Den franska filmen Dagen efter denna vann tidigare i år en Silverbjörn för bästa regi vid filmfestivalen i Berlin. Nu går den upp på Folkets Bios biografer.
Skådespelerskan Isabelle Huppert har i en rad filmer tecknat djupa kvinnoporträtt. Allra mest omtalad blev hon kanske för rollen som Erika, en medelålders pianolärarinna som bor tillsammans med sin mamma, i Michael Haneckes Pianisten (2001). I Dagen efter denna gestaltar hon den intellektuella – och intelligenta – filosofilärarinnan Nathalie.
Redan i första scenen kastas vi rakt in i turbulensen i det Frankrike som president Nicolas Sarkozy (2007-2012) strävade efter att omstöpa i marknadsliberal riktning. Det är en grupp gymnasister som strejkar mot betyg och gör det svårare för lärare och övriga elever att passera in genom skolans huvudingång. Nathalie säger sig egentligen inte ha någon uppfattning om strejken, men den blir som hon ser det ett hinder för hennes uppdrag att lära ut filosofi, och att hennes elever därmed tillägnar sig ett kritiskt tänkande. När väl eleverna till sist är på plats ger hon dem uppgiften att reflektera över Rousseaus bevingade uttryck att ”en fullständig demokrati är bara till för gudar”.
Filmen löper sedan framåt genom att vi får följa Nathalie genom sina vardagsgöromål: när hon befinner sig i sitt esse i lärarkallet, när hon diskuterar en nyutgivning av en handbok i sitt ämne, när hon fikar med sin tidigare favoritelev, hemma i familjens lugna vrå eller när hon ägnar omsorger åt sin svårt depressiva och kontaktsjuka mamma. Allt flyter fram i godan ro och få moln tecknar sig vid hennes horisont. Nathalie är en kvinna som är tämligen tillfreds med sina livsval. Men plötsligt en dag drabbas hon av ett bombnedslag när hennes man, som också är lärare, på ett stolpigt sätt – likt en skamsen skolpojke – stammar fram att han träffat en annan och att han ska flytta hem till henne. Efter ett 25-års långt förhållande ska nu deras vägar skiljas åt; ”och jag som trodde att du skulle älska mig hela livet”, faller hennes förvånade replik.
Resten av filmen får vi följa Nathalie när hon återuppbygger sitt liv på egen hand – och förändringen blir än mer dramatisk genom att hennes mamma snart avlider. Själva tyngdpunkten ligger här på det arbete som hon aldrig verkar låta sig förtröttas ifrån. I centrum är också vänskapen med den tidigare favoriteleven Fabién. Det är genom Fabién som hon lär känna medlemmarna i ett kollektiv som ägnar sina energier åt samhällsförändring och ett liv på landet – med osttillverkning och åsnor som bärande inslag. Dessutom får hennes biologiska kärlekstrådar djupare rötter när ett barnbarn kommer till världen.
Dagen efter denna har som film en rad företräden. De långsamma tagningarna gör att dialogen når fram och fastnar ordentligt. Dessutom är det en vacker film där fotot ger oss såväl bilder från Paris magnifikt anlagda parker som Grenobles natursköna omgivningar. Den största behållningen är dock Isabelle Hupperts storartade spel. Hon ger i Nathalies gestalt en säregen närvaro, ett spel som tränger igenom bioduken och fram till publiken.
Filmens stora svaghet är emellertid att den är havande med en laddning som aldrig ordentligt briserar, det liksom inte riktigt bränner till. Man sitter i biofåtöljen och bara väntar på att Nathalie ska explodera eller bryta samman, men det stannar vid lite spontant uppkomna tårar i tunnelbanan, vilket abrupt bryts av ett storgarv när hon plötsligt ser sin tidigare make med sin unga käresta, eller irritation över att hennes tidigare make ur bokhyllan grabbat med sig såväl filosofböcker av Levinas som Buber eller att denne make har det dåliga omdömet att som plåster på såren ge henne blommor.
Men, trots att Nathalie aldrig riktigt exploderar eller bryter samman, är således Isabelle Huppert fantastisk att skåda på duken och bara det gör att Dagen efter denna är väl värd ett biobesök.
Anders Karlsson
FILM
Dagen efter denna
Regi: Mia Hansen-Love