Rapport från ett surrealistiskt parlament

Den står för det mesta helt tom. EU-parlamentets byggnad i Strasbourg. En och annan skolklass leker parlament, en och annan konferens hålls. I övrigt får den vara ifred, bekvämt tillbakalutad i sin pittoreska omgivning.
Men så plötsligt bryts tystnaden. Serveringspersonal intar de ödsliga caféerna, städare och teknisk personal sköter sitt. Allting ställs iordning inför anstormningen.
Fascismen i Ungern, Brexitkrisen, globaliseringens konsekvenser, homofobin i Tjetjenien… I fyra dagar ska allt diskuteras. Beslut ska fattas. Parlamentet har kommit till stan.

Plötsligt fylls de labyrintiska lokalerna av män och kvinnor i kostymer och dräkter. De springer runt som yra höns med sina sekreterare i hasorna. De flesta av dem ogillar skarpt att behöva lämna Bryssel fyra dagar varje månad. Hatar att det står inskrivet i EU-lagen att parlamentet måste förläggas till Strasbourg dessa dagar. Kanske inte så mycket för de enorma omkostnaderna utan mer av bekvämlighetsskäl. Dessa pessimister ser en viss ljusning i att unionen nu skakar i grunden. Brexit kan nämligen få som konsekvens att Europeiska läkemedelsmyndighetens huvudkontor flyttas från London till Strasbourg. Åtminstone finns den lösningen på tapeten. Eller på förhandlingsbordet. Då skulle lokalerna fyllas och de fyra dagarna strykas. Om Frankrike nu tillåter det. Det är ju ändå deras dagar.

Det är väldigt märkligt att befinna sig i den här byggnaden och höra alla brottstycken av konversationer.
Mellan journalister i Pressbaren.
Uttalandena på pressträffarna.
Vad som viskas ledamöter emellan i kön till kassan på det populära fiket Flower Bar (namnet kommer av den galna heltäckningsmattan som återfinns här och var i parlamentet).
Jämt och ständigt ringer det in till plenum. Det låter som den gamla sortens brandlarm. Den gigantiska plenumsalen lyckas jag bara komma in i en enda gång. Då står Marita Ulvskog där och pratar om någonting som är svårt att höra, ljudet försvinner ut i det ofantliga rummet och det är bara runt tio andra ledamöter på plats. Stolarna gapar tomma. När jag försöker ta mig in där nästa gång hamnar jag först vid ledamöternas ingång och blir hänvisad till en annan våning av en vänlig säkerhetsvakt. På den hänvisade platsen förklarar en ung spansk journalist för mig att rummen är förbokade för radioinspelningar och dylikt. Jag ger upp. Anförandena är ändå inte det jag har kommit hit för. Jag vill ha en känsla för vad det egentligen är som pågår i den här apparaten. Bland beslutsfattarna. Medan idén om en europeisk union krackelerar som en gammal porslinsvas.

De frågor som upprepas som mantran under den här sessionen i parlamentet i Strasbourg är Brexit, flyktingsituationen, förföljelsen av ”förmodade” homosexuella män i Tjetjenien, Ungerns väg bort från demokrati, hur globaliseringens ska ”hanteras” och att det kommer att bli möjligt att titta på sådant som Netflix i alla EU-länder, för den som prenumererar i sitt hemland.
Jag kan inte undvika att få en viss surrealistisk känsla under pressträffarna i pressbriefingsalen. Vissa frågor är så små, andra så stora. Och journalisternas frågor för få.
Bortsett från de vanliga politiska skiljelinjerna är sossegruppen S & D, vänstergruppen GUE/NGL och de gröna alla överens om att det är dags att på allvar sätta ned foten i förhållande till Ungern. Viktor Orbán måste stoppas. Han kan inte hålla på och stänga universitet och begränsa press- och yttrandefrihet på det här viset. Eller stänga ute flyktingar och sedan låtsas vara offer och få folket att tro att Ungern är hotat, att det när som helst kan invaderas av miljoner flyktingar. Orbáns avdemokratisering och brist på lyhördhet inför EU:s krav måste få samma konsekvenser som ett liknande beteende fått för Jaroslaw Kaczynski och det konservativa och nationalistiska Lag och rättvisa i Polen. De vill aktivera artikel sju. Alltså starta en utredning om Ungern kränker de grundläggande rättigheterna. Det är budskapet.

Så kommer ordförande för den största gruppen i parlamentet, högergruppen EPP, in i pressrummet. Tysken Manfred Weber från kristdemokratiska, konservativa CSU är inte alls på samma linje som sossarna, vänstern och de gröna. Orbáns parti, Fidesz, sitter i EPP och de andra grupperna har sagt rakt ut att Weber håller Orbán bakom ryggen. Till journalisterna säger han att vissa händelser i Ungern på sista tiden är beklagliga, men han tycker att Orbán måste få tid på sig att ”reagera” på unionens krav. Han säger sig stå över sådant som anklagelser om att hans ståndpunkt skulle ha något med partipolitik att göra. Han vill bara ha en rättvis process och menar att vänstern orsakar skada genom att kräva artikel sju. Sedan tycker han att det är viktigt att ”se hela bilden”: ”Den sociala modellen i Ungern är inte så dålig. De skapar social rättvisa och har den lägsta arbetslösheten.”
Han säger faktiskt så. Och det leder inte till en enda följdfråga från de samlade journalisterna från de stora europeiska medierna.
Hitler fixade också låg arbetslöshet. Mussolini fick tågen att gå i tid.
Är det verkligen där vi är idag? Igen?

