­na. Det betyder att han i huvud­­­sak utelämnar de flesta av de sociala rörelser som var centrala delar av vänster­uppsvinget – den viktigaste, kvinno­rörelsen, reduceras till några meningar – för att inte tala om den dramatiska ut­vecklingen inom den traditionella arbetarrörelsen.
Med denna snäva definition av 68-vänstern är det lätt att hålla med om en av Nordins huvudteser, nämligen att det inom dessa grupper skedde en utveckling från 60-talets friare nya vänster mot mer doktri­nära inslag under 70-talet, fram­för allt symboliserad av den maoistiska rörelsens dogmatiska uppslutning bakom ”marxismen-leninismen-mao-tse-tungs-tänkande”.
Nordin lyfter särskilt fram tendensen att undervärdera betydelsen av demokrati och att förneka också de grövsta brott mot mänskliga rättigheter som begåtts av kommunistiska regimer för att inte äventyra det stora socialistiska pro­jektet, till exempel under den kinesiska kulturrevolutionen. Han pekar också på tendenser som fanns inom vänsterpartiet att åter sluta upp bakom Sovjet­unionen.
Med Nordins definition av 68-vänster finns inget ut­rymme för att spegla den livaktiga diskussion om hur demokratin skulle kunna vitaliseras som fördes inom miljörörelsen, inom kvinno­rörelsen, på arbets­platserna och i den fackliga rörelsen.
I själva verket reduceras vänstern till den snäva miljö där Nordin själv var verksam. Hans ointresse för tidigare forskning bekräftar det in-
skränkta perspektivet

Mot bakgrund av att så mycket av framställningen bygger på egna erfarenheter och perspektiv hade det kanske varit smakfullt om Nordin hade nämnt att en av de Vpk-are som mest kraftfullt argumenterade för en uppslutning bakom stalinistiska stater var – han själv.
Nordin vände sig mot dem som ville bryta med ”broder­partierna” i öst och tyckte att demokrati i Östeuropa kunde vänta, eftersom den ”knappast skulle leda till ökad socialism utan dess motsats”. Här skulle Nordin med auktoritet kunna fördjupa förståelsen av hur delar av vänstern kunde vinnas för sådana uppfattningar.

Den andra delen – som ska handla om hur vänsterns idéer kom att leva kvar i debatten – är om möjligt än mer inskränkt. Istället för att metodiskt angripa den spännande frågan väljer Lennart Berntson att ägna det mesta av utrymmet åt 1990-talets diskussioner om vänsterns skuld med utgångs­punkt i Per Ahlmarks böcker och debatten om i vilken ut­sträckning Vänsterpartiet gjort upp med sin historia. Visst är högerns kritik av vänsteridéerna värd att upp­-
märksamma, men Berntsons långa, och bitvis tendensiösa referat tillför knappast något nytt, och de svarar framför allt inte på frågan om hur vänsterns idéer förvaltats.
Om resultaten av projekten är en värdemätare på det intellektuella läget inom svensk akademisk borgerlighet är situationen dyster. Kanske borde Ax:son Johnsons, mot bakgrund av de mediokra arbeten som hittills redovisats. överväga att kräva pengarna tillbaka?

Hur befriande är det inte mot denna bakgrund att läsa Torbjörn Tännsjös intellektu­ella självbiografi Vänster­docenten. Likheterna mellan Tännsjö och Nordin/Berntson är på flera sätt slående. De är alla framgångsrika akademiker, de anslöt sig som 68-or till vänsterpartiet, de utmanade och sökte alternativ till den liberala demokratin och kunde understundom, Tännsjö i mindre utsträckning, förhålla sig apologetiskt till den sov­jetiska diktaturen. Intressant nog ägnar Berntson flera sidor att angripa Tännsjös demo­kratisyn på 1970-talet, utan att beröra Nordins och sin egen.
Tännsjö däremot redogör ingående för sin egen ut­veck­ling i denna och många andra frågor. Även Tännsjö är kritisk till mycket av vänsterns ut­veckling efter 1968. Han diskuterar utifrån sina egna erfarenheter hur det var möjligt att smittas av dog­ma­tism och sekterism.
Tännsjö är, till skill­nad från Nordin/Berntson, en intellek­tuell i den meningen att han resonerande söker sig fram till sina ståndpunkter och hela tiden är beredd att öppet om­-
pröva dem. Ibland kan man kanske tycka att det går lite för snabbt, att hoppen kan vara lite väl djärva och ställnings­taganden lite för tillspetsade.
Tännsjö är som bekant filosofisk utilitarist, och hans uppfattningar i kontroversiella vårdetiska frågor som döds­hjälp väcker inte sällan vrede i kafferummen när en ny artikel har publicerats i Dagens Nyheter.
Men det är ett äventyr att få följa med på den intellektuella bildningsresan. På vägen får man intressanta inblickar i såväl filosofiämnets utveckling i 60-talsradikalieringens köl­-
vatten och program­diskus­sionerna i Vpk som erfaren­heterna som klarinettspelande barfotaaktivist i Nacka. Och sin socialistiska övertygelse har han behållit, inte trots utan tack vare alla omprövningar.

Kjell Östberg

Dela