Piloten Anton Nilson med sitt flygplan under ryska inbördeskriget.
Ingen svensk socialist har varit med om så många och så storslagna äventyr som hundraettåringen Anton Nilson. Han dömdes till döden för Amaltheadådet 1908, men benådades efter tio år i fängelse och begav sig omedelbart till revolutionens Ryssland där han blev stridspilot i röda armén. Nu kommer nyutgåvan av hans memoarer. Per Leander har läst dem.
En sommarnatt 1908 satte sig den 20-årige ungsocialisten Anton Nilson i en liten eka och rodde ut till fartyget Amalthea i Malmö hamn. Det pågick en strejk i staden, och arbetsgivarna hade tagit in brittiska strejkbrytare som bodde ombord på Amalthea. Nilson placerade en bomb på skeppets skrov, med syfte att skrämma iväg strejkbrytarna. Enligt egen utsago ville han inte döda någon, men nu slutade det så illa att en av engelsmännen dödades.
Anton Nilson dömdes först till döden och hans två medarbetare Algot Rosberg och Alfred Stern fick livstids fängelse. Men därmed blev de också martyrer för den svenska arbetarrörelsen i egenskap av politiska fångar. Tack vare en stark solidaritetsrörelse blev Nilsons dödsdom omvandlad till livstid, och han skulle faktiskt leva tills han blev 101 år.
Under sin tid i fängelse skulle Anton Nilson en dag få se skymten av ett flygplan genom sitt gallerfönster och lovade sig själv att om han någonsin blev fri skulle han lära sig flyga. Så en dag blev han oväntat benådad. Det var 1917, och Sverige hade fått sin första liberala-socialdemokratiska regering, med Nils Edén och Hjalmar Branting i spetsen. Kanske hade Brantings och Edéns beslut att benåda Anton Nilson påverkats av det försök som arbetarna gjorde att frita honom från fängelset i samband med förstamajdemonstrationen tidigare samma år.
Anton Nilson höll sitt löfte och efter frigivningen tog han flyglektioner som sponsrades av den ”röda bankiren” Olof Aschberg. Med sina nya kunskaper begav sig Anton Nilson till Ryssland, där revolutionen just hade brutit ut.
I samband med hundraårsjubileet av denna revolution kommer nu en nyutgåva av Antons Nilsons memoarer. De har tidigare publicerats under titeln Från Amalthea till ryska revolutionen, men har nu uppdaterats med flera för- och efterord och ges ut under titeln Hundraåringen som gjorde revolution. ”Den är, till skillnad från en helt annan och påhittad hundraåring som försvann, ingen skröna utan en verklig och osminkad och sanningsenlig självbiografi”, skriver redaktören Arne Johansson, som själv också kände Anton Nilson, i förordet.
Det var utan tvekan ett dramatiskt liv som Anton Nilson fick leva. Boken börjar med att beskriva hans uppväxt i Skåne och arbete på faderns gård, en far som han senare gör uppror mot. Nilson flyttar till Malmö där han kommer i kontakt med ungsocialisterna och han skildrar elegant sitt politiska uppvaknande och de samhällsfaktorer som driver honom till att genomföra Amaltheadådet. En stor del av memoarernas första del handlar om hans nära tio år på olika fängelser i Sverige, men också denna del skulle man kunna tro utspelade sig i Ryssland, då Nilson i detalj beskriver de fruktansvärda förhållandena på svenska fängelser vid förra sekelskiftet.
Livet som soldat i röda armén blir heller inte lätt, med inbördeskrig, hunger, köld och sjukdomar, men: ”Jag kände att jag valt rätt när jag lämnade flyget på Ljungbyhed och nu var beredd att förena mig med detta härliga folk i gemensam kamp för våra socialistiska ideal, i nedkämpandet av de förtryckande feodalväldena i Europa och av skapandet av en ny tid för folken”, skriver Anton Nilson, entusiastisk över att få delta i den revolutionära kampen. Han lär sig ryska under stridens gång, några ord om dagen, tills han till sist behärskar språket.
Nilson skildrar detaljerat sina äventyr som stridspilot och soldat för röda armén vid baltiska fronten och senare även i Centralasien och Karelen och gör även en avstickare genom det revolutionära Tyskland. Memoarerna tar slut i början av 1930-talet, när Anton Nilson till sist lämnar Sovjetunionen efter att Stalins terrorregim börjat visa sitt rätta ansikte. ”Tecknen som varslade om ond tid märkte jag innan jag lämnade Moskva, men jag var icke övertygad om att den löftesrika ryska revolutionen skulle spåra ur”, skriver Anton Nilson.
Han fortsatte också att försvara revolutionen, så som den började under Lenins och Trotskijs ledarskap, resten av sitt hundraåriga liv. Mot slutet som medlem i det svenska socialdemokratiska partiet. Anton Nilson fick ju inte bara uppleva Sovjets uppgång och fall, utan också bevittna den svenska välfärdsstatens framväxt, och början på dess nedgång, när han till sist gick bort 1989.
En gång mot slutet av sitt långa liv fick Anton Nilson frågan om han skulle kunna tänka sig att genomföra något som liknade Amaltheadådet en gång till. ”Ja, kanske. Om förhållandena var likartade”, svarade han.
Per Leander