Kim jong Un. Foto: KCNA
Efter valet av Donald Trump till president i USA har krisen i Korea gått från kronisk till akut. Trump frestas att kompensera sina misslyckanden inom inrikespolitiken genom att skapa ett klimat av nationell mobilisering mot ett yttre hot – vare sig det kommer från Ryssland, Kina eller Nordkorea. Mycket står på spel i den koreanska krisen och det finns en reell risk för ”okontrollerade glidningar” varnar Pierre Rousset.
Koreakriget (1950-1953) daterar sig 65 år bakåt i tiden – men det undertecknades aldrig något fredsavtal, bara vapenvila. Halvön befinner sig fortfarande officiellt i ett krigstillstånd – en situation som inte bara är formell. I synnerhet USA hoppas uppnå en seger som gled dem ur händerna förra seklet.
Halvöar har ofta en omstridd geostrategisk ställning och det är definitivt fallet här. Japan befäste sitt inflytande i slutet av 1800-talet på Kinas bekostnad, som besegrades militärt av Asiens första imperialism. 1910 annekterades landet helt enkelt av Tokyo. Det återfick sin självständighet först i och med Japans kapitulation 1945. Moskva och Washington beslutade då att själva avväpna den japanska armén och skapa två ockupationszoner, norr och söder om den 38:e breddgraden.
I söder utropade en inflytelserik kommitté bestående av kommunister och vänsternationalister en Folkrepublik och satte sig mot Syngman Rhees provisoriska regering, som stöddes av USA. Denna kamp var inhemsk, den ”exporterades” varken av Moskva eller Beijing eller Kim Il Sung. Washington svarade med att upprätta en militärregim i Seoul. Med hjälp av den japanska polisen, japanska ämbetsmän och deras koreanska samarbetsmän slog USA:s armé ner de nationella självständighetskommittéerna. 1948 valdes Syngman Rhee till president över Republiken Korea (Sydkorea). Kommunistiska gerillaförband gjorde motstånd mot upprättandet av hans diktatoriska makt. I sin tur utropades Folkrepubliken i norra Korea – med hemliga val organiserade i syd.
Det var i detta sammanhang av inbördeskrig i syd som Koreakonflikten bröt ut 1950. Den antog snabbt en internationell dimension. Under FN:s flagga skickade USA en stor expeditionsstyrka. Nordkoreas armé drevs tillbaka till den kinesiska gränsen. Beijing (som ville ägna sig åt uppbygget av sitt eget land) ingrep och drev tillbaka de amerikanska trupperna till den 38:e breddgraden. Fronten stabiliserades, och 1953 upprättades en 4 kilometer bred demilitariserad zon mellan de två staterna – och blev i själva verket en av jordens mest överflödande naturreservat.
Det Philippe Pons kallar den koreanska ”kommunistiska galaxen” bestod av fyra delar: det inhemska motståndet, landsflyktingar i Sovjetunionen, Yanangruppen som hade anslutit sig till det kinesiska kommunistpartiet, och partisanenheter som verkade i Kina utan att ha anslutit sig till KKP. Kim Il Sung ledde denna sistnämnda enhet. Han anlände till Nordkorea först en månad efter den ryska armén. Moskva hjälpte honom att komma till ledningen i den nya regimen, trots att hans fraktion var i klar minoritet i förhållande till det koreanska kommunistpartiets ledning. Men han blev inte Moskvas slav. Under 1950- och 1960-talet befäste han sin makt med hjälp av en rad utrensningar. De första att offras var de inhemska kommunisterna, som eliminerades i uppgjorda rättegångar. De ”sovjetvänliga” och de ”kinavänliga” drabbades senare av ett liknande öde. Regimen blev diktatorisk och sedan dynastisk.
Trots det närmande mellan Kina och USA som inleddes när Folkrepubliken Kina kom med i FN:s säkerhetsråd (1971) och efter Nixons resa till Beijing (1972) blev förhållandena aldrig mogna för att definitivt sätta stopp för krigstillståndet på den koreanska halvön. USA behöll de militärstyrkor som de hade förstärkt under Vietnamkriget, och som var särskilt starka i Nordostasien. Kina ville, i händelse av att Korea återförenades, inte ta risken av att få uppleva amerikanska trupper vid sin gräns. Därför blev det ingen lösning som i Tyskland, bara ett långvarigt frysande av situationen.
Dessutom föll inte regimen i Nordkorea samman, vilket de amerikanska ledarna troligen hade förväntat sig. Och det trots inhemska sociala kriser (svält under 1990-talets andra hälft, bristsituation…); Sovjetunionens kollaps; att Beijing anslöt sig till kapitalismen och utvecklade sina band till Sydkorea; den Store ledarens (Kim Il Sungs) död och sedan hans sons död; internationella sanktioner; Washingtons påtryckningar och ytterst konkreta angrepp (elektronisk krigföring)… Som Philippe Pons konstaterar om Kim Il Sung: ”om han bara hade varit stalinist så skulle han inte ha överlevt”, trots att han tillgrep terror. Känslan att vara en belägrad fästning gjorde det i synnerhet möjligt för honom att mobilisera en etnisk snarare än politisk nationalism/patriotism, som hade hamrats fram under den japanska ockupationen, och bygga en ”nationell berättelse” som knöt det nyliga förflutna till motståndskraften hos en ”gerillastat”.
