PG Gyllenhammar. Foto: Janne Danielsson /SVT
Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin över Palmeåren. Det skriver Lars Henriksson om dokumentärfilmen Sveriges mest beundrade man om PG Gyllenhammar, som kan ses på SVT Play fram till och med 17 maj.
– Nu saknar jag PG ännu mer, suckade en av mina arbetskamrater nyligen. En färsk VD hade varit på fabriken, sett några arbetare sitta ner och på stående fot utfärdat order om att stolarna de satt på skulle avlägsnas. Möjligen hade min kompis just sett Kristina Hedbergs dokumentär om PG Gyllenhammar, Sveriges mest beundrade man. Om de storstilade affärsplaner som till sist blev hans fall har glidit in i glömskan lever den omsorgsfullt uppbyggda bilden av den arbetarvänlige direktören ännu kvar på Volvo.
Personligheternas roll i historien är en omtvistad fråga men för filmens huvudperson är det ingen tvekan; med det självförtroende som bottnar i en gedigen överklassbakgrund förklarar Gyllenhammar att han var en av de få som skapade sin tids historia. På sätt och vis ger den välgjorda och intressanta filmen honom rätt eftersom den förbigår det som gav honom möjlighet att skapa bilden av en unikt framsynt företagsledare: utvecklingen i samhället och i synnerhet på landets arbetsplatser. Med undantag för några gamla Metallordföranden som släpps fram för att sjunga den stores lov flimrar arbetarna bara förbi som passiva kulisser.
Så var det nu inte. För när den unge juristen 1970 värvades till Volvo av VD:n och svärfadern Gunnar Engellau var det i ett läge där de svenska företagsledningarna föreföll att tappa greppet över landets vanligtvis så väldisciplinerade arbetskraft. Det hade redan jäst ganska länge på många arbetsplatser. Redan 1968 hade Walter Korpi skrivit en rapport till Metall och försökt klarlägga orsakerna till det ökade antalet ”vilda” strejker. Men när 60-tal blev 70-tal exploderade det. De två månaderna runt decennieskiftet rapporterades 55 ”vilda” strejker. Gruvstrejken i Kiruna plogade undan samförståndet och arbetare satte sig på Volvo i Skövde, Köping och Torslanda, på Saab i Trollhättan, på ASEA, Electrolux, LM Ericsson… LO-kongressen 1971 speglade stämningarna och blev den mest radikala i modern tid med krav på förstatliganden och makt på arbetsplatserna.
Det var inget isolerat svenskt fenomen. I synnerhet vid bilindustrins löpande band revolterade arbetare världen över mot sina enahanda och slitsamma jobb som trimmats med nya ackordssystem och arbetsvetenskapliga metoder. Efter en omtalad strejk på GM:s fabrik i Lordstown i USA myntades begreppet ”blue collar blues” för den leda och frustration som bilarbetare alltid känt men som för det mesta inte kommit till uttryck.
Den vanligaste revolten var dock individuell: de unga arbetarna vid de löpande banden lämnade helt enkelt fabrikerna för att gå till bättre arbeten. I en tid med relativt låg arbetslöshet hade företagen svårt att rekrytera i samma takt som de anställda slutade. Under mina första år på Volvo hände det allt som oftast om morgnarna att förmännen hade svårt att bemanna banorna för fulltakt på grund av brist på folk. Omsättningen på vissa avdelningar på monteringsbanan låg ibland på 100 procent per år.
Det behövdes nya tag för att inte tappa greppet och den dynamiske och moderne direktören kom som på beställning. Istället för riskfylld konfrontation förstod Gyllenhammar att integrera kritiken: fackföreningarna bjöds in till kommittéer och bolagsstyrelser, vinstdelning lanserades som alternativ till löntagarfonder och utvalda fackliga representanter bjöds till förtroliga kökssamtal.
Knappt hade han satt sig på VD-stolen innan han dömde ut det löpande bandet som ”inhumant”, djärvt i en industri som sedan 60 år varit liktydig med denna arbetsorganisation. Och det stannade inte vid ord, under kommande årtionden satte han Volvo – och sig själv – på världskartan när det gällde nya sätt att tillverka bilar. Så sent som 1990 annonserade Volvo i Tyskland stolt: ”Ford uppfann det löpande bandet. Volvo avskaffade det.” Att de allra flesta Volvobilar hela tiden rullade ut från de ”inhumana” löpande band där merparten av oss jobbade kom liksom bort …
Det första stora steget, fabriken i Kalmar, skulle för första gången visa att massproduktion av bilar gick ihop med anständiga arbetsförhållanden. I sin Volvorapport från 1975 hade arbetsgivarföreningen emellertid talat klarspråk och pekat på strejkerna som skäl att gå ifrån det störningskänsliga löpande bandet. Kalmarfabriken byggdes därför i parallella ”tårtbitar” där mindre grupper hade egna ingångar så att kontakten med de andra minimerades och produktionen kunde fortsätta även om något lag skulle gå ut i strejk.
