Vänsterpartiet
Ska jag verkligen lägga mig i detta? Vänsterpartiets Stockholmsdistrikt, det största i landet, håller 
årskonferens till helgen. Och okamratliga giftigheter haglar på facebooktrådar och annat. Valberedningen föreslår inte omval av tidigare distriktsordföranden Barbro Sörman och förordar utbyte av stora delar av styrelsen. Till ny ordförande rekommenderas Ebba Elena Karlström med stark gräsrotsaktivism i bagaget. Motivering till ommöbleringen handlar om att ena distriktet. Sittande ordförande anses förknippad med uppslitande tvistigheter. Bland annat kring tidigare personalhantering i landstingsgruppen samt kring Amineh Kakabaveh – riksdagsledamoten som går till storms mot islamism och hederskultur, men på köpet gav spridning åt en rasistisk video.
Istället för att tillsammans försöka reda ut de svåra politiska frågorna kring islamofobi, religionskritik och kulturkamp tycks personstrider med gruppbildningar dominera inför årskonferensen. Jag tror att det illustrerar Vänsterpartiets olyckliga förbud mot – eller snarare förnekande av – politiska tendenser och strömningar. De politiska skillnaderna blöder igenom på omvägar, genom personmotsättningar och kotteribildningar. Den sittande distriktsledningens berättigade kritik av islamofobiska yttringar förvandlas från sak till person
Valberedningens förhoppning om att med sitt förslag överbrygga motsättningar och gå vidare, har mötts av fördömanden från supportrar till den sittande ordföranden som får stöd av åtminstone delar av partiledningen och i veckan uttrycktes genom tidningen Flamman. Från supporterskaran duggar formuleringar tätt om att ”lära som man lever”, ”konsekvent” och ”sopa rent framför egen dörr”. Andemeningen är; ett parti som förespråkar arbetsrätt kan inte behandla egna anställda illa. Kongressbeslut ska följas av alla. Ett parti som bekämpar rasism och islamofobi kan inte låta någon företrädare ge uttryck för sådant … osv.
Visst låter det rimligt. Ändå får känslan av en rättskaffens stränghet mig att rysa. En vänster som vill utvecklas till en mäktig folkrörelse kommer att, ja måste ofrånkomligen bli, spretig. Den måste hysa mängder av inkonsekvenser, motstridigheter och osopade ytor, även i hjärtefrågorna. Här måste kunna finnas både kämpande ateister och troende, både konsekventa och ambivalenta, både rättänkare och felgörare. Ja, den kan inte undgå att i någon mening vara kaotisk och flertydig som livet självt. En lednings uppgift är att förstå det och söka förena de olika energierna till gemensamt huvudspår.
Gentemot vår ännu helt övermäktiga motståndare med all världens maktarsenaler i händerna, gäller det att försöka samla en brokig värld av människor som i det stora vill gå åt samma håll, till ett solidariskt och jämlikt samhälle. En sådan vänster kan inte ”hålla rent” utan måste vara pluralistisk – som en mosaik av idéer och viljeinriktningar – och finna formerna för det. Vi i Socialistiska Partiet kallar det ”tendensfrihet”.
Att glida bakåt till vanföreställd kommunistisk kaderdisciplin eller uppslukas av dagens välkammade politikmaskineri just till Vänsterpartiets hundraårskalas vore väl en historiens ironi. Det vänsterparti som bildades våren 1917 föddes just i protest mot den gamla socialdemokratins ”munkorgsparagraf” som sökte framtvinga enhetlighet i riksdagsgruppen och påtvinga lojalitet. De påföljande årens rensningar i konsekvensernas namn slutade som bekant i stalinismen.
Den risken föreligger förstås inte idag, men väl faran av att utkämpa personstrider som sopar bort kamrater istället för att utveckla kunskap och politik.
Bara en orosanmälan från marginalen, alltså, men med uppriktig önskan om framgångsrik årskonferens. Den behöver vi alla.
Håkan Blomqvist
