I år är det hundra år sedan oktoberrevolutionen skakade Ryssland och världen. Och för ett par månader sedan gav den engelske författaren China Miéville ut en bok som beskriver denna händelse och tiden som föregick den: October. The Story of the Russian Revolution (Verso 2017). Jan Czajkowski har läst den.
Miéville är en av världens främsta fantasyförfattare. Men hans böcker handlar inte om alver, dvärgar och orcher. De världar han beskriver påminner på många sätt om den vi lever i, även när de på ytan kan tyckas bisarra. Klasskampen är alltid närvarande i bakgrunden, och i exempelvis boken Iron Council beskriver han ett revolutionärt uppror, med ekon från oktoberrevolutionen. Miéville har också sammanställt en vitt spridd lista med Fifty Fantasy and Science Fiction Works that Socialists Should Read som enkelt kan hittas på nätet.
Miéville är samtidigt en framträdande politisk aktivist, med lång erfarenhet från den brittiska vänstern. 2013 blev han en av grundarna av den nya vänsterrörelsen Left Unity, tillsammans med bland andra Ken Loach och Gilbert Achcar.
Mot den bakgrunden är det kanske oväntat, men inte osannolikt, att trotskisten Miéville tagit sig för att teckna den ryska revolutionens historia.
Den som redan kan oktoberrevolutionen på sina fem fingrar har kanske inte så mycket att hämta i den här boken. Miévilles ambition är att beskriva den ryska revolutionen som en berättelse, inte att komma med nya fakta eller djuplodande analyser.
Och jag tycker att han lyckas över förväntan med detta. Jag tror att var och en som är politiskt och historiskt intresserad kan fängslas av den här boken, även om man helt saknar förkunskaper om den ryska revolutionen.
På mindre än 40 sidor ger han en historisk bakgrund till 1917 års händelser. Därefter är boken indelad i kapitel månad för månad, från den första revolutionen i februari fram till den andra i oktober.
Och det är en häpnadsväckande historia som beskrivs. I 1917 års Ryssland skruvas tiden upp till turbofart. Första världskriget pågår, och krigströttheten breder ut sig bland soldaterna. Nöden och desperationen bland befolkningen ökar. I februari bryter stora strejker ut i huvudstaden Petrograd. Tiotusentals kvinnor och män demonstrerar på gatorna för ett slut på kriget, för bröd och för ett störtande av den hatade tsaren.
Människor över hela det väldiga riket ställs inför helt nya frågor och utmaningar som förändrar deras tänkande i grunden. Nya organisationsformer sprids explosionsartat, och sovjeterna växer fram som representativa rådsorgan för arbetare, soldater och bönder.
Den provisoriska regering som upprättas i och med revolutionen i februari kommer att manövrera parallellt med den nya sovjetmakten, i vad som kommer att kallas för dubbelmakt.
Sovjeterna kommer till en början att domineras av moderata socialister som är övertygade om att en socialistisk revolution är en omöjlighet på grund av det ryska samhällets efterblivenhet. Deras strategi blir att alliera sig med de borgerliga krafterna och i praktiken lämna över makten till den provisoriska regeringen.
Mot detta står bolsjevikerna som till att börja med är en liten minoritet i sovjeterna, men som så småningom bärs fram av en revolutionär flodvåg ända fram till maktövertagandet i oktober.
Det som fascinerar mig mest i berättelsen är den stundtals nästan totala förvirring som råder i samtliga politiska läger, där alla famlar efter en väg framåt och inga förebilder finns att följa.
Och detta gäller i högsta grad även för bolsjevikerna. Även om Lenin är den självklare ledaren så kommer majoriteten i partiledningen gång på gång i konflikt med honom. Ja, det är till och med så att man vid upprepade tillfällen censurerar Lenins uppfattningar och försöker hindra dem från att spridas vidare inom partiet och utåt i partiets tidningar.