En annan sak som både skapade behov av och gjorde det möjligt för en högprofilerad och till synes självständig ledning var Volvos speciella position i den starkt maktkoncentrerade svenska industrin. Företaget var relativt oberoende och inte kontrollerat av någon av de stora kapitalgrupperna Wallenberg eller Handelsbankssfären och Gyllenhammar tycktes vara ett exempel på den ”direktörernas revolution” som vissa påstod hade ägt rum. Filmen är dock en grundkurs i var makten ligger: i själva ägandet. Gyllenhammar minns sorgset hur han, enligt egen utsago, i början av 80-talet erbjudits att ta ledningen över Wallenbergimperiet av familjeöverhuvudet Marcus, bara för att helt förbigås när denne strax därefter dog och lämnade kontrollen till arvingen Peter. Och naturligtvis, att det var aktieägare som så småningom tvingade bort Gyllenhammar från makt och rampljus när de stoppade hans försök att slå samman Volvo och Renault.
Eftersom Gyllenhammar länge var lika mycket politiker som direktör var det inte förvånande att han nappade när Folkpartiet på 80-talet sökte affischnamn. Men det blev en kort sejour – den vanliga politiken med sin offentlighet och demokratiska begränsningar var inget för någon som var van att kunna ge order och bli åtlydd. Hans viktigaste politiska insats kom istället 1983 med grundandet av European Roundtable of Industrialists, en av de mest högprofilerade lobbygrupper som funnits (och ännu finns) i Europa. Det inflytande som Europas storbolag genom Roundtablegruppen har utövat på utvecklingen det senaste kvartsseklet kan knappast överskattas. I januari 1985 lade till exempel gruppen fram rapporten Europe 1990: An Agenda for Action, som sedan europeiska kommissionen använde som grundritning för det som åren efter skulle bli Europeiska Unionen. Om PG:s politiska profil på hemmaplan var en socialliberal mysgubbe handlade hans aktivitet genom Roundtablegruppen om att, tillsammans med sina direktörskollegor i Europa, vara en vägröjare för den nyliberala politiken med avregleringar, ”flexibel” arbetsmarknad och att bryta ut den europeiska kontinenten ur välfärdsstaternas grepp.
Ett av de första projekt Gyllenhammar och hans rundabordsvänner lade fram var rapporten Missing Links från 1984 där motorväg mellan Nordtyskland och Oslo med broar över Öresund och Stora Bält var avgörande delar, gigantiska transportprojekt som de framgångsrikt såg till att staterna genomförde åt dem. (Historien om motorvägsbygget längs den svenska västkusten finns intressant och skarpt återgiven i boken Att offra Västkusten av Gunnar Falkemark och Peter Westdahl. En berättelse som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill förstå hur det går till när mäktiga ekonomiska intressen styr politiken.)
Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Palmeåren. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. Båda präglade sina organisationer och sin tid, men framför allt var de uttryck för sina respektive uppdragsgivares försök att hantera tidens strömkast. Deras i olika grad progressiva framtoning behövde heller inte vara dåligt för affärerna. Tvärtom, svenska exportföretag kunde bygga dammar och sälja kanoner med hjälp av det goda rykte Sverige fick i Tredje Världen genom Palmes engagemang för den antikoloniala rörelsen och Volvo sålde bilar i USA till människor som ville framstå som liberala. Det berättas till och med att Volvos återförsäljare, till skillnad från de amerikanska biljättarnas, inte behövde sätta skydd för sina fönster när rörelsen mot kriget i Vietnam växte sig stark. Detroitföretagen som sågs som representanter för det amerikanska kapitalet och därmed legitima mål för protesterna.
Och när vinden vände följde de med. Palme hade inget att invända mot socialdemokratins anpassning till nyliberalismen och med 90-talets massarbetslöshet befriades företagen, och Gyllenhammar, i ett slag från varje behov av att anpassa arbetet till de arbetande. Fabrikerna i Kalmar och Uddevalla stängdes (liksom Saabs Malmöfabrik om någon minns den) och liknande experiment som pågick på Volvo Torslanda avbröts och 2006 slungade Gyllenhammar ut bittra anklagelser i DN mot sina efterträdare för att de fört produktionen ”tillbaka på 1960-talsnivå” med monotona jobb och korta arbetscykler. Problemet var bara att han själv höll i rodret när kursen lades om. Hur stark hans självuppfattning som den store arbetsreformatorn är visar Kristina Hedberg när hon måste leta fram gamla tidningsklipp för att övertyga honom om att han faktiskt själv var ansvarig för nedläggningen av sina mönsterfabriker.
Ändå tror jag att min arbetskamrat på sätt och vis hade rätt, inte ens den allsmäktige Gyllenhammar skulle kommenderat bort några stolar bara för att han hade kunnat göra det. Han var politiker nog att inse att meningslösa maktdemonstrationer riskerar att slå tillbaka – och framför allt levde han i en tid när de styrande blev mycket medvetna om att det också skedde. Dagens direktörer har däremot blivit så vana vid sparka neråt att de inte har en tanke på att de som drabbas faktiskt kan sätta sig ner. Med eller utan stolar.
Lars Henriksson
Dokumentären Sveriges mest beundrade man kan ses på SVT Play till och med 17 maj.
