Zygmunt Bauman Foto: Forumlitfest
Sociologen Zygmunt Bauman dog den nionde januari vid 91 års ålder. Trots sina många levnadsår, och alla hälsomässiga effekter som följer med dem, var han aktiv in i det sista. Med sin pipa som ständig följeslagare gav han sig i kast med samtidens mest aktuella problem.
Bauman hann uppleva 1900-talet som få andra. Som polskfödd jude hann han strida på Sovjetunionens sida under andra världskriget och göra både militär och akademisk karriär innan han tvingades lämna Polen under det sena sextiotalets antisemitiska utrensningar. Därefter kom universitetet i Leeds att bli Baumans främsta lärosäte. Teoretiskt kom Bauman att få sitt största genomslag efter pensionsåldern, först med ”Auschwitz och det moderna samhället” 1989 och därefter med en uppsjö verk som fokuserade kring analyser av det senmoderna samhället.
Zygmunt Bauman var en genuint svårciterad tänkare. Han skrev långa målande meningar, byggde bilder med bisatser, förlitade sig mer på resonemanget än på tung empiri. Så var också de ämnen han gav sig i kast med svåra att fånga i kärnfulla meningar. Den flytande moderniteten, Baumans namn på det postmoderna samhället, kom att bli fokus för Baumans analyser under de sista årtiondena av hans gärning. Hur kapitalismen skapar en värld utan fasta ramar och gränser där marknadens expansion sker inom individen. Känslor, förväntningar och hopp varufieras, med resultatet att vi dels berövas förmågan att ens föreställa oss en annan ordning, dels försätter oss i ett tillstånd av konstant otillfredsställelse.
Det är pessimistiska tankar och Bauman var knappast en optimistisk tänkare. Trots det var han socialist in i döden. Det var en övertygelse formad av en livstids erfarenheter av nederlag och katastrofer, en övertygelse som vi efterlevande måste ta till vara på.
Johannes Jensen