Inte heller Lenin själv följer någon på förhand utstakad led. Under större delen av 1917 befinner han sig utomlands och tvingas mer eller mindre följa händelserna i Ryssland från åskådarplats, trots en frenetisk korrespondens till partikamraterna. Även Lenins politik kommer att präglas av tvära kast mellan olika ståndpunkter, allt eftersom den politiska scenen i landet förändras.
Bolsjevikernas styrka ligger framför allt i deras ledande roll bland de mest revolutionära arbetarna och soldaterna i Petrograd och de andra stora städerna. Men när otåligheten bland de radikaliserade massorna riskerar att explodera kommer bolsjevikernas ledning vid flera tillfällen att springa efter massrörelsen och desperat försöka tygla den, för att undvika en total konfrontation med borgarna i förtid. Gång på gång, ända fram till ögonblicket för själva oktoberrevolutionen, fortsätter diskussionerna inom partiet att rasa: Hur avgör man när tiden är mogen för att ta makten? Och vem är det som ska ta över?
Under några dagar i juli ser det ut som om reaktionen ska triumfera med hjälp av general Kornilovs trupper och släcka massrörelsen i ett blodbad. Men splittringen bland högerkrafterna och den hejdlösa radikaliseringen bland trupperna gör att kuppförsöket slås tillbaka. Den karismatiske Alexander Kerenskij, den ledande figuren i den provisoriska regeringen, försöker tillgripa diktatoriska befogenheter, men misslyckas skändligen.
China Miéville och hans bok October
Vad som blir tydligt i berättelsen om Ryssland 1917 är att ingenting är förutbestämt. Gång på gång når man kritiska vändpunkter när historien kunde ha tagit ett helt annat förlopp. Och i vissa fall kommer enskilda personers roll och ställningstaganden att ha en helt avgörande betydelse. Utan Lenin hade det inte blivit någon oktoberrevolution.
I en kort epilog till boken sammanfattar China Miéville vad som hände efter oktober och varför det blev som det blev – undertryckandet av arbetarmakten, Stalins seger, den skoningslösa terrorn. Och han konstaterar: ”Oktober är fortfarande utgångspunkten för diskussioner om grundläggande radikal social förändring. Dess urartning var inte given, var inte skriven i stjärnorna”.
Jag tror att Miéville har helt rätt i detta.
I introduktionen till boken skriver han att han inte försöker framstå som en opartisk historieskrivare. ”I berättelsen som följer har jag mina skurkar och mina hjältar. Men, utan att låtsas vara neutral, har jag strävat efter att vara rättvis, och jag hoppas att läsare av varierande politisk kulör kommer att finna värde i detta återberättande.”
Jag tycker att han lyckas mycket bra med detta, och att han över huvud taget har en sund analys av skeendet, delvis säkerligen tack vare hundra års distans. Något som väl saknas i de äldre standardverken om revolutionen. Inom parentes kan väl nämnas att även Trotskij får sig en del kängor av Miéville.
Boken innehåller ett antal biografiska notiser om de viktigaste personerna, en lång lista med vidare lästips, samt ett omfångsrikt index. Däremot ingen notapparat med källhänvisningar och ytterligare kommentarer. Jag tror att detta är ett riktigt val med tanke på läsbarheten, för att verkligen ge boken karaktär av berättelse. Det finns dock några tillfällen där det hade varit intressant att få reda på var olika citat och faktauppgifter är hämtade ifrån.
Och vid ett fåtal tillfällen tycker jag också att romanförfattaren Miéville kanske tar överhanden i onödan, när han tillskriver huvudpersonerna känslor och tankar som han svårligen kan ha någon kunskap om.
Men detta är randanmärkningar i en annars oerhört spännande och välskriven skildring. Trots att man har facit på hand känns historien ibland rent av thrillerartad.
Det vore fint om något svenskt förlag vågade sig på att översätta Miévilles bok till svenska. Hoppas att den här recensionen bidrar till att någon känner sig manad!
Jan Czajkowski