Det intressanta med denna fråga är det faktum att det gör det möjligt att förstå varför USA:s politik har misslyckats – det ständiga hot som har funnits har förstärkt de ideologiska mekanismerna för regimens överlevnad. Pyongyang har också lärt sig en läxa av den nuvarande internationella situationen: innehav av kärnvapen är det enda som på ett effektivt sätt skyddar ett ”fiendeland” från interventioner från väst.
Den rad av händelser som följde på Nordkoreas tillkännagivande av sitt kärnvapenprogram kunde troligen ha stoppats med hjälp av de avtal som Washington förhandlade fram efter 1994 under president Bill Clinton. Men dessa avtal bröts ensidigt av George Bush, som också placerade Nordkorea i ”ondskans axel”. I grund och botten behöll Obamaadministrationen samma inställning. De gemensamma flygmanövrerna mellan USA och Sydkorea har som tema landsättning eller infiltration i norr. Ett helt elektroniskt krigföringssystem har inrättats för att på avstånd sabotera de nordkoreanska programmen.
I och med de ökande spänningarna mellan Kina och USA i Östasien har de möjliga öppningarna stängts. Hela regionen är nu i stridsberedskap. Beijing har erövrat initiativet i Sydkinesiska sjön. Sju konstgjorda öar har skapats, där det byggts militärinstallationer, flygplatser och missilbaser. Det kinesiska vapenprogrammet utvecklas och ett andra hangarfartyg har just sjösatts, helt och hållet byggt i landet (skrovet till det första köptes från Ryssland).
Under dessa förhållanden är USA ännu mer beslutsamt att med hjälp av Sjunde flottan behålla kontrollen över havssunden, liksom sin militära övermakt i Nordostasien. Landet har ett kolossalt nätverk av baser i synnerhet i Sydkorea, Japan och Okinawa, och allierade arméer (Sydkorea och Japan).
Upptrappningen fortsätter. Washington har just upprättat en bas med antimissil-missiler (THAAD) i Sydkorea. Officiellt med uppgift att slå ut nordkoreanska missiler. Men genom sin räckvidd kan THAAD-missiler operera över en stor del av Kina. På så sätt neutraliserar de Kinas avskräckande kärnvapen. För att skydda sin avskräckningsförmåga planerar följaktligen Kina att modernisera och placera ut sina strategiska ubåtar i de stora haven.
Fastän Japan bara antas ha självförsvarsvapen så har landet redan den sjätte största flottan i världen, inklusive fyra helikopterhangarfartyg. Regeringen och det militärindustriella komplexet försöker få undan de återstående politiska hindren för att rusta upp sig fullständigt – inklusive kärnvapen – trots att konstitutionen uttryckligen är pacifistisk och att de antimilitaristiska stämningarna inom befolkningen är starka.
Nordkoreas program, USA:s antimissil-sköld i Sydkorea, utbyggnaden och moderniseringen av Kinas slagförmåga, den japanska militaristiska högerns planer … Den djävulska cykeln av provokationer och motprovokationer har utlöst en kärnvapenkapprustning i Fjärran östern. Alla de inblandade regimerna är ansvariga för det och inför en sådan katastrof är frågan om vem som sköt det första skottet i Koreakriget inte längre viktig.
Donald Trump-”faktorn” gör en redan mycket farlig situation ännu mer osäker. Han dirigerade om ett amerikanskt hangarfartyg och dess konvoj för att placera dem nära Korea. Under sina uttalanden vacklar han mellan militarism och diplomati.
Men två saker är särskilt oroande. Under sin presidenttids första 100 dagar har Trump drabbats av motgångar på hemmaplan, och motarbetas av domare, delstater och kongressen, så republikansk den är. Han konfronteras av en rad massiva demonstrationer och mobiliseringar till försvar för kvinnor, invandrare, jorden, den vetenskapliga forskningen och mot hans skatteprogram… Han försöker ta kontrollen över saker och ting genom att åkalla yttre hot, ändra sin politik mot Ryssland och Syrien, hävda USA:s makalösa vapenmakt, och beordra spektakulära angrepp i Syrien och Afghanistan för att visa att USA kan agera utan varning och utan överläggningar med sina allierade…
Dessutom består Trumps regering av affärsmän och generaler. Han har utlovat ett massivt vapenprogram, men finansieringen av det kan ifrågasättas av kongressen. Generalstaben och det militärindustriella komplexet är bekymrade. Att ständigt åberopa hotet från Nordkorea är ett sätt att sätta tryck på parlamentarikerna.
