Det började stelt när Putin och Trump träffades första gången i Hamburg.
Det första mötet mellan USA:s och Rysslands presidenter beskrivs som en seger för Moskva. Men de står på olika sidor i Ukraina, Syrien, Nordkorea och Iran. I ekonomiska frågor är Putin allierad med Merkel mot Trump.
Så möttes de till sist på riktigt i samband med G20 mötet i Hamburg. Rysslands mångårige ledare Vladimir Putin och USA:s nye president Donald Trump. Läser man svenska borgerliga tidningar så framställs mötet som en stor seger för Putin, och helst ska vi tro att Trump mer eller mindre styrs från Kreml. Men frågan är om de båda herrarna verkligen är så överens om världspolitiken så som det nu framställs.
Det råder inget tvivel om att de styrande i Kreml har haft stora förhoppningar på Donald Trumps administration. Putin vill inget hellre än att ha goda relationer med väst igen, så som han hade i början av 2000-talet, när han var god vän med världsledare som USA:s George W. Bush, Storbritanniens Tony Blair, Italiens Berlusconi, Frankrikes Jacques Chirac och Tysklands Gerhard Schröder. Ledare som inte hade något emot Putins auktoritära regim, så länge han förde en nyliberal politik som gav dem tillgång till den ryska marknaden och möjlighet att köpa billig olja och gas.
Ryssland är fortfarande ett nyliberalt land där allt är till salu. (Putin är noga med att rätta Oliver Stone i den omtalade aktuella TV-intervjun, när Stone påstår att Putin har satt stopp för privatiseringarna i Ryssland. Det är enda gången Putin säger emot den i övrigt så smörande filmskaparen.) Men relationerna mellan Ryssland och väst har försämrats sedan början av 2000-talet, till stor del på grund av Natos utvidgning och västmakternas inblandning vid regimbyten i ryska grannländer som Georgien, Moldavien och Ukraina. I det senare fallet reagerade Ryssland helt desperat och annekterade Krim för att inte riskera att den ryska flottbasen där skulle falla i Natos händer. Och väst svarade med hårda ekonomiska sanktioner.
Det är därför inte så konstigt att de styrande i Moskva var hoppfulla inför tillträdandet av den nye amerikanska presidenten Donald Trump, som ju under valkampanjen hade sagt sig vilja förbättra USA:s relationer med Ryssland, och kanske till och med minska stödet till Nato. Men sedan dess har ingenting hänt.
Nu har de i alla fall träffats på riktigt. Videofilmerna av Trumps och Putins möte visar en något spänd och osäker Putin som först tittar ner i golvet. Visst ler han ibland och skakar glatt hand med Donald Trump, men relationerna är inte alls så avspända och vänskapliga som Putin hade drömt om. Tvärtom verkar de båda världsledarna vara oense om det mesta, även om de utåt försöker hävda att mötet var produktivt och även deras fiender beskyller dem för att vara i maskopi.
Men ingenting tyder på att Trump tänker göra det som Putin mest av allt hoppas på, nämligen att lätta de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland eller acceptera Rysslands annektering av Krim. Trump har dessutom tillsatt Kurt Volker som USA:s nya specialsändebud till Ukraina. Med sin bakgrund inom både CIA och Nato, räknas han som en av Washingtons hökar och har starka kopplingar till den extremt antiryske amerikanske senatorn John McCain.
Även i Syrienfrågan finns det inget som tyder på att USA och Ryssland tänker hitta en gemensam lösning. Putin hade hoppats att Trump skulle vara beredd att acceptera diktatorn Bashar al-Assads fortsatta styre, och enas med Ryssland i kriget mot IS och andra verkliga och påstådda terrorgrupper. En överenskommelse om en tillfällig vapenvila vid en mindre viktig front i södra Syrien framställs visserligen nu av alla parter som en stor framgång, men betyder i realiteten ingenting och kommer snart att brytas.
Donald Trump är dessutom extremt konfrontativt inställd mot Iran, som är allierat med såväl Putins Ryssland som Assads Syrien. Samma sak gäller med Nordkorea, som Putin backar upp mot Trumps allt mer aggressiva politik. Medan USA kräver att Nordkorea ska avbryta sitt kärnvapenprogram, är Ryssland minst lika kritisk till det amerikanska missilsystemet THAAD som håller på att byggas upp i Sydkorea.
Innan mötet i Hamburg hade Donald Trump varit på statsbesök i Polen, där han fick ett mycket varmt välkomnande av den nationalistiska regeringen. I Warszawa höll Trump ett tal som påminde om kalla krigets dagar. Han förklarade att USA skulle försvara Polen militärt mot alla tänkbara fiender, men han passade även på att hylla polackerna som det folk som historiskt har försvarat ”europeiska värderingar” mot ”civilisationens fiender”, det vill säga hotet från öster i form av kommunister och muslimer. (Under det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 stoppades röda armén vid slaget om Warszawa, vilket man gärna vill framhäva i Polen som att man ”räddade” Europa från bolsjevismen. Polska soldater spelade också en viktig roll i slaget vid Wien 1683, då ottomanerna besegrades, vilket av polska nationalister har mytologiserats som att Polen ”räddade” Europa från att islamiseras.)
I sitt tal i Warszawa gick Trump också till hårt angrepp mot Putin och dagens Ryssland, som han beskyllde för kriget i Ukraina och ett hot mot Europa, vilket applåderades av de polska värdarna. Trump bekräftade också att USA ska bygga en missilsköld i Polen, riktad mot Ryssland och Iran, och han hyllade Polen som ett av de Nato-länder som betalar mest till försvarsalliansen. Det var alltså bara några dagar innan han träffade Putin i Hamburg.
Allt medialt fokus på träffen mellan Trump och Putin har överskuggat mycket av det andra som hände på G20-mötet. Som att EU-länderna med den tyska värdinnan Angela Merkel i spetsen var starkt kritiska mot Donald Trumps planer på att bryta frihandelsavtal. Här står faktiskt Putin på samma sida som Merkel, och delar hennes oro för konsekvenserna av att USA vill föra en mer isolationistisk ekonomisk politik. Ryssland är en integrerad del av den nyliberala kapitalistiska världen, och landets ekonomi bygger helt på handel, inte minst exporten av olja och gas.
Per Leander
