Ett rikare universum

star-wars-rogue-one

Star Wars är tillbaka i högform. Efter förra årets The Force Awakens kommer nu Rogue One, ytterligare en storslagen film som lever upp till fansens förväntningar och dessutom fortsätter seriens progressiva utveckling med starka kvinnliga karaktärer och rasifierade skådespelare i viktiga roller. Men bakom den numera klassiska rymdsagans återupplivande på vita duken, finns också ett vinstintresse från den nya ägaren Disney, som kommer att mjölka sin kassako så mycket det går, tills vi alla har tröttnat. Det menar Per Leander som har sett den nya filmen.

Rogue One – A Star Wars Story är den första fristående filmen i Stjärnornas krig-serien. Det vill säga, den ingår inte i den långa sagan om familjen Skywalker, som fortsätter nästa år i den kommande episod åtta. Nu är det istället en helt ny uppsättning hjältar i huvudrollerna, samtidigt som vi kastas tillbaka till ett välkänt universum där kampen mellan det härskande fascistoida rymdimperiet och rebellalliansen är i full gång. Kronologiskt utspelar sig filmen strax före den allra första Star Wars-filmen A New Hope från 1977. Handlingen cirkulerar runt hur rebellerna lyckades stjäla ritningarna till imperiets fruktade supervapen Dödsstjärnan, som kan spränga hela planeter i luften.
Istället för Skywalkerfamiljen står nu familjen Erso i centrum. Pappan Galen Erso (spelad av dansken Mads Mikkelsen), är den briljante vetenskapsmannen som leder arbetet med Dödsstjärnan. Men likt den sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov (som uppfann vätebomben), börjar han komma på andra tankar och försöker hoppa av projektet. Han tvingas jobba vidare för imperiet under hot, medan hans dotter Jyn Erso (Felicity Jones) rymmer och så småningom ansluter sig till rebellerna.

Mer än någon tidigare Star Wars-film behandlar Rogue One moraliska frågor och allt är inte lika svart eller vitt som i de andra filmerna. En huvudkaraktär frågar sig till och med om imperiet verkligen är så farligt om man inte bråkar. Rebellerna är också splittrade i olika falanger. En grupp som leds av krigsherren Saw Gerrera (Forest Whitaker) är extremister som genomför terroristdåd utan hänsyn till civila, samtidigt som deras vägval har gjort dem paranoida och minst lika fientliga till andra rebellgrupper som de är till imperiet. (Här kan jämföras med vänsterns interna splittringar och kamp mot varandra i verkliga livet).
Andra medlemmar av rebellalliansen är mer moderata och vissa börjar till och med ifrågasätta om det ens är värt att ta till vapen för att strida mot imperiet. (Den svenske skådespelaren Fares Fares har en liten roll som representant för denna strömning). Den grupp rebeller som är filmens hjältar bryter också mot direkta order från sina överordnade när de ger sig ut på sitt hemliga uppdrag för att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan. Därav filmens titel Rogue, som i det här sammanhanget betyder ungefär ”vild” på svenska.

Även imperiet, som vid denna tid håller på att konsolidera sin makt i galaxen, visar sig vara splittrat i rivaliserande grupperingar och palatsintriger, ungefär som det tyska nazistpartiet var i början. Filmens skurk direktör Krennic (Ben Mendelsohn), som ansvarar för bygget av Dödsstjärnan, är en karriärist som törstar efter kejsarens gunst. Han motarbetas av en annan högt uppsatt officer, Wilhuff Tarkin, spelad av Peter Cushing, som dog 1994.
Ja, Rogue One går nämligen till historien som den första film i vilken en död skådespelare väcks till liv igen digitalt. Det är inte helt perfekt, men skrämmande välgjort med banbrytande teknik som det redan diskuteras att Rogue One kommer att belönas med en Oscar för. Vi lämnar åt sidan den diskussion som nu också har börjat om huruvida det är moraliskt rätt att återskapa döda skådespelare, utan deras kännedom och medgivande.

Precis som i förra årets The Force Awakens är huvudpersonen återigen av en stark och självständig kvinna, vilket får Rogue One att kännas modern. Jag skulle visserligen argumentera för att Star Wars redan i originaltrilogin 1977-1983 hade en av filmhistoriens starkaste kvinnliga karaktärer i prinsessan Leia, även om hennes tvillingbror Luke var sagans viktigaste hjälte. Vad Star Wars tidigare dock inte haft är en så stor ensemble av rasifierade skådespelare som i Rogue One. I princip alla rebellerna är vad som med amerikanska mått benämns som ”icke-vita”, som kapten Cassian Andor (spelad av den mexikanske skådespelaren Diego Luna) och den avhoppade imperiepiloten Bodhi Rook (spelad av pakistansk-brittiske Riz Ahmed).
Det är självklart välkommet och gör Star Wars-universumet rikare. Men man ska inte tro att det enbart handlar om att Disney vill göra galaxen mer mångkulturell och jämställd. Filmbolaget vill så klart även nå ut till en så stor publik som möjligt för att maximera biljettintäkterna. Förra årets The Force Awakens misslyckades med att slå igenom på den för Hollywood allt viktigare kinesiska marknaden. Därför har man denna gång anlitat två kända kinesiska skådespelare i viktiga roller (Donnie Yen och Jiang Wen), för att filmen ska få större uppmärksamhet i Kina.

När Disney köpte rättigheterna till Star Wars från filmskaparen George Lucas, var det många som var rädda att det kommersiella filmbolaget skulle förstöra den rymdsaga som sedan 1977 har kommit att betyda så mycket för så många. Det har snarare visat sig tvärtom. Fans och kritiker är i regel överens om att George Lucas själv misslyckades när han, efter vad alla trodde var den sista filmen Return of the Jedi (1983), återupplivade Star Wars-sagan med de tre filmer som han gjorde vid millennieskiftet. En trilogi där handling och skådespeleri bortprioriterades till förmån för överdrivet mycket dataanimerade specialeffekter och slapstick-humor.
Disney har på många sätt räddat Star Wars genom att hittat tillbaka till rymdsagans själ och hjärta i sina två nya mycket välgjorda filmer. Men medan fjolårets The Force Awakens i viss mån kan beskyllas för att ha varit lite feg i alla sin nostalgi, och återanvände mycket av manuset från den allra första filmen, så är Rogue One desto mer vågad och originell. Huruvida den är bättre eller sämre är en smakfråga.

Nu planerar Disney att producera en ny Star Wars-film varje år under en lång tid framöver. Man ska varva själva sagan om Skywalkerfamiljen, med fristående filmer som kan utspela sig lite var, när och om vad som helst i Star Wars-galaxen. Det har börjat bra, men det säger sig självt att med tiden kommer både fans och filmskapare att tröttna på konceptet. Redan nu handlar det om att göra så mycket vinst som möjligt, och Disney kommer att fortsätta att mjölka sin kassako tills det blir dags för slakt.
Men tills dess, låt oss luta oss tillbaka i biofåtöljerna, med eller utan 3D-glasögon, och njuta av dessa nya äventyr i en galax långt, långt borta, så länge det håller.

Per Leander

Dela