I detta operativa sammanhang var bombningen i Afghanistan obegriplig. Man har förstört ett av al Qaidas nätverk av skyddsrum, men denna organisation är bara en liten del av konflikten. Den verkliga fienden är talibanerna, som troligen stärktes politiskt av angreppets destruktiva våld. Förvisso fick Kina och Nordkorea en internationell ”signal” om USA:s beslutsamhet, men det är inte allt. Denna ”bombernas moder”, den kraftfullaste bomben i världen, hade aldrig använts. Men alla vapen måste testas i en verklig situation.
Det var därför Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 blev offer för ett kärnvapenangrepp: det var bråttom att jämföra effekterna av en atombomb som baserades på berikat uran och en atombomb med plutonium innan Japans kapitulation förkunnades officiellt – så mycket värre för den stora mängden mänskliga försökskaniner, för civilbefolkningen som förintades och bestrålades i kärnvapenförintelsen.
Upprustning måste tillverkas – och därför användas. Sådan är det militärindustriella komplexets krigshetsande logik.
Trump har skäl som diplomatiska hänsyn bortser från. Han kan ingenting om världen (frånsett affärer) och ber inte om råd från ambassaderna eller administrationens berörda departement. Hans politiska handlingar är nyckfulla. Sedan han valdes har han mer än en gång kraftigt förändrat sin internationella linje. Han är en faktor av instabilitet och oförutsägbarhet, och USA:s allierade är medvetna om det, i Japan såväl som Sydkorea och Australien. USA:s ensidiga politik oroar dem. De vet att Vita huset kan ta beslut som får långtgående konsekvenser utan att ens konsultera dem.
Men det saknas inte skäl till hopp. Efter månader av enorma mobiliseringar störtade Sydkoreas befolkning en korrumperad president och ett militaristiskt parti. Till största delen föredrar befolkningen en förhandlingspolitik snarare än provokationer mot norr. Det har genomförts symboliska aktioner, som de 40 feministiska aktivister som gick över demarkationslinjen tillsammans. Demonstrationer och sammandrabbningar med polisen ägde rum nära Seongiu, där antimissil-skölden med THAAD är baserad. En koalition av rörelser är också mot att upprätta en örlogsbas på den södra ön Jeju.
I Japan är det civila motståndet mot en förnyad militarisering av landet fortfarande mycket starkt, trots att nordkoreanska missiler har landat i havet nära ögruppens kust – och trots den radikala högerns ständiga propaganda. På Okinawa är motståndet mot USA:s militärbaser oförändrat starkt.
Över hela regionen sprider sig tanken att det enda sättet att förhindra krig är att demilitarisera haven.
Det som står på spel i konflikten i Östasien är av mycket direkt global karaktär. Antikrigsrörelserna borde stöda motståndet i Asien – i Europa men ännu viktigare i USA.
Pierre Rousset
Tidigare publicerad i International Viewpoint
Översättning: Göran Källqvist
Kronologi
1894-1895: Det första kinesisk-japanska kriget (seger för Japan).
1904-1905: rysk-japanska kriget (seger för Japan).
1910: Japan annekterar Korea.1931: Japan erövrar Manchuriet.
1937-1945: Andra kinesisk-japanska kriget och Andra världskriget.
1945: Korea befrias. Det skapas två ockupationszoner i norr (Ryssland) och syd (USA). Inbördeskrig i söder.
1948: Republiken Korea utropas i söder (Syngman Rhee) och Folkrepubliken Korea i norr
(Kim Il Sung).
1950-1953: Koreakriget.
1994: Kim Il Sung dör. Hans son Kim Jong Il efterträder honom.
1994-2001: Överenskommelser att frysa det nordkoreanska kärnvapenprogrammet undertecknas med Bill Clintons amerikanska administration.
2001: George W. Bush väljs till president i USA. Han bryter ensidigt överenskommelserna.2006: Första underjordiska kärnvapenprovet i Nordkorea.
2009-2017: Beijing utvecklar ett nätverk av militärbaser i Sydkinesiska sjön. De blir stridsklara 2017. 2009-2017: Barack Obama president i USA.
2009: Nordkoreanskt kärnvapenprov.
2011: Kim Jong Il dör. Hans son Kim Jong Un efterträder honom
2012-: Abe Shinzo blir japansk premiärminister.
2013: Missilkris. Nordkoreanskt kärnvapenprov.
2016: Donald Trump väljs i USA (tillträder posten i januari 2017). President Park Geun-hye i Sydkorea avsätts.
2017: Nordkoreanska missiluppskjutningar. Antimissil-missilsystemet THAAD installeras i Sydkorea, där val planeras till i maj. Fortsatt kapprustning i regionen. Kristillstånd.
BOK
Corée du Nord. Un Etat guérilla en mutation av Philippe Pons
Gallimard, 2016
Philippe Pons är journalist på Le Monde, och har bott i Japan i flera decennier och har rest mycket på den koreanska halvön, på båda sidor om demarkationslinjen.