Ännu mer bisarrt blir det när jag lite senare sitter med på svenska Moderaternas pressträff i Pressbaren. De bjuder på kaffe. Men jag dricker inte kaffe. Gunnar Hökmark och Anna Maria Corazza Bildt är oense om arbetet i parlamentet, han tycker att det är tråkigt, hon tycker att det är ”jätteroligt och spännande”. Christofer Fjellner säger aldrig vad han tycker. Han sysslar med frihandelsavtal.
Några av de närvarande journalisterna är väldigt tjenis med Hökmark och Corazza Bildt. De kramar om varandra. Corazza Bildt är mån om att understryka att Moderaterna har ”tagit kamp” inom EPP för att den gemensamma resolutionen som aktiverar artikel sju mot Ungern ska skrivas under. När jag frågar om hur det går ihop med Webers tydliga ställningstagande mot artikel sju i nuläget, svarar hon bara undvikande om hur artikel sju är utformad och menar att hon har skrivit under för att den ska aktiveras. Att hon ”tycker att den ska aktiveras”. ”Vi tycker ju en massa saker”, muttrar Christofer Fjellner innan han förvinner iväg på något möte. Corazza Bildt vill inte riktigt sluta prata. Hon talar om sitt engagemang i matsvinnsfrågan och delar ut mörkblå påsar som det står ”Jag säger basta till matfusket” på.

Kaffet har kallnat och det är dags för Vänsterpartiets ledamot i parlamentet, Malin Björk. Hon säger att EPP har blockerat arbetet med Ungernresolutionen. Sedan talar hon om sitt arbete med att få upp Tjetjenienfrågan på dagordningen, om att homofobin dödar i hela Europa, inte bara i Tjetjenien. Att det patriarkala systemet måste dekonstrueras. Jag passar på att göra en lång intervju med henne om förändring från vänstern och Europas framtid. Sedan ger jag mig ut på jakt efter Miguel Urbán Crespo, ledamoten från spanska Podemos som jag har stämt träff med sedan flera veckor tillbaka men vars sekreterare hela tiden skjuter upp tiden för mötet. Det är bråda dagar i parlamentet. Thanks for your understanding. I nuläget är det meningen att vi ska träffas två timmar innan mitt flyg går från flygplatsen som ligger en bit utanför staden. Jag tänker att jag kanske kan göra en snabb intervju om jag bara kan hitta honom i myllret. Möjligen gick han förbi mig i massan när kostymerna myllrade ut från plenum tidigare under dagen.
Av en slump hamnar jag utanför GUE/NGL:s sammanträdesrum. Där står två äldre herrar, en spanjor och en portugis. De kan två ord på svenska: ”Fy fan”. De känner Miguel Urbán Crespo mycket väl och tror att han kanske kommer på mötet med Jean-Claude Juncker som ska ske om några timmar. Om det inte blir ännu mer uppskjutet än vad det redan är.

Men jag är hungrig och trött och less på den tröstlösa känslan i detta tillfälliga parlament där stora frågor ska avgöras av människor som inte alltid har alla hästar hemma, där högern är den mäktigaste gruppen och där vänstern strävar på i en motvind med orkanstyrka. När jag spottats ut genom säkerhetskontrollerna, ut i solljuset och försommarvärmen, vänder jag mig om och tittar på den runda byggnaden. Då är det svårt att tro att Europas framtid förhandlas innanför de grå väggarna.
Dagen efter kommer det glädjande beskedet att resolutionen om Ungern antogs av kammaren med 393 ja-röster, 221 nej-röster och 64 nedlagda röster.
Ungerns kontroversiella lagar för asylsökare och icke-statliga organisationer måste upphävas eller dras in, rättsstatsprincipen och demokratin måste förbättras och Centraleuropeiska universitet i Budapest förbli en fri institution. Dessutom ska EU-pengarna till landet sättas under övervakning och artikel sju aktiveras. Därmed ska det fastslås om det ”finns en klar risk” för att Ungern ”allvarligt åsidosätter EU:s värden”.

Ungernresolutionen är ett litet ljus i ett annars ganska kompakt mörker där Frankrikes nye president, Emmanuel Macron, visat korten och valt en högerregering, samtidigt som brittiska premiärministern Theresa May blir alltmer högerpopulistisk i sina uttalanden och Trumps olycksalige ande svävar som ett orosmoln över alltihop.
Det finns förvisso en annan ljusglimt: Jeremy Corbyns Labour äter sig allt närmare Torypartiet i mätningarna inför valet den 8 juni.
Men summa summarum. Mitt besök i parlamentet gör mig inte mer positivt inställd till unionen och vad den kan åstadkomma. Hittills har det varit en union för kapitalet, inte för arbetarna. En union som straffat ut fattiga länder och belönat rika. En union som stänger ute människor på flykt och gör överenskommelser med diktaturer, samtidigt som den dunkar sig själv i ryggen för sitt arbete med mänskliga rättigheter. En union utan ryggrad men med ekonomiska tentakler överallt.
Att så pass många inom vänstern idag fått för sig att EU är bra, bara för att högerpopulisterna säger att unionen är dålig, har jag lite svårt att förstå. Det är ungefär detsamma som att säga att vi måste gå mot mitten för att motverka extremhögern.

När jag lämnar parlamentet bakom mig den där tisdagen i maj och tar spårvagnen in till Place de la République, tänker jag att vi måste kämpa emot till sista droppen. Europa tillhör inte de blåbruna krafterna. Det tillhör folket. Det tillhör världen.

Text och foto: Emma Lundström