När Brasiliens president Dilma Rousseff avsattes genom en parlamentarisk kupp avslutades den progressiva period som inleddes med Luiz Inacio Lula da Silva 2003. Men nya strider väntar, tror skribenten. foto: Fabio Rodrigues Pozzebom/ABr
► Bara 5 procent stödjer president Temer
► Nästa president- och parlamentsval hålls 2018
► Lula da Silva leder i opinionsmätningarna
Den brasilianska regering som tillträdde förra året efter den parlamentariska kuppen mot presidenten Dilma Rousseff, befinner sig i en djup kris, fullständigt insnärjd i sina egna anklagelser om korruption. I olika vittnesmål från framför allt direktörerna i det stora byggbolaget Oderbrecht, listas såväl “presidenten” Temer, en stor del av hans regering och hundratals parlamentsledamöter som mottagare av mutor.
Mutanklagelserna har dock inte hindrat regeringen från att driva igenom stora nedskärningar och försämringar för vanliga arbetare. Nyligen röstade kongressen igenom en lag som innebär att möjligheten att avskeda fast personal till förmån för inhyrda mer eller mindre släpps helt fri. Den officiella förklaringen är att det skall öka företagens “flexibilitet”, men i verkligheten handlar det om att göra sig av med fackligt organiserade arbetare till förmån för oorganiserade vars löner och andra villkor är betydligt sämre.
Ett förslag till “pensionsreform”, som i praktiken ställer stora grupper av lågavlönade utan pension och höjer pensionsåldern till 75 år står på tur, ivrigt påhejat av storindustrins intresseföreningar.
De stora gatuprotester som högern organiserade “mot korruptionen” och för att avsätta president Dilma (som valdes 2014) har förbytts till en växande proteströrelse mot den sittande regeringen.
Till skillnad från de nya arbetsmarknadslagarna, som bara krävde enkel majoritet i parlamentet, innebär försämringarna av pensionerna en grundlagsändring och kräver två tredjedelars majoritet, vilket det just nu ser ut som om regeringen inte har. Som extra press på de parlamentariker som tvekar hur de skall rösta har flera fackliga centralorganisationer, folkliga massorganisationer som de hemlösas rörelse, med flera, utlyst en generalstrejk till den 28 april.
Som en illustration av hur djup krisen är för kuppregeringen kom nyligen en opinionsundersökning där bara 5 procent gav sitt stöd till “presidenten” Temer.
Nästa president- och parlamentsval skall hållas i september 2018. Temer är inte och har aldrig varit ett alternativ för att samla högern (han kan dessutom inte ställa upp av legala skäl). I alla opinionsundersökningar är det den tidigare presidenten och ledaren för Arbetarpartiet, Lula da Silva, som leder. För högern har det primära målet hela tiden varit att få Lula dömd för korruption och därmed omöjliggöra hans kandidatur.
Problemet för högern är att deras egna ledare är upp till slipsknutarna indragna i korruptionsskandaler, i många fall långt allvarligare än de som Lula anklagas för.
I botten på den politiska krisen i landet ligger den ekonomiska kris som sedan 2014 gjort att BNP minskat med nära 10 procent. Den relativt starka uppgången under 2000-talets första årtionde berodde i första hand på höga råvarupriser och en relativt stark inhemsk konsumtion. Med raset för råvarupriserna och de exempellösa nedskärningarna inom landet finns det knappast någon möjlighet för en förbättring. Den brasilianska kapitalismen har inte den inneboende styrka som krävs för att på egen hand skapa stabilitet och tillväxt, inte ens om de lyckas rulla tillbaka alla de erövringar som arbetarklassen tilltvingat sig sedan militärdiktaturens fall 1985.
Göran Kärrman
Är expresidenten Lula da Silva på väg tillbaka?
Arbetarpartiet (PT) är det parti som dominerat brasiliansk politik sedan Lula da Silva vann presidentvalet 2002. PT har genomgått en relativt snabb omvandling från att vara ett oberoende vänstersocialistiskt parti till att bli ett socialdemokratiskt mittenparti.
Lula vann också presidentvalet 2006 och hans handplockade efterträdare Dilma Rousseff vann 2010. Inför valet 2014 såg det länge ut som om Dilma kunde utmanas på allvar, men med en övervikt på 3 miljoner röster (av ca 100 miljoner) vann hon över den nyliberala högerns Aecio Neves.
I ett försök att blidka den politiska högern, både den i opposition och det konglomerat av stödpartier som ingick i regeringen, lade Dilma och PT fram ett krisprogram baserat på högerns olika förslag. Men i och med den så kallade “Lava Jato”, korruptionsutredningen som riktades i första hand mot Lula såg högern sin chans att via en parlamentarisk kupp avsätta Dilma till förmån för vicepresidenten Michel Temer.
Den förre presidenten Lula är den som leder i alla opinionsundersökningar. Inom den socialistiska vänstern har det lett till en diskussion om ett eventuellt stöd till Lula i valrörelsen 2018. Det förutsätter givetvis att han inte på juridisk väg förhindras att ställa upp.
De som argumenterar för ett stöd till Lula menar att han trots allt är den enda kandidat som skulle kunna vinna över någon av alla de presumtiva högerkandidaterna. Ett stöd till Lula skulle inte på något sätt innebära ett stöd till hans och PT:s politik att samarbeta med högern, men innebära ett viktigt bakslag för den nuvarande högeroffensiven.
Motståndarna till att stödja Lula menar att en valvinst för honom inte skulle förändra något. När Lula och PT tog över efter Fernando Henrique Cardoso 2003, revs inga av den gamla regeringens reformer upp. Tvärtom, den pensionsreform som den gamla regeringen lade fram och som kämpades ned av PT, togs i stort sett över i sin helhet av Lula och drevs igenom i parlamentet. De PT-parlamentariker som röstade emot, uteslöts ur partiet. Inget pekar på att den rad försämringar som redan genomförts av Temer, skulle rivas upp av en ny PT-regering, inte minst av det skälet att en ny PT-regering måste samarbeta med en rad av de partier och politiker som idag stödjer Temer och hans politik, för att få majoritet i parlamentet.
Samtidigt är framtiden för PT högst osäker. En av de viktigaste aktörerna i högerns offensiv är den federale deputeradekammarens president Rodrigo Maia, som valdes med stöd av en majoritet av PT:s ledamöter. Sju av partiets federala deputerade röstade också för regeringens proposition att avgiftsbelägga all universitetsutbildning, trots att partiet var emot.
Inom PT pågår också en uppslitande intern strid om vem som skall bli partiets näste ordförande. Lulas och majoritetsströmningens kandidat heter Gleisi Hoffman, senator för PT och tidigare chef för Dilmas kansli. Motkandidaten heter Lindberg Farias, likaledes senator för PT. Anklagelser om röstfusk och förfalskade röstlängder haglar mot partihögern som kontrollerar partiapparaten.
Flera ledande i oppositionen mot partihögern har deklarerat att man “stannar i partiet tills vidare”, men “tar det beslutet i övervägande” efter partikongressen i början av juni. Erfarenheten av ett flertal av “PT-vänsterns” ledande personer är dock att de alltid lyckas hitta ett bra skäl till att stanna kvar och ge sitt stöd för den politik som partihögern saluför.
Göran Kärrman
