Foto Åke Borglund
Dokumentärfilmaren Maud Nycander rönte stor uppmärksamhet med filmen Palme (2012), vilken hon tillsammans med Kristina Lindström regisserade. I sin senaste film Citizen Schein har hon – med bistånd från Jannike Åhlund och Kerstin Grunditz-Brennan – gripit sig an Harry Scheins spektakulära levnadsbana.
Harry Schein (1924-2006) kom till Sverige 1939 som ensamt judiskt flyktingbarn från det av Hitler ockuperade Österrike. Schein utvecklade en mångsidig personlighet: entreprenör och författare, men även kemiingenjör och innovatör inom gebitet vattenreningsteknik. Som entreprenör kom han 1955 att överta företaget Merkantila Ingenjörsbyrån, vilket han sedermera 1960 sålde och blev ekonomiskt oberoende för resten av livet.
Mest känd inom offentligheten blev han dock som skaparen av Svenska Filminstitutet och som dess första vd (1963-70 samt 1972-78). Schein befann sig under flera decennier i medias absoluta strålkastarljus. Hans slagfärdighet och intellektuella briljans, men även arrogans, väckte uppseende. Därtill var han – som nära vän till ledande socialdemokrater som Ingvar Carlsson, Anders Ferm och Olof Palme – sedd som något av den politiska maktens gråa eminens, inte minst hans flitiga tennisspelande med Palme grundlade den bilden.
Nycander följer Scheins levnadsbana kronologiskt från vaggan i en välbärgad socialdemokratisk familj i mellankrigstidens Wien till slutet i en komfortabel villa med sjöutsikt i Danderyd..Vi blir här varse vilka svåra tonårsminnen han tvingades att brottas med resten av livet genom att han endast 14 år gammal skildes från hem och familj och med två tomma händer damp ner i det för honom okända Sverige – och en lantgård i det mörkaste Småland. Dessutom hade hans far tre år tidigare hastigt gått bort i en hjärtattack. Scheins äldre syster lyckades emigrera till USA, men sin mor fick han aldrig mer återse. Hon gick under i Hitlers koncentrationsläger.
Med hjälp av filmklipp och intervjuer lyckas Nycander att teckna en mångfasetterad bild av Schein. Här träder en ung herre fram som formulerar sina två mål i livet som att bli miljonär och gifta sig med ”Sveriges vackraste kvinna” (det här andra målet vill nog vissa mena gick i uppfyllelse när han 1956 äktade den omsusade skådespelerskan Ingrid Thulin). Som en kontrast till rikemans- och flärddrömmarna positionerade han sig dock på den politiska vänsterkanten och blev 1950 medlem i socialdemokraterna. Visst framtonar Schein som en elitist och streber, men även som som en vänfast personlighet, rik på fantasi, begåvning och humor. Med intervjuernas hjälp utmejslas också att han kunde vara svår att komma in på det verkliga livet och trots sin rikliga bekantskapskrets – och förhållanden – bar han på en aura av tragisk ensamhet där han ytterst var mol allena i sin pampiga villa i Danderyd.
Det som jag emellertid upplever som bristen i filmen är att inte Nycander lodar tillräckligt djupt ner i det element som Schein framför allt går till historien som; den stora innovatören av modern svensk film. Visst får vi oss till livs att han som frontperson inom Svenska Filminstitutet satt på två stolar, att han såväl var entreprenören som rodde in pengar som esteten som formulerade kriterierna för vad som var konstnärlig kvalité, vilket sedan låg till grund för vilka filmer som skulle få statligt stöd. Här ställde Schein upp en rad krav, som exempelvis förnyelse av uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, graden av psykologisk insikt och teknisk skicklighet i manus och regi.
Scheins tid på Filminstitutet kom att bli något av svensk films guldålder där regissörer som Ingemar Bergman, Vilgot Sjöman, Jan Troell och Bo Widerberg producerade många storartade verk, samtidigt som en ny generation regissörer – med sedermera välkända namn som Roy Andersson, Kjell Grede och Jan Halldoff – gnuggades på det nyinrättade Dramatiska Institutet (Filmskolan).
Det som dock inte Nycander riktigt går i land med är att göra den uppseglande konflikten mellan Schein och den nya generationens filmskapare – striden med den så kallade ”filmvänstern” – ordentligt gripbar. Det som tecknas blir bara en ytlig bild där Schein menade att denna filmvänster lät kvalitén stryka på foten i förhållande till budskapet, och att det den sysslade med var ”flum”. Intervjun med Roy Andersson skingrar inte heller dimmorna. En effekt av denna motsättning blev dock att en grupp kortfilms- och dokumentärregissörer skapade Filmcentrum, vilket under 1970-talet kom att bli systerorgan till det nybildade Folkets Bio.
Sammantaget ges vi dock en levande berättelse av en komplicerad personlighet. Jag lämnar salongen med Olof Palmes ord ringande i öronen: ”Harry är en väldigt ovanlig människa, en krydda i tillvaron”.
Anders Karlsson
FILM
Citizen Schein
Regi: Maud Nycander
Premiär: 10 